Roger Lindqvist

Sommaren 1976 åkte delar av Piteå Kommunala Musikskola på turné till Jugoslavien. Med på resan fanns också Piteå Havsband, storbandet som jag ingick i. I Jugoslavien skulle vi medverka i några TV-program, varav ett var en direktsändning som gick ut över hela landet. Jugoslavisk TV, gjorde även ett specialprogram med Havsbandet, vilket också - var tänkt - skulle sändas i Sverige. Men tyvärr så blev detta aldrig av. Men jag minns i alla fall att vi hade en härlig tid därborta, flera år innan det vackra Jugoslavien slets sönder av det inbördeskrig som rådde på Balkan, under 1990-talet.


Turné - sommaren 1976 med bl. a. Piteå Havsband i Jugoslavien.


Det vackra Jugoslavien välkomnade oss frusna Pitebor, med sin
bedövande vackra natur. Detta var flera år innan landet slets
sönder och samman i det inbördeskrig som rasade under 90-talet.


Vi inkvarterades på Hotell Solaris i Sibenik. Maten var salt och stark.
Värmen var kvav, detta resulterade i en törst av sällan sådat slag.
Turligt nog fanns en läskedrycksautomat i närheten av hotellrummet.
Vad jag kan minnas så fanns endast drycken Pepsi Cola representerat.
Har aldrig nånsin i mitt liv druckit så mycket Pepsi som jag gjorde då.
Detta gav mig öknamnet "Pepsowitch". Och detta namn förföljde mig
väldigt väldigt länge.


Som den store mjölkdrickare jag var, så var det närmast en katastrof
när min älsklingsdryck inte gick att uppbringa. I baren på den sol-
indränkta stranden vid det Adriatiska havet, hittade jag en flaska med
ett mystiskt innehåll. Den visade sig innehålla varm getmjölk.
-"Den ska jag ha!", utbrast jag glatt, medan jag hörde rösten av en
kompis som helt spontant sa: "USCH!" Varm getmjölk har jag aldrig
druckit sedan dess. Ja, jag har t.o.m. varit tvungen att upphöra med min
älskade mjölk på äldre dar. På bilden syns jag tillsamman med Maggan
Gustafsson, vid ett bord på stranden. Kolla in mina moderna glasögon -
så som de skulle se ut sommaren 1976.


Vissa dagar var vi spellediga. Då passade vi på se oss om i
omgivningarna. Här står vi och väntar på bussen som ska ta oss
in till stan. T.v. Maggan Gustafsson, Anders Lundqvist, Håkan
Norberg och tjejen med blå tröja, Anette Fors.


Ett paradis? Jo, absolut. Bedårande, bedövande är väl de enda ord
som jag hittar för att beskriva detta vackra.


Jag hann även skriva ett par vykort hem till Hortlax. Detta kort skickade
jag till min morfar Sanfrid. Troligtvis kan ingen tyda mina kråkfötter.
Men så här skrev jag bl. a. "Jag gruvar mig redan för hemresan. Som
sker på torsdagsmorgonen nästa vecka. Har solat och mått bra i dag.
Hälsningar Roger"
Resan ja, en vecka efter vår hemkomst hände en tragisk flygolycka med
ett flygplan från samma bolag som vi använde oss av. Planen var inte av
den bästa sorten. Jag tror att det var därför som jag var lite bekymrad
över hemresan.


På flygplatsen inför hemresan. Sitter och vaktar mina trummor,
medan Anette står och tittar på. Trumpetaren Paul Lindberg -
medlem i Yngve Forssélls orkester - följde också med, för att
bl. a. förstärka Piteå Havsband.