Farsans moppe...
Jag minns än som om det vore igår. Pappas moped av märket Monark. 1963 tog farsan körkort på Åkes körskola i Piteå, då sålde han sin ögonsten. Istället kom en annan guldklimp in i den Lindqvistiska familjen (enl. min fars sätt att se på det) Volkswagen årsmodell 1958. När bubblan kom blev moppen överflödig. Vart den tog vägen, ja, det kommer jag faktiskt inte ihåg. Men det skulle varit underbart om den varit kvar intill denna dag. Moppen blev en stor del av farsans vardag. Eftersom han varje dag pendlade mellan Hortlax till fabriken i stan behövdes ett lämpligt fortskaffningsmedel. När och hur moppen kom in i bilden vet jag eller inte. Jag vet bara att pappas brorsa Åke hade en likadan, samma märke men en annorlunda färg. Minnet av de här åren har vuxit sig så pass stark att jag för två somrar sedan blev lite förbryllad vid mitt besök på kyrkogården i Hortlax.
Det var en helt vanlig sommardag. Jag bestämde mig för att cykla upp till kyrkogården för att vattna på min pappas grav. När jag senare gjorde samma sak på mina mor- och farföräldrars gravar fick jag syn på nåt som nästan kändes en aning kusligt. På ena sidan av kyrkogårdsplatsen ligger en skog. I skogen finns en massa skogsstigar som fungerar som strövstigar för byborna. Den här dagen hördes ett välbekant ljud. Det kom från en moped som körde på skogsstigarna. På moppen som jag fick en liten skymt av, satt en man med bar överkropp, och med en välbekant keps på sitt mörkhåriga huvud. Tanken slog mig genast: "Men det är ju farsan!" Inom loppet av några sekunder var jag fullt övertygad om att det var min egen pappa som susade förbi i den varma sommarmorgonen, precis som han en gång gjorde i det levande livet.
Naturligtvis var det inte min far. Men de där sekunderna, en liten bråkdel av ett par tusendels små ynka sekunder när mitt medvetande försökte greppa situationen, gjorde mig osäker på verkligheten. Den händelsen har då och då återvänt i mina tankar. För tänk om...
Min far John, som han såg ut 1963 när han tog körkort på Åkes kör-
skola i Piteå.
Farsans moppe, av märket Monark. Som barn hände det att farsan
tog mig ut på en liten åktur. Behöver jag säga att jag älskade det?
En tidig sommarmorgon tyckte jag mig se min far återigen på sin
gamla moppe. Var det en synvilla eller....
---------------------------------------------------------------------------
Bilden på moppen har jag lånat. Det är bara det problemet att jag
glömt av vem jag lånat den av?
/Roger.
Det var en helt vanlig sommardag. Jag bestämde mig för att cykla upp till kyrkogården för att vattna på min pappas grav. När jag senare gjorde samma sak på mina mor- och farföräldrars gravar fick jag syn på nåt som nästan kändes en aning kusligt. På ena sidan av kyrkogårdsplatsen ligger en skog. I skogen finns en massa skogsstigar som fungerar som strövstigar för byborna. Den här dagen hördes ett välbekant ljud. Det kom från en moped som körde på skogsstigarna. På moppen som jag fick en liten skymt av, satt en man med bar överkropp, och med en välbekant keps på sitt mörkhåriga huvud. Tanken slog mig genast: "Men det är ju farsan!" Inom loppet av några sekunder var jag fullt övertygad om att det var min egen pappa som susade förbi i den varma sommarmorgonen, precis som han en gång gjorde i det levande livet.
Naturligtvis var det inte min far. Men de där sekunderna, en liten bråkdel av ett par tusendels små ynka sekunder när mitt medvetande försökte greppa situationen, gjorde mig osäker på verkligheten. Den händelsen har då och då återvänt i mina tankar. För tänk om...
Min far John, som han såg ut 1963 när han tog körkort på Åkes kör-
skola i Piteå.
Farsans moppe, av märket Monark. Som barn hände det att farsan
tog mig ut på en liten åktur. Behöver jag säga att jag älskade det?
En tidig sommarmorgon tyckte jag mig se min far återigen på sin
gamla moppe. Var det en synvilla eller....
---------------------------------------------------------------------------
Bilden på moppen har jag lånat. Det är bara det problemet att jag
glömt av vem jag lånat den av?
/Roger.
Kommentarer
Trackback
