"Freddy, du har en förändring i din lunga!"
En eftermiddag just när snön täckt den frusna marken och målat landskapet i vitt, satt Freddy i sjukhusets väntrum när en ung sköterska pockade på hans uppmärksamhet. Alltsedan den där våren när det onda flyttat in i hans kropp, hade dessa besök nästan blivit till en vana. Specialisten gjorde en kortfattad redogörelse över Freddys situation.
- Som du vet har vi ju gjort en rätt så omfattande utredning angående dina besvär. Men vi hittar inget anmärkningsvärt. Möjligen kan jag skicka en remiss till länssjukhuset, men jag är rädd att det inget ger. Vad jag vill ha sagt, är att vi kommer nog inte längre.
Han harklade sig lite lätt, samtidigt som han fortsatte att bläddra i sina papper. Freddys första känsla var en slags tomhet och besvikelse. När han hörde specialistens ord, var det som om någonting brast inom honom. Dagarna kom och gick. För Freddy och hans familj fortsatte vardagen med sina givna rutiner.
I början av det nya året drabbades Freddy av en envis förkylning med frossa och feber som kom att förmörka hans tillvaro. Hostan rev och slet därinne i hans bröst. Den var aggressiv och hårt brutal, attackerna avlöste varandra. Hostan fortsatte med en sådan intensitet, att nätterna blev till en mardröm.
- Det blir nog snart bättre! var det standardsvar som Freddy använde när människor i omgivningen oroligt undrade hur det var fatt.
I Freddys tankar fanns en längtan efter varmt doftande sommarmorgnar. På skogspromenader i tidig otta i sin ensamhet, upplevde han den storslagna naturens fulla prakt. Men ganska så omgående kom verkligheten ifatt honom. Nya hostattacker, ännu fler sömnlösa nätter. Några veckor efter sitt besök ringer Freddy lasarettsavdelningen, fast besluten att gå vidare i sitt sökande efter en rimlig förklaring.
- Jag vill ha en remiss till länssjukhuset, meddela specialisten det, sa Freddy beslutsamt.
- Jag antar att du griper efter det sista halmstrået, sa damen i luren.
En väldigt ilsken kall vind virvlade runt Freddys huvud på väg mot lasarettets entré. "Ren rutin", hade man sagt om den röntgenundersökning som Freddy skulle genomgå. Hostan satt fortfarande kvar därinne i hans bröst, när han visades in till röntgenskärmen. I ett försök att kväva en hostattack blev allt bara till det sämre.
- Vi hör av oss om det visar nåt, sa röntgensköterskan innan Freddy gick hostande ut ur rummet.
Ett vitt kuvert som väckte Freddeys nyfikenhet anlände en dryg vecka efter undersökningen. "På dina röntgenbilder har det upptäckts en förändring som genast måste undersökas närmare".
Det var just denna dag som Freddy möjligen skulle få svar på vad den omtalade "förändringen" innebar. Med sin penna ritade den kvinnliga doktorn en stor rund cirkel i sitt anteckningsblock.
- Så här ser den ut, din förändring. Jag beställer tid på "lungan" så får dom gå ner i dina bronker, fortsatte hon. Något mer kan jag just för tillfället inte säga.
- Du tror alltså inte att det rör sig om en förkylning, eller lunginflammation, sa Freddy.
- Absolut inte, sa doktorn och skakade lite lätt på sitt huvud. I nuläget finns ingen indikation på att det har spritt sig, det kan betyda att förändringen är godartad.
- Som du vet så har vi gjort en omfattande utredning, men vi hittar
ingenting.
Foto: www.dn.se
När Freddy sent omsider skulle gå, tog doktorn honom i hand. Samtidigt så kändes situationen smått overklig. Nu ville han bara fort därifrån. Han ville hem, hem till det vanliga vardagslunket, som betydde trygghet. För Freddy fortsatte så en ny väntan. En väntan som både malde och stundom också oroade. Frossan var en ständig följeslagare. Den blev till ett sorts gift som cirkulerade runt i hans blodomlopp, om och om igen.
Det var en gråmulen och kall vinterdag som Freddy åkte till det stora sjukhuset för inläggning. I lasarettets stora entréhall möttes han av ett myller av människor. Unga, gamla, sjuka, springande, gående, ja, kort och gott människor på väg mot sina respektive mål, med olika bakgrunder, historia och behov.
Freddy gick så småningom mot sjukhusets hotell. Där skulle han, i sällskap med en bekant, förhoppningsvis kunna glömma bort sig själv en stund. Besöket gick i tystnadens tecken. Freddys ideliga hostande störde dock stillheten.
- Hoppas rummen är ljudisolerade, undslapp han sig, halvt på allvar halvt på skämt.
Det var en konstig känsla att vandra genom ett folktomt och tyst sjukhus. Här fanns han nu. Alldeles ensam, på väg mot något slags avgörande i sitt 47-åriga liv. Den "objudne gästen", fanns i hans släptåg, och gjorde sig påmind gång på gång. I det tomma sjukhusrummet, lyste sänglampans ensamma ljus. Hostandet överföll honom igen. Den liksom höll honom fast i sitt järngrepp, och vägrade att släppa taget. Freddy kastade en hastig blick in i badrumsspegeln, som utan omsvep visade hans nakna ansiktes rätta jag.
