Roger Lindqvist

I morse så stod hon i våran hall. Prinsessan Norah Maria Lindqvist. Pappa Ante skulle ut med sin och Davids traktor för att skona några av Hortlaxbornas ryggar. Så även min. Därför "landade" Norah hos sin farmor och farfar. Finns det någon bättre början på en dag, än att få äran att umgås med sitt barnbarn? Det är det största av priviligeum att ha dem här, Norah och Max. Och så är det för alla mor- och farföräldrar givetvis, barnbarnen är den största av gåvor. Men det är inte alla förunnat att kunna vara med. Jag tänker närmast på en gammal lumparkompis, Mats,  som dog några dagar före muck i mars 1979. Han tog avsked av världen frivilligt. Endast 21 år gammal. Samma sak gäller två killar varav den ena var min skolkompis. Roger dog 25 år gammal i en våldsam bilolycka. Han hade ett litet barn som väntade därhemma, som aldrig mer skulle se sin far. Den andra, hette Göran, han var född samma år som mig. Göran och jag spelade i samma band, han var en duktig tenorsaxofonist. Men ödet ville att han skulle möta döden i sin cockpit i sitt flygplan borta i Amerika. Sedan fanns han inte mer. Göran och Roger fick sitt sista vilorum på Hortlax kyrkogård. Det händer ibland att jag gör ett besök på deras gravar, ordet "orättvist" kommer då som en given signal upp i mitt huvud.

Dagen har annars gått i förkylningen och frossans tecken. Både jag och min hustru känner oss en aning omskakade. Men det är ju så det är så här års. Ha en fortsatt bra dag!
------------------------------
/Roger.