"Honken" Holmqvist - en barndomsidol
I pojkrummet därhemma på vinden, fanns idolerna. Tätt intill varandra på färggranna affischer fastsatta på en blå tapet, syntes bl. a. Uffe Sterner, i Färjestads tröja, liksom "Lill-Strimma" Svedberg, iklädd sin rödvita Timrådress, och så förstås den störste av dem alla; Leif "Honken" Holmqvist med hela sin målvaktsutrustning, och med sin gula välbekanta landslagströja med de tre kronorna på bröstet, och naturligtvis med siffran nummer 1 därbak på ryggen.
Våren 1969 stod Sverige som värdnation för hockeyns världsmästerskap, och Johanneshovs isstadio var huvudarena, där det under några intensiva veckor skulle avgöras vem som var allra bäst i världen. Det var också på denna plats som "Honken" brukade ha sin egen hejarklack, och där lovorden överöste varann. Denna avgudade målvaktsidol, med sina stundom briljanta räddninger i kassen skulle ju naturligtvis bärga hem guldbucklan till sitt och hela Sverigers Tre Kronor.
Ingen föreföll så omutbar, ingen kunde som "Honken" stå lika pall som en hundraårig svensk ståtlig fura från en urskog, med rötter långt nerkörda i den svarta myllan. Ingen kunde eller plocka vinande puckar med sådan grace och finess när röda obehagliga starka ryssar, elaka tjecker och knipsluga finnar, surrade runt som ilskna bålgetingar kring den svenska målkassen.
Honken utsrålade lugn och harmoni, ja, han var den där trygga enkla killen från landet, som en gång börjat sin lysande hockeykarriär i Gävlelaget Strömsbro IF. "Honken" hade förmågan att vara sig själv, gjorde sig inte ett dugg märkvärdig, han var som folk var mest. Men när det väl hettade till ute på hockeyrinken så var han rustad till tänderna. Tänderna, ja, hela hans garnityr var i plast. Och även övriga delar bar spår efter många och långa tuffa matcher. Cirka 300 stygn fanns jämt fördelade över hans målvaktskropp, man kan nog påstå att han gav "ärrigheten" ett ansikte. Alla dessa skador var ju självklart det yttersta beviset på stark och rå manlighet. Tyckte i alla fall jag. Hockeymålvakt var definitivt framtiden, men tyvärr hade jag enbart lyckats skrapa ihop två ynka sår i pannan, båda sydda under stor själslig vånda, hos den fruktade doktor Agge Dahl i Hortlax. Samt även en utslagen framtand som ett dystert minne under en rast på skolans nyspolade is. Ja, jag var ju faktiskt en liten bit på väg i min dröm som landslagsmålvakt, i alla fall.
"Hela hans garnityr var av plast, även övriga delar bar spår efter
många, långa och tuffa bataljer".
Men det fanns ett problem som tyngde mig. Vem ville ha en ganska så närsynt glasögonprydd icke helt skridskokunnig elvaåring, som dessutom gick i femteklass? Den frågan och många fler, bestämde jag mig resolut att skjuta på framtiden. Det var detta år som stjärnorna hette i Sovjets lag bl a hette; Firsov, Michailov, Ragulin, Maltsev, Tretjak, Zinger och Konovalenko. I tjeckernas lag fanns; Nedomansky, Hlinka, Suchy, Machac, Cerny, Golonka, Pospisil och Dzurila m. fl.
I vårt blågula Tre Kronor kan nämnas; Tord Lundström, "Virus" Lindberg, "Lill-Strimma" Svedberg, Ulf Sterner, Bert-Ola Nordlander, "Stisse" Johansson, "Lill-Prosten" Karlsson, Håkan Wickberg och Lars-Göran Nilsson. Förbundskapten var Arne Strömberg, som mest såg ut som en snäll och beskedlig farbror, i för stor vintermössa. Arne ryska motsvarighet, Tarasov, skrek och domderade, gestikulerade vilt både verbalt och i fysisk mening. Ja, Tarasov var ibland alldeles ursinnig på sina ryska björnar, som om dem gjorde allting fel därute på isen, trots att man under turneringen vann med hela 17-2 över USA.
Den sovjetiske landslagstränaren Tarasov -
ger order åt sina ryska björnar.
