Decembermörkret faller...
Tisdag den 7 december. Igår pratade jag och Elisabeth om hur fort tiden gått. Nyligen njöt vi av semptember ljusa höstdagar, med potatisupptagning. Vips, så är vi inne i julmånaden december, med allt vad det innebär av julklappsköp planering inför jul osv. Om man kunde "krama ur" varje dag på det allra bästa, vilket man verkligen försöker så gott det går, men ibland känner man att det inte går. Ju äldre jag blivit desto mer viktigt blir tiden. För tiden är ju med andra ord det liv som vi alla lever här och nu. Jag frågade min morfar en gång, han var då 80-år fyllda, om han skulle velat börja om från början. Svaret kom tämligen omgående: Nej! Och jag är benägen att hålla med. Om det funnits någon slags mirakelmedicin mot åldrande, så kanske jag skulle testat. Men jag vet inte om jag skulle velat starta om från noll igen. Men det är väl detta som är livets allra största hemlighet, att vi skall leva våra dagar tills det en dag tar slut. Så enkelt - men ändå så svårt....
Att acceptera sin död, kan nog vara rätt så svårt för nästan oss alla. Men jag är fullt övertygad om att de allra flesta dör med fattning. Ett bra bevis på detta var min egen svärmor. I lördags sjöng Lill-Babs en låt som Plura gjort; "Håll huvudet högt", när jag i efterhand hörde den, så kom jag att tänka på Elisabeths mamma Ruth. Vid 49 års ålder, tog hennes liv abrupt slut. Hon visste precis vad som väntade, ändå så tog hon allt med en sådan underbar fattning. Så klok och värdig ända in till sitt sista andetag. Hon lämnade livet alldeles på tok för fort. Hon hade ju så mycket ogjort....men hon accepterade sitt öde. Precis så vill jag också lämna det jordiska. Lugnt och försiktigt. Men jag hoppas det dröjer många år än.
-------------------------------------------------------
Roger.
