Roger Lindqvist

Detta vykort är från slutet av 1930-talet eller möjligen i början av 40-
talet och är taget från Flakaberget. Den vad vi numera kallar gamla
Bergsviksbron hade inte många år på nacken och var en stor sevärd-
het.

Många av de människor som på 1930-talet kämpade för en bättre värld, fri från svält och armod, är numera borta och glömda. Kvar finns väl några som minns dessa svåra tider som ingen vill ha tillbaka.
30-talet inleddes med en ekonomisk kris som berörde hela den då industrialiserade världen. Orsakerna till denna är svår att analysera, men följderna var den mest omfattande arbetslöshet som någonsin drabbat världen. Någon försäkring mot arbetslöshet fanns ju inte, AK (läs arbetslöshetskommisionen) gjorde några valhänta försök att skaffa fram arbete, bland annat i form av älvrensning. Det förekom även kontantunderstöd. En ungkarl hade 16 kronor i veckan......

Den kris vi oförskyllt hamnat i började ge med sig omkring 1934. Den nya socialdemokratiska regeringen med Per-Albin Hansson i spetsen kom med ett nytt tänkande, vilket satte igång det hjul som stannat. Bland annat fick Munksundsbolaget en subvention på 500.000 kronor för inköp av timmer för att hålla driften vid Storforssågen igång. Samtidigt blev det ökad skogsavverkning. 1935 ombyggdes den gamla sågen och året därpå började provsågningen mot en timpenning av (1!) krona. De som hade procentsatser tjänade  65-75 öre i timmen. Driften låg nere under vintern och årsinkomsten stannade mellan 1.000 och 1.300 kronor.

Vid den tiden kom arbetet med den länge planerade Bergsviksbron i gång. Bron var klar för invigning sensommaren 1936. Den räknades som en storartad skapelse och väckte beundran i vida kretsar. Om man ser bron i relation till den tidens ringa biltrafik, var den ordentligt tilltagen. Av de bilder som illustrerar denna krönika är den ena tagen från det nu urholkade Flakaberget omkring 1940. Den visar förutom bron ett stycke orörd natur, som nu till stor del är spolierad. Längst till höger på andra sidan älven syns Landströms bryggeri som försåg en stor del av Pitebygden med svagdricka, emballerad i små träkaggar om cirka 20-25 liter. När detta bryggeri lades ner har jag inget minne av, däremot minns jag väl Karl Strands läskedrycksfabrik i Piteå. Han kom åkandes på sin paketcykel med 3-4 backar ända fram till Storfors Folkets Hus, som var en av hans bättre kunder och i sin tur sålde dryckerna vid danser och andra tillställningar. Den andra bilden är av betydligt yngre datum och visar den lilla bron över till Öholma, där som bekant Storfors AIK residerade som festarrangör en följd av år. Senare delen av 30-talet dominerades av en tilltagande oro för ett nytt världskrig, vilket ju också utbröt hösten 1939.


Av betydligt yngre årgång är denna bild och flaggstängerna på bron
över till Öholma talar för att festplatsen vid den här tiden ännu inte
slagit igen portarna.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Berättat av Göran Lundberg, som för övrigt var kusin till
min mormor Beda Lundgren. Göran Lundberg medverkade
i en serie artiklar i Piteå Tidningen vid flera tillfällen, där han
berättade om den gamla tidens Storfors / Bergsviken hur det
en gång tog sig ut. Göran ägde berättandets gåva, och visste
en hel del om sin hembygds historia.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Piteå Tidningen den 24 december 1970.