När Piteå blev Piteå
Då den här bilden av Uddmansgatan togs för 68 år sedan fanns inte
Stadshotellet men som synes såväl läroverket som kyrkan. Girlang-
erna och flaggorna var föranledda av en utställning som ordnades i
Piteå det året, alltså 1903.
Natten mellan den 13 och 14 juli 1666 uppstod en brand som mer än något annat kom att ingripa i stadens öden och utveckling. En "hastig och grym vådaeld" gick förhärjande fram över hela staden och stod ej att hindra, allrahelst som många av de borgarne voro borta på sina sjöresor och i fiske. Så gott som hela borgerskapets hela både fasta och lösa egendom jämte handelsvaror gick upp i rök.
"Av staden var icke kvar en balk eller stake; på grund av den förtärande eldens hastiga omsvävande omkommo både kvickt och dött av fänaden, såväl alle hustarver i löst och fast ganske fasligen äre föregångne", skrev borgerskapet. Rörande kyrkan varierar uppgifterna. Enligt en uppgift skulle templet med klockor och andra tillbehör ha förstörts "som gråtandes värt är". Enligt en annan skulle den ha undgått branden. Verkliga förhållandet är, att endast kyrkans tak blev ganska illa åtgånget. I alla händelser hade elden gått skoningslöst fram bland de sammanpackade trähusen i staden, lämnande innevånarna på bar backe med de få husgeråd, de lyckats rädda. Förtvivlan grep allas sinnen. Det hem och den lilla stad som det med så mycken svett och möda byggt upp, var lagd i aska. Sorglig och beklämmande måste bilden ha tett sig för dem, som vid hemkomsten funno staden uppbränd och sina hem skövlade.
Men befolkningen började snart tänka på att bygga upp staden igen. Och då upptäckte man samtidigt att det var omöjligt att ligga kvar i Öjebyn där uppgrundningen redan höll på att förkväva staden. Men resurserna var små och man vände sig till regeringen med begäran om hjälp: "Vi fattige ålderstigne och gamle skattedragare, varav många måste med den nesliga tiggarstaven omvandra, vilket faller oss i allomstörsta kval och djupaste sorg sänker, vi knäböja ödmjukeligen och bedja med uppsträckta händer om Kungl Maj:ts höga nåd", lydde den vädjan som tillställdes kung och regering, och man krävde vidare att få ta upp kollekt i eget och angränsande kyrkor, samt frihet från skatter under några år. Som lämplig plats för den återuppbyggda staden ansågs Hamnen eller Västra Gran. Där skulle man bygga med alla närliggande socknars hjälp "Guds tempel till konservation staden till förmer och uppkommande och oss fattigom och i grund förvärvadom till en önskelig upprättelse".
Det blev fem års frihet från skatt till kronan. Men beträffande den nya platsen skulle en undersökning göras "på ort och ställe" och sedan förordna "vad borgerskapet och landet kan bäst, nyttigast och bekvämligast vara". Denna resolution kom i oktober 1666. Men redan strax efter branden hade skellefteåborna gjort en aktion för att få staden flyttad till Stor-Kåge. Bland annat anfördes som skäl att Piteå och Luleå låg för nära varandra. Landshövding Graan var en ivrig förespråkare för Kåge-tanken och regeringen beslöt omgående att staden skulle flyttas dit. Redan den 12 november var saken klar och regeringen utfärdade ett öppet brev där det sades att en stad skulle bliva funderad i Kåge på den förut utsedda platsen som var "hel väl situerad och av god lägenhet till en stad, hamn, seglation och borgerlig hantering". Vem som ville fick bosätta sig där, även pitebor, och skulle få fem års skattefrihet.
Stadsnamnet skulle vara Hedvigstad efter änkedrottning Hedvig Eleonora. På den gamla platsen i Öjebyn skulle ingen stad få byggas men borgerskapet i Piteå ville inte ge med sig. Det torde ha förekommit åtskilligt plansmideri i det tysta ty nästa vår framlade piteborgarna så starka skäl för stadens förläggande till Piteå att kommerskollegiet officiellt ansåg dem vara se starkaste. Skellefteborna såg sina planer ömkligen bli grusade. Kungl. Maj:t följde nu kommerskollegium och staden fick stanna kvar i socknen. I första hand ville man att den skulle ligga kvar i Öjebyn men längre västerut, vid Hamnen.
Vid det beslutade sammanträdet inför landshövdingen blev det dock så småningom bestämt att staden skulle återuppbyggas på Häggholmen. En plats som redan tidigare hft många förespråkare. Under åren framöver byggdes alltså det nya Piteå ute på Häggholmen. Det lär ha gått långsamt, eftersom ändå många föredrog att stanna kvar i Öjebyn, men så småningom hade man nått så långt i stadsbyggandet att den kunde börja fungera. I februari 1675 hölls för första gången rådstuga i Piteå nystad, och samma år hade man kommit så långt med rådhusbygget att huset kommit under tak, och arrestkammaren började kunna användas. Detta år 1675, anges som själva genombrottsåret. Från och med då var tyngdpunkten för stadens handel och andra näringar förlagd till Häggholmen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 2 mars 1971.
Kommentarer
Trackback
