Jag - en typisk sommarcyklist!
Jag är en typisk sommarcyklist. Att ta sin cykel någon varm sommardag och åka iväg mot okänt mål, det om något kallar jag för livskvalité som heter duga. Det finns en alldeles speciell sorts anledning varför jag föredrar cykling. Anledningen heter kort och gott: DOFTER! Alla ljuvliga sommardofter som kommer mot mig, önskar jag ibland att jag kunda samla i en glasburk. Tänk att få ta fram den där burken som står i skafferiet, märkt: "Tidig sommarmorgon 2010", någon kall vinterkväll när nordanvinden blåser runt knuten. Eller: "Blomrabatt klockan 7.00 juli 2009".
Ganska ofta så gör jag ett besök på kyrkogården i Hortlax. Där ligger många av de nära och kära. Ibland brukar jag få ett behov att gå in i den ståtliga kyrka som vi har i byn. Väl inne i kyrkrummet kommer så ofantligt många minnen emot mig. Jag slår mig ner i bänken, och minns bl. a. den där gången i tredje klass när jag uppklädd och fin inför examen, skulle stå där framma och sjunga. Plötsligt så händer något oförutsett. Jag tappar ena framtanden. Och plötsligen har jag ett stort tomrum därframme. Ja, jag såg nästan ut som både Povel Ramel och Thore Skogman, tillsammans.
Även en annan minnesbild tonar fram. Jag skulle tillsammans med några skolkompisar spela i kyrkan på avslutningen. Jag satt bakom mina trummor. När låten var avklarad kom min lärarinna fram. Hon var i pensionsålder, och skulle avtackas inför en fullsatt kyrka. När hon väl var uppe, halkar hon till. Så helt reflexmässigt tar hon tag i ena cymbalen på trummorna. Och jag hann förstå vad som skulle hända. Istället för att hålla kvar sin hand, så släpper hon cymblastativet som med en högljudd krasch faller till golvet. Snacka om entré!
Ja, det finns mängder av andra minnen också, som tar alltför stor plats att berätta här. Men vad jag tycker är en stor synd och skam, är att den kyrkdörr som under alla år varit öppen sommartid, numera är stängd p.g.a. risken för skadegörelse. Alltså, inga mer spontana besök i min hembygds kyrka. En kyrka som under årens lopp bjudit mig, och många andra, på sådana härliga minnen. Synd att "kyrkohuliganerna" tagit ifrån mig min rätt att utnyttja detta för mig stora privilegium.
Hortlax kyrka i alla sin prakt. Tänk så många minnen detta kyrkrum
bär på. Varje sommar brukar jag slinka in, för att i lugn och ro
sätta mig ner i en bänk och bara låta minnena spelas upp som på en
vit bioduk. Men tyvärr....
....så är dörren numera stängd, p.g.a. risk för skadegörelse.
--------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
Ganska ofta så gör jag ett besök på kyrkogården i Hortlax. Där ligger många av de nära och kära. Ibland brukar jag få ett behov att gå in i den ståtliga kyrka som vi har i byn. Väl inne i kyrkrummet kommer så ofantligt många minnen emot mig. Jag slår mig ner i bänken, och minns bl. a. den där gången i tredje klass när jag uppklädd och fin inför examen, skulle stå där framma och sjunga. Plötsligt så händer något oförutsett. Jag tappar ena framtanden. Och plötsligen har jag ett stort tomrum därframme. Ja, jag såg nästan ut som både Povel Ramel och Thore Skogman, tillsammans.
Även en annan minnesbild tonar fram. Jag skulle tillsammans med några skolkompisar spela i kyrkan på avslutningen. Jag satt bakom mina trummor. När låten var avklarad kom min lärarinna fram. Hon var i pensionsålder, och skulle avtackas inför en fullsatt kyrka. När hon väl var uppe, halkar hon till. Så helt reflexmässigt tar hon tag i ena cymbalen på trummorna. Och jag hann förstå vad som skulle hända. Istället för att hålla kvar sin hand, så släpper hon cymblastativet som med en högljudd krasch faller till golvet. Snacka om entré!
Ja, det finns mängder av andra minnen också, som tar alltför stor plats att berätta här. Men vad jag tycker är en stor synd och skam, är att den kyrkdörr som under alla år varit öppen sommartid, numera är stängd p.g.a. risken för skadegörelse. Alltså, inga mer spontana besök i min hembygds kyrka. En kyrka som under årens lopp bjudit mig, och många andra, på sådana härliga minnen. Synd att "kyrkohuliganerna" tagit ifrån mig min rätt att utnyttja detta för mig stora privilegium.
Hortlax kyrka i alla sin prakt. Tänk så många minnen detta kyrkrum
bär på. Varje sommar brukar jag slinka in, för att i lugn och ro
sätta mig ner i en bänk och bara låta minnena spelas upp som på en
vit bioduk. Men tyvärr....
....så är dörren numera stängd, p.g.a. risk för skadegörelse.
--------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
Kommentarer
Trackback
