"Studsa farfar, Norah vill studsa!"
Tänk om jag hade en liten bråkdel av all den härliga energi som barnbarnet Norah är utrustad med. Ja, då skulle vårt hus varit ombyggt en sisådär 8-10 gånger. Eller den där bron som skulle ha målats för någon vecka sedan, skulle vid det här laget varit ommålad 10-12 varv. Jag har t.o.m. frågat henne om hon är villig att låna ut litegrann av sin överskottsenergi till sin farfar. Hon skulle tänka på saken, sa hon.
Imorse kom vårt lilla yrväder in i hallen med sin gröna ryggsäck. Det hade visst blivit något strul med det dagis som hon i vanliga fall brukar vara på. Tur då att Norahs farmor och farfar finns i hennes absoluta närhet. Saken ordnades, och istället för dagis blev det skogspromenader och myrstacksbesök. Vi hann även smaka av de blåbär som växer i "Norahs skog". Så när vi kom tillbaka till farmor Bettan, lyste det blått om våra respektive leenden.
- Studsa farfar, studsa! Norah vill studsa!, ropar Norah och vill med de orden att hennes farfar skall vara till hjälp så att hon får hoppa i våran nya finsoffa.
- Klara, färdiga gåååå!, ropar farfar, och medan Norah hoppar hinner vi räkna till hela 40 hopp. Personbästa? Jo, jag tror faktiskt det. Sedan blir det en språngmarsch ute på gräsmattan. Och medan Norah skuttar omkring som en vacker och graciös gasell, uppträder hennes farfar mer eller mindre som en gammal indisk elefant som har tappat sina betar. Flås, flås, flås, låter det om farfar. Alltmedan Norah även vill att farfar skall vara med för att hoppa från en liten stubbe, cirka 5 centimeter från marken. Och naturligtvis så antar Norahs farfar erbjudandet. För vem kan säga nej, till världens absolut vackraste Norah? När hon tittar mig djupt in i ögonen, lägger huvudet lite på sned och säger med den ljuvligaste röst som Gud skapat: - Fajfaj, hålla handen!
Det är något så otroligt berikande med barnbarn. Ja, man kan kanske säga att man blir ung på nytt. Likadant med Max, som var hos oss i helgen. Ett litet energiknippe det också. Som charmar sin omgivning, så man blir nästintill knäsvag. Nu har han med sin mun börjat forma de mest besynnerliga ljud. Och det känns som att han växer så det knakar. När han kommer rusande med sin gåstol, ja, då gäller det att passa sina fötter. Frågade honom härförleden om han ville visa mig sitt gåstolskörkort. Nja, sa han och kliade sitt huvud. Du föstår farfar, jag brukar låna farsans, men just nu så har jag inget, för att pappa behöver det själv, ju!
Ja, livets efterrätt, brukar man skämtsamt säga. Och det är något som vi båda (farmor och farfar) skriver under helhjärtat på. Sannerligen den bästa av alla efterrätter! Så det så!
---------------------------------------
Farfar Roger.
Imorse kom vårt lilla yrväder in i hallen med sin gröna ryggsäck. Det hade visst blivit något strul med det dagis som hon i vanliga fall brukar vara på. Tur då att Norahs farmor och farfar finns i hennes absoluta närhet. Saken ordnades, och istället för dagis blev det skogspromenader och myrstacksbesök. Vi hann även smaka av de blåbär som växer i "Norahs skog". Så när vi kom tillbaka till farmor Bettan, lyste det blått om våra respektive leenden.
- Studsa farfar, studsa! Norah vill studsa!, ropar Norah och vill med de orden att hennes farfar skall vara till hjälp så att hon får hoppa i våran nya finsoffa.
- Klara, färdiga gåååå!, ropar farfar, och medan Norah hoppar hinner vi räkna till hela 40 hopp. Personbästa? Jo, jag tror faktiskt det. Sedan blir det en språngmarsch ute på gräsmattan. Och medan Norah skuttar omkring som en vacker och graciös gasell, uppträder hennes farfar mer eller mindre som en gammal indisk elefant som har tappat sina betar. Flås, flås, flås, låter det om farfar. Alltmedan Norah även vill att farfar skall vara med för att hoppa från en liten stubbe, cirka 5 centimeter från marken. Och naturligtvis så antar Norahs farfar erbjudandet. För vem kan säga nej, till världens absolut vackraste Norah? När hon tittar mig djupt in i ögonen, lägger huvudet lite på sned och säger med den ljuvligaste röst som Gud skapat: - Fajfaj, hålla handen!
Det är något så otroligt berikande med barnbarn. Ja, man kan kanske säga att man blir ung på nytt. Likadant med Max, som var hos oss i helgen. Ett litet energiknippe det också. Som charmar sin omgivning, så man blir nästintill knäsvag. Nu har han med sin mun börjat forma de mest besynnerliga ljud. Och det känns som att han växer så det knakar. När han kommer rusande med sin gåstol, ja, då gäller det att passa sina fötter. Frågade honom härförleden om han ville visa mig sitt gåstolskörkort. Nja, sa han och kliade sitt huvud. Du föstår farfar, jag brukar låna farsans, men just nu så har jag inget, för att pappa behöver det själv, ju!
Ja, livets efterrätt, brukar man skämtsamt säga. Och det är något som vi båda (farmor och farfar) skriver under helhjärtat på. Sannerligen den bästa av alla efterrätter! Så det så!
---------------------------------------
Farfar Roger.
Kommentarer
Trackback
