Roger Lindqvist

Dan Andersson - vemodets mästare

Dan Andersson, poet, författare. Född den 6 april 1888 i Skattlösberg, Grangärde socken i Dalarna. Tragiskt omkommen p.g.a. förgiftning, på hotell Hellman i Stockholm, den 16 september 1920. Dödsorsaken var att hotellpersonalen glömt vädra ut det cyanväte som man använt mot vägglöss i rummet. Klockan tre på eftermiddagen dagen därpå, hittas Dan Andersson död på sitt hotellrum nr. 11. En stor poet och en  ordets förkunnare var därmed borta. En stor och märkbar förlust för hela det litterära  Sverige, och inte bara det litterära, utan för hela det folk som så intresserat tagit den tystlåtne och djupt grubblande poeten till sina hjärtan.

Några av de verk som Dan Andersson gett oss:

"Helgdagskväll i timmerkojan"

"Jag väntar vid min mila...."

"Jungman Jansson"

"Omkring tiggarn från Luossa"

"Till min syster"

"Nu mörknar min väg och mitt
dagsverk är gjort"


Daniel "Dan" Andersson.
(1888-1920).

Jo en stor poet var borta men om man får tro Göran Greider (jag har både läst hans bok och hört ett föredrag av honom) så var han inte alls känd när han dog utan blev det på grund av den enorma uppmärksamhet det tragiska dödsfallet skapade.jag har själv varit en stor beundrare av Dans diktning i många år. Speciellt tror jag att jag fallit för de vackra orden, den mjuka gungande rytmen i dikterna, hans sätt att nyskapa ord genom att sätta ihop andra ord , t ex snäckbesållad och bergomkransad. Greider hade tyvärr en del negativa saker att berätta, bl a om bruk av kokain och haschisch och han kategoriserade honom som "en skitstövel". Men hans livsstil påverkar inte min bedömning av honom som diktare, lika litet som Evert Taubes konstnärsskap förringas av hans supande.

Det har väl visat sig genom historien att många konstnärer, författare först efter sin död blivit erkända som de stora begåvningar de egentligen var. Jag tänker då bl a på konstnären van Gogh. Som levde i en rätt så anonym tillvaro. Efter hans död blev han uppmärksammad som en stor artist inom måleriet. Trots att han dog redan 1890 (begick självmord) så är han i allra högsta än i denna dag en levande artist inom expressionismen. Gösta Ekman den äldre, var ju redan under sin livstid en firad aktör. Men få visste om att han redan under 1920-talet när han filmade i Paris, blev en flitig användare av kokain. Om detta tabubelagda ämne, skrev Edvin Adolphson om i sina memoarer. Gösta dog utbränd i alltför tidig ålder 1938. Men tack och lov är han ju ihågkommen för sina skådespelarinsatser. Detsamma gäller ju även Dan Anderssons diktning, och Taubes visor och målningar. Fröding har ju också efterlämnat ett betydande arv i vår litteratuthistoria. Men när man läser om honom så kan man inte låta bli att förvånas över hans kreativitet trots hans mentalsjukdom. Detsamma gäller även Strindberg. Hans turbulenta leverne är kanske ett bevis för att människor med en stark konstnärlig ådra inte beter sig som vanliga "medel-svenssons".

/Roger.