En annan viktig ingediens var kommentatorerna, Lars-Gunnar Björklund och Rolle Stoltz. Dessa två herrar (liknade faktiskt skådespelarparet Fyrtornet o Släpvagnen) skänkte anrättningen en alldeles extra krydda och dimension. Stoltz sävliga stockholmsslang blev klassisk. "Stoltzan" var ju också den evige optimisten. Med 0-8 i underläge mot ett starkt Sovjetiskt landslag, och med cirka tre minuter kvar av den sista perioden, var det bara Rolle som på sitt speciella sorts sätt lugnt konstaterade: -"Matchen är inte alls på långa vägar avgjord än, det återstår ju hela tre minuter. Allt kan som sagt hända i ishockey!"
Rolle Stoltz. Kommentator
i VM 1969.
Tyvärr vanns ingen VM-buckla 1969. Tre Kronor fick vackert nöja sig med en silvermedalj, trots "Honkens" heroiska insatser på hemmaplan. Han blev mig veterligen heller aldrig nån av de där snuskigt rika hockeymiljonärerna, trots ett försök till proffskarriär i mitten av 70-talet i Detroit Red Wings. "Honken" Holmqvist avslutade så småningom sin framgångsrika hockeykarriär i HV 71, där han spelade 1976-79.
Själv fick jag aldrig någon egen hejarklack på Johanneshov. Inte heller några 300 sydda stygn som tecken på manlighet, och ingen mun full av plasttänder. Drömmen den grusades, men genom barndomsidolen Leif "Honken" Holmqvist väcktes i alla fall många fantastiska drömmar.
ROGER LINDQVIST.
(Denna historia har även publicerats i Piteå Tidningen den 18 december 2007.)
En teckning som jag gjorde av idolen "Honken" i februari 1971.
1972 under pågående OS-turneringen i Sapporo, damp detta idol-
kort ner i min brevlåda i Hortlax. Fick bild och autograf av idolen
"Honken".
Leif "Honken" Holmqvist i sitt klubblag AIK:s dress.
Målvaktslegenden fortsatte sitt hockeyspel - fast på lägre nivå -
i en rad uppvisningsmatcher. Oktober 1989 gästade han Boden
tillsammans med andra gamla hockeykändisar: Inge Hammar-
ström, "Lill-Prosten" Karlsson, "Krobbe" Lundberg, Anders Hed-
berg, Göran Högosta, "Lill-Pröjsarn" Nilsson, Lars Lindgren, Dan
Söderström, Anders Kallur och Lars-Göran Nilsson.
Norrbottens Kuriren den 28 oktober 1989.
Våren 1969 stod Sverige som värdnation för hockeyns världsmästerskap, och Johanneshovs isstadio var huvudarena, där det under några intensiva veckor skulle avgöras vem som var allra bäst i världen. Det var också på denna plats som "Honken" brukade ha sin egen hejarklack, och där lovorden överöste varann. Denna avgudade målvaktsidol, med sina stundom briljanta räddninger i kassen skulle ju naturligtvis bärga hem guldbucklan till sitt och hela Sverigers Tre Kronor.
Ingen föreföll så omutbar, ingen kunde som "Honken" stå lika pall som en hundraårig svensk ståtlig fura från en urskog, med rötter långt nerkörda i den svarta myllan. Ingen kunde eller plocka vinande puckar med sådan grace och finess när röda obehagliga starka ryssar, elaka tjecker och knipsluga finnar, surrade runt som ilskna bålgetingar kring den svenska målkassen.
Honken utsrålade lugn och harmoni, ja, han var den där trygga enkla killen från landet, som en gång börjat sin lysande hockeykarriär i Gävlelaget Strömsbro IF. "Honken" hade förmågan att vara sig själv, gjorde sig inte ett dugg märkvärdig, han var som folk var mest. Men när det väl hettade till ute på hockeyrinken så var han rustad till tänderna. Tänderna, ja, hela hans garnityr var i plast. Och även övriga delar bar spår efter många och långa tuffa matcher. Cirka 300 stygn fanns jämt fördelade över hans målvaktskropp, man kan nog påstå att han gav "ärrigheten" ett ansikte. Alla dessa skador var ju självklart det yttersta beviset på stark och rå manlighet. Tyckte i alla fall jag. Hockeymålvakt var definitivt framtiden, men tyvärr hade jag enbart lyckats skrapa ihop två ynka sår i pannan, båda sydda under stor själslig vånda, hos den fruktade doktor Agge Dahl i Hortlax. Samt även en utslagen framtand som ett dystert minne under en rast på skolans nyspolade is. Ja, jag var ju faktiskt en liten bit på väg i min dröm som landslagsmålvakt, i alla fall.
