Roger Lindqvist

Under den släktforskning jag gjorde 1990, kom jag  - som jag tidigare nämnt - i kontakt med min släkt "over there". Under en intensiv vecka fungerade jag som ciceron åt Paul Nelson och hans kompis Joel Nestor Rova. Vi åkte runt i de trakter där min farmor Hanna en gång föddes, och där även Pauls fars mormor Hulda, också var född. I samma veva, hade journalisten och redaktören Jan Lundquist på Piteå Tidningen, en artikelserie som handlade om de människor som emigrerat från vår bygd. Min farmors lillebror Viktor Eriksson född 1890 i Stensjökullen, tillhörde också den stora skara som åkte över, men som så småningom försvann. Detta resulterade i ett "påhittat-brev" som jag författade. Tankemeningen var att Viktor (i min fantasi) skrivit detta och låtit mig få kika in i hans tankar och funderingar. Brevet samt en artikel om Paul Nelson och mig, publicerades i PT den 22 november 1990. Så här kommer det alltså - detta påhittade brev, som endast fanns i min fantasi. Brevet som bondsonen Karl Viktor Eriksson från Stensjökullen skrev, allt för att stilla sin anförvant Roger Lindqvists nyfikenhet:

----------SISTA BREVET FRÅN VIKTOR----------


Ett sorgens bud från andra sidan havet har just nått mig. Min högst älskade mor, Maria Lovisa, har gått ur tiden. Sålunda är nu båda mina föräldrar borta. Erik min far, dog för snart åtta år sedan efter en lång sjukdomstid. Så här sitter jag nu i staden Minneapolis, och minns mig tillbaka på livet därhemma. Det är nu 14 år sedan jag tog farväl av mor och far samt mina syskon. Efter moget övervägande köpte jag min biljett, packade min trunk och gav mig av. Det kändes rätt att göra så.

Vi var åtta syskon i hemmet, som skulle ha mat och omvårdnad. Min mor och far skötte det efter bästa förmåga. Alla syskon har i dag egna familjer att ta hand om. Hanna är en av mina systrar, till henne och hennes man Amandus brukade jag skriva ner mina tankar och funderingar om hur det var härborta i det nya landet. Kanhända gjorde jag ibland tillvaron bättre än vad den egentligen var. Men jag ville inte oroa henne. Hanna brukade också skicka brev till mig. Hon berättade om vardagen hemma i Hortlax, ibland skrev hon om sina barn, som var nio till antalet. Hennes dagar var fyllda med slit och hårt arbete, men hon beklagade sig aldrig. Hennes brev var uppskattade avbrott i vardagen.

Alla dessa minnen är mig så kära, far, mor, bröder och systrar. Min äldsta syster Hulda är också "over here" sedan tjugo år tillbaka. Kanske var det hennes närvaro, som gjorde mitt beslut lite lättare. Min svåger Frans eller Frank som han numera kallas, är en luttrad resenär. Han anlände hit första gången året 1890, som 25-åring. Men han åkte tillbaka till Sverige år 1898. Efter giftermålet med min syster 1899, så föddes den gemensamma tanken att hela familjen (Frank, Hulda och två barn) skulle ta steget att resa till det "förlovade landet". 1904 anlände så familjen Wikström till staden Minneapolis i staten Minnesota. Efter ytterligare två år så var familjen fulltalig, då deras andra dotter Elvira kom.

Jag brukade ofta besöka deras hem, Frank, Hulda sonen Hugo, döttrarna Syrena och Elvira. Jag tror också att mina besök var uppskattade. De brukade kalla mig "Uncle Vic". Första tiden här var hård, you know. Det var långa dagar och sena nätters slit. Man gjorde ju så gott man kunde. I stunder av ensamhet funderade jag över om detta verkligen var vad jag hade drömt om. När jag första gången berättade för min mor om mina resplaner, så fick hon ett plågat uttryck i sina ögon. Hon berättade vilken vånda hon känt när min syster reste över med sin familj.

Breven som skickades från Frank och Hulda, gjorde min längtan starkare och starkare. Till slut kunde jag inte stå emot längre. Genom mycket slit på olika dagsverken lyckades jag så småningom köpa min efterlängtade Amerikabiljett. Mor och far gav sitt tysta medgivande, fastän jag kunde se att sorgen lyste i mor Marias ögon. Och tänk det glömmer jag nog aldrig. Far, ja, han tog det mer på karlars vis, det vill säga med tystnad. Så stod jag då äntligen på skeppets däck. Ljusen försvann i fjärran, himmel och hav smälte samman, drömmen om Amerika hade äntligen blivit sann. Nu väntade ett nytt liv därborta, ännu okänt, men inte så värst länge till.

Visst gör minnena ont, när jag tänker på mor och far, och allt som jag lämnat. Tänk att aldrig få känna deras närhet igen, det smärtar. Sitter här ibland och sjunger gamla sånger - såna där som vi sjöng ibland därhemma. I de stunderna kan jag känna en förnimmelse av mor Maria igen. Visserligen är jag Gud tacksam att mina syskon ännu lever. Men nu när mor är död, så är den sammanbindande länken borta. Hur min framtid ser ut, ja, om det vet jag inte. Tackar den allsmäktige för varje dag som jag ännu är vid god hälsa.

Fyller 34 den 13 april. Ingen ålder precis, men jag känner mig ändå på nåt sätt sliten till kropp och själ. Håller fortfarande kontakt med Hulda och hennes familj. Hon är så tålmodig min kära syster. Mycket mer än vad jag är. Lugn och stilla har hon alltid varit. Det har artat sig bra för Frank och Hulda samt deras tre barn. Jag önskar dem Guds välsignelse i dag och i alla dagar. Upphör aldrig att tänka på det gamla landet, i minnet så finns allt kvar, mor, far, syskon och vänner, ja, till och med den stora gröna ängen där våra kor brukade gå i vall.

Hälsa alla i Stensjökullen.
Gud välsigne er därhemma.
Karl Viktor Eriksson , Minnesota den 3 feb. 1924.


Roger Lindqvist.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------



Viktor Eriksson tillsammans med systerdottern Syrena Wikström.
Fotograferad i deras nya hemland , Amerika.




"Paul Nelson och Roger Lindqvist vid den plats där deras förfäder
en gång bodde".


Under hösten 1990 hade PT-journalisten Jan Lundqvist en artikelserie
som handlade om emigrationen från Pitebygden. Det var i samma veva
som jag höll på med min släktrutredning, och där jag också kom att
hitta mina tremänningar i Minneapolis.

------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 22 november 1990.