Torsdagmorgon - en värld målad i vitt
Äntligen! "Endast" tolv minus grader - det känns skönt att temperaturen går åt rätt håll. Man blir lite less den här kylan som så krampaktigt har bitit sig fast här hos oss en längre tid. Jag tror t.o.m. att min volvo ser lite gladare ut idag. Häromdagen när en av våra katter ville ut, så hejdade han sig när jag öppnade dörren. Istället för att springa ut, tvärbromsade han vid dörröppningen, vände i 180 grader och sprang in och la sig på soffan. Nu är jag ju ingen katt, men jag skulle nog gjort detsamma ifall jag hade haft päls, svans och morrhår.
Snön ligger i ovanligt stora drivor härute. Och ännu högre och större blev de efter att Andreas varit och skottat med traktorn. En gång gjorde jag likadant. När barnen var små brukade jag låna baklastaren från jobbet, och följden blev efter allt skottande - stora inbjudande pulk och skidbackar. Ungarna älskade vintern, och det var fullt med barn här på gården livligt lekande och skrattande, och åkande nerför backarna. Ja, det var en härlig tid, som säkerligen kanhända är på väg tillbaka. Jag tänker då på både Norah och Max, som tids nog också kommer att älska att åka med sina skidor nerför farmor och farfars stora snöhögar kommande vintrar. Ja, det ser vi fram emot.