"Hela hans garnityr var av plast, även övriga delar bar spår efter
många, långa och tuffa bataljer".
Men det fanns ett problem som tyngde mig. Vem ville ha en ganska så närsynt glasögonprydd icke helt skridskokunnig elvaåring, som dessutom gick i femteklass? Den frågan och många fler, bestämde jag mig resolut att skjuta på framtiden. Det var detta år som stjärnorna hette i Sovjets lag bl a hette; Firsov, Michailov, Ragulin, Maltsev, Tretjak, Zinger och Konovalenko. I tjeckernas lag fanns; Nedomansky, Hlinka, Suchy, Machac, Cerny, Golonka, Pospisil och Dzurila m. fl.
I vårt blågula Tre Kronor kan nämnas; Tord Lundström, "Virus" Lindberg, "Lill-Strimma" Svedberg, Ulf Sterner, Bert-Ola Nordlander, "Stisse" Johansson, "Lill-Prosten" Karlsson, Håkan Wickberg och Lars-Göran Nilsson. Förbundskapten var Arne Strömberg, som mest såg ut som en snäll och beskedlig farbror, i för stor vintermössa. Arne ryska motsvarighet, Tarasov, skrek och domderade, gestikulerade vilt både verbalt och i fysisk mening. Ja, Tarasov var ibland alldeles ursinnig på sina ryska björnar, som om dem gjorde allting fel därute på isen, trots att man under turneringen vann med hela 17-2 över USA.
Den sovjetiske landslagstränaren Tarasov -
ger order åt sina ryska björnar.
En annan viktig ingediens var kommentatorerna, Lars-Gunnar Björklund och Rolle Stoltz. Dessa två herrar (liknade faktiskt skådespelarparet Fyrtornet o Släpvagnen) skänkte anrättningen en alldeles extra krydda och dimension. Stoltz sävliga stockholmsslang blev klassisk. "Stoltzan" var ju också den evige optimisten. Med 0-8 i underläge mot ett starkt Sovjetiskt landslag, och med cirka tre minuter kvar av den sista perioden, var det bara Rolle som på sitt speciella sorts sätt lugnt konstaterade: -"Matchen är inte alls på långa vägar avgjord än, det återstår ju hela tre minuter. Allt kan som sagt hända i ishockey!"
Rolle Stoltz. Kommentator
i VM 1969.
Tyvärr vanns ingen VM-buckla 1969. Tre Kronor fick vackert nöja sig med en silvermedalj, trots "Honkens" heroiska insatser på hemmaplan. Han blev mig veterligen heller aldrig nån av de där snuskigt rika hockeymiljonärerna, trots ett försök till proffskarriär i mitten av 70-talet i Detroit Red Wings. "Honken" Holmqvist avslutade så småningom sin framgångsrika hockeykarriär i HV 71, där han spelade 1976-79.
Själv fick jag aldrig någon egen hejarklack på Johanneshov. Inte heller några 300 sydda stygn som tecken på manlighet, och ingen mun full av plasttänder. Drömmen den grusades, men genom barndomsidolen Leif "Honken" Holmqvist väcktes i alla fall många fantastiska drömmar.
ROGER LINDQVIST.
(Denna historia har även publicerats i Piteå Tidningen den 18 december 2007.)
En teckning som jag gjorde av idolen "Honken" i februari 1971.
1972 under pågående OS-turneringen i Sapporo, damp detta idol-
kort ner i min brevlåda i Hortlax. Fick bild och autograf av idolen
"Honken".
Leif "Honken" Holmqvist i sitt klubblag AIK:s dress.
Målvaktslegenden fortsatte sitt hockeyspel - fast på lägre nivå -
i en rad uppvisningsmatcher. Oktober 1989 gästade han Boden
tillsammans med andra gamla hockeykändisar: Inge Hammar-
ström, "Lill-Prosten" Karlsson, "Krobbe" Lundberg, Anders Hed-
berg, Göran Högosta, "Lill-Pröjsarn" Nilsson, Lars Lindgren, Dan
Söderström, Anders Kallur och Lars-Göran Nilsson.
Norrbottens Kuriren den 28 oktober 1989.
Kommentarer
Trackback