- Du har blivit mager, sa han tyst för sig själv. Allt för tunn och mager.
Forts. följer.....
Text: Roger Lindqvist.
- Som du vet har vi ju gjort en rätt så omfattande utredning angående dina besvär. Men vi hittar inget anmärkningsvärt. Möjligen kan jag skicka en remiss till länssjukhuset, men jag är rädd att det inget ger. Vad jag vill ha sagt, är att vi kommer nog inte längre.
Han harklade sig lite lätt, samtidigt som han fortsatte att bläddra i sina papper. Freddys första känsla var en slags tomhet och besvikelse. När han hörde specialistens ord, var det som om någonting brast inom honom. Dagarna kom och gick. För Freddy och hans familj fortsatte vardagen med sina givna rutiner.
I början av det nya året drabbades Freddy av en envis förkylning med frossa och feber som kom att förmörka hans tillvaro. Hostan rev och slet därinne i hans bröst. Den var aggressiv och hårt brutal, attackerna avlöste varandra. Hostan fortsatte med en sådan intensitet, att nätterna blev till en mardröm.
- Det blir nog snart bättre! var det standardsvar som Freddy använde när människor i omgivningen oroligt undrade hur det var fatt.
I Freddys tankar fanns en längtan efter varmt doftande sommarmorgnar. På skogspromenader i tidig otta i sin ensamhet, upplevde han den storslagna naturens fulla prakt. Men ganska så omgående kom verkligheten ifatt honom. Nya hostattacker, ännu fler sömnlösa nätter. Några veckor efter sitt besök ringer Freddy lasarettsavdelningen, fast besluten att gå vidare i sitt sökande efter en rimlig förklaring.
- Jag vill ha en remiss till länssjukhuset, meddela specialisten det, sa Freddy beslutsamt.
- Jag antar att du griper efter det sista halmstrået, sa damen i luren.
En väldigt ilsken kall vind virvlade runt Freddys huvud på väg mot lasarettets entré. "Ren rutin", hade man sagt om den röntgenundersökning som Freddy skulle genomgå. Hostan satt fortfarande kvar därinne i hans bröst, när han visades in till röntgenskärmen. I ett försök att kväva en hostattack blev allt bara till det sämre.
- Vi hör av oss om det visar nåt, sa röntgensköterskan innan Freddy gick hostande ut ur rummet.
Ett vitt kuvert som väckte Freddeys nyfikenhet anlände en dryg vecka efter undersökningen. "På dina röntgenbilder har det upptäckts en förändring som genast måste undersökas närmare".
Det var just denna dag som Freddy möjligen skulle få svar på vad den omtalade "förändringen" innebar. Med sin penna ritade den kvinnliga doktorn en stor rund cirkel i sitt anteckningsblock.
- Så här ser den ut, din förändring. Jag beställer tid på "lungan" så får dom gå ner i dina bronker, fortsatte hon. Något mer kan jag just för tillfället inte säga.
- Du tror alltså inte att det rör sig om en förkylning, eller lunginflammation, sa Freddy.
- Absolut inte, sa doktorn och skakade lite lätt på sitt huvud. I nuläget finns ingen indikation på att det har spritt sig, det kan betyda att förändringen är godartad.
- Som du vet så har vi gjort en omfattande utredning, men vi hittar
ingenting.
Foto: www.dn.se
När Freddy sent omsider skulle gå, tog doktorn honom i hand. Samtidigt så kändes situationen smått overklig. Nu ville han bara fort därifrån. Han ville hem, hem till det vanliga vardagslunket, som betydde trygghet. För Freddy fortsatte så en ny väntan. En väntan som både malde och stundom också oroade. Frossan var en ständig följeslagare. Den blev till ett sorts gift som cirkulerade runt i hans blodomlopp, om och om igen.
Det var en gråmulen och kall vinterdag som Freddy åkte till det stora sjukhuset för inläggning. I lasarettets stora entréhall möttes han av ett myller av människor. Unga, gamla, sjuka, springande, gående, ja, kort och gott människor på väg mot sina respektive mål, med olika bakgrunder, historia och behov.
Freddy gick så småningom mot sjukhusets hotell. Där skulle han, i sällskap med en bekant, förhoppningsvis kunna glömma bort sig själv en stund. Besöket gick i tystnadens tecken. Freddys ideliga hostande störde dock stillheten.
- Hoppas rummen är ljudisolerade, undslapp han sig, halvt på allvar halvt på skämt.
Det var en konstig känsla att vandra genom ett folktomt och tyst sjukhus. Här fanns han nu. Alldeles ensam, på väg mot något slags avgörande i sitt 47-åriga liv. Den "objudne gästen", fanns i hans släptåg, och gjorde sig påmind gång på gång. I det tomma sjukhusrummet, lyste sänglampans ensamma ljus. Hostandet överföll honom igen. Den liksom höll honom fast i sitt järngrepp, och vägrade att släppa taget. Freddy kastade en hastig blick in i badrumsspegeln, som utan omsvep visade hans nakna ansiktes rätta jag.
- Du har blivit mager, sa han tyst för sig själv. Allt för tunn och mager.
Forts. följer.....
Text: Roger Lindqvist.
Kommentarer
Trackback
