Roger Lindqvist

Med anledning av Örjan Lindqvists bortgång, publicerar jag här en artikel som skrevs av Ulf Elfving i Aftonbladet juli 1974. Elfving var författare till en serie artiklar som gick under rubriken "Vi ses i PARKEN". Den 20 juli var det Bröderna Lindqvists tur att  berätta hur turnélivet kunde ta sig ut.




Bröderna Lindqvist är bröder till 75 % : Örjan, Åke och Folke. Olle
längst till höger heter inte Lindqvist. Han heter Sparrman.
Foto: PER BJÖRN.

Fyra medelålders jämtgubbar i gammeltjobranschen - det är
sommarens toppattraktion i svenska parkbuskar. Lindqvistarna
från Östersund, alltså. Mest bokade i parkerna av alla. Spelar
minst fem kvällar i veckan året runt. För säkerhets skull spelar
de på semestrarna också.
-Lustigt, egentligen. Det finns ju många som spelar bättre än vi.

-Men vi är enkla. Våra låtar är enkla. Det kanske är det. Och så är det
Viggen, förstås. Viggen är Sveriges mest älskade och önskade gammel-
låt, och den är Lindqvistarnas signatur ända sen 1968, då den hjälpte dem
till seger i radions gammeldanstävling. Lindqvistarna utan Viggen, det vore
som Ralf Edström utan huvud, om ni förstår. Så här gick det till när den kom
till: Åke Lindqvist behövde en låt för det gäng han spelade med för sisådär
25 år sen. Talade med en granne på Frösön som hette Rubert Vigg. Rubert
skrev ett stycke för blockflöjt, som nästan glömdes bort och inte fick något
namn förrän ett par decennier senare, när man skulle ha något fräscht till
gammeldanstävlingen i radio. Det blev Viggen.

Sover i bussen
I sommar reser Lindqvistarna land och buske runt med Viggen, ett knippe an-
dra låtar, ett luftgevär och en bäddbar buss. Luftgeväret tar man fram på led-
iga stunder när det inte är badväder, bussen sover man i ungefär varannan
natt. Annars hotell. I torsdags kom Lindqvistarna direkt från simborgarprov till
kvällens spelning på Hjorthagens festplats vid Mariefred. Och med dem kom
hundralapparna fram.
-Hjälp mig grabbar, kom festchefen själv, Henning Hendrix, hojtande. Jag har
ingen växel. Folk har bara hundringar med sig i dag.

Många äldre
Och det var sant. Lindqvistarnas publik förefaller om inte direkt förmögen så i
varje fall ett stycke ovan svältgränsen.
- Ja, vi lockar nog ut dem som dansade på 40- och 50-talen och fick barn sen
och blev låsta. Nu gör dom come-back på dansbanorna. Säger Folke Lindqvist.
Och får medhåll av Gitte, 16, i korvkiosken:
- Jag känner bara igen fem, sex stycken i publiken i kväll. Håkan och Janne och
Classe där till exempel, dom är stammisar. Varpå man vänder sig till Håkan,
Janne och Classe.
- Vi känner bara igen katten där, säger de och pekar på något brungult under
lottståndet. Dom andra är nya.

Nyast, fast äldst, var Elof Karlsson, 73, från Nykvarn, vänligt vithårig Lindqvist-
fan.
- Har aldrig varit i Hjorthagen förr, sa han och stampade takten till Enströms-
hambo. Men så fort Lindqvistarna kommer till Södertälje reser jag dit. Dom är
bra. Och så vill man ju ut och dansa ibland! Lindqvistarna har många trogna
vänner där de drar fram. Blonda Gun Almkvist, 23, från Nyköping, viskade ljuvt:
- Jag reser nästan  hur långt som helst för att höra dem. Ibland tre gånger i ve-
ckan.....

Och Gunilla och Björn Engren hade bilat med folkdanskompisen Lennart Klingstedt
ända från Stockholm för att sno runt till tonerna från Lindqvist-bröderna. Bröder,
förresten. Alla fyra är inte bröder. Men Åke, 50, Folke, 41 och Örjan , 30. Sen är
det fjärdemannen Olle Sparrman, 46, som egentligen är försteman, för det var
han som satte i gång alltihop, 1955.

Tar med familjen
I början hette man egentligen "Bröderna Lindqvist med Gubben", för då var pappa
Lindqvist med.
- Ni får bara vara ute och spela en gång i månaden, sa hustrun till en av grabbarna
då. Den hustrun är icke längre musikerhustru. För nu spelar man ju jämt. Och ibland
reser familjerna med. Så till exempel i höst, på Italiensemestern, som inte är mer
semester än att det ska spelas på kvällarna....
Sen blir det Nygammalt i TV igen. Det finns dragspelskollegor som ilsket och lite av-
undsjukt talat om "dragspelsmaffian" och tyckt att det varit för jäkligt att Lindqvistarna
är med så mycket i radio och TV.

Inte bäst
- Det är klart, det finns säkert tusen som spelar bättre än vi, säger Åke. Men vi blir ju
tillfrågade om att vara med. Vi har aldrig bett själva. Och folk vill se Lindqvistarna.
Bokningarna - fullt fram till 1976 - säger allt. Gammeldansens vänner har blivit fler
och fler. Och dessutom yngre.
- Jo, nog får vi mycket beundrarpost från barn och ungdomar också. För bara några
år sen fick hambo och schottis och snoa hållas  på lilla gamla dansbanan i parken.
Numera är det tvärtom. Lindqvistarna hittar man på stora banan.
- Och hemma i Jämtland kryllar det av gammeldansgäng, säger Örjan stolt. Bara i
Östersund finns det 50 band. Så återväxten i knätofsfacket är tryggad. Skicka ett litet
tack till Lindqvistarna och Rubert Vigg för det!
---------------------------------------------------------------------------
Text: ULF ELFVING - Aftonbladet den 20 juli 1974.