Roger Lindqvist

ÄNTLIGEN! Häromdagen berättade jag om den friska energi som
barnbarnen Norah och Max utstrålar. Jag berättade också om, att jag
vid ett tillfälle frågat Norah och Max om jag skulle få låna lite av den
överskottsenergi som de båda har. Idag kom svaret; Jovisst, farfar,
du skall få låna den där energin, om du lovar att du lämnar tillbaka
den inom två veckor! Sagt och gjort! Så sakteliga kom energin in i
min kropp. Det började i tårna, för att sedan sprida sig vidare, ända
upp till det där hårstrået som står allra högst upp på mitt huvud. I sa-
mma ögonblick rusade jag ut i bodan för att plocka fram målarfärg och
penslar. Snabbt som ögat röjde jag bort allt som stod på bron. För här
skulle det målas!

Hustrun blev väldigt förvånad. För så här snabb hade hon aldrig sett mig
på de senaste 10-12 åren. I ett huj grundades de trävita ytorna. För här
gällde det att vara snabb och konstruktiv. Och alltmedan energin pumpa-
de på i min 52-åriga kropp, så han jag även sitta ner med den äkta hälft-
en för att inta en kopp kaffe. När de fem minuterna hade gått var jag åter
i full fart igen. Ja, jag tror t.o.m. att frun blev imponerad. Jag bara tror, för
hon satt mest och såg förvånad ut på sitt energiknippe till äkta man.


En man och hans bro. Ja, det syns väl ganska så tydligt hur hurtighe-
ten och energin strålar omkring denna man där han sitter stolt med-
veten om att han äntligen målat det där staketet som syns i bakgrunden.
Allt tack vare Norah och Max som hade vänligheten att låna sin farfar
lite välbehövlig energi. Överskottsenergin fick jag till låns två veckor
framöver.


Arbetsledaren......förlåt, jag menar naturligtvis hustrun, följde med
stort intresse mitt betungande jobb mitt i solgasset.