Att inte ge upp hoppet....
Under ett antal år hade jag en kille från Iran som arbetskompis. Vi brukade ofta diskutera olika saker, från våra respektive kulturer. Den första tiden i Sverige, hade han tusentals olika frågor gällande hur det svenska samhället fungerade. Jag försökte så gott jag kunde att gr honom svar på allt som han funderade över. Detsamma gällde mig, jag var otroligt nyfiken på den kultur som han representerade. Följden blev att han kom hem till mig många gånger, ibland med en tjock bunt med foton som han ville visa. Han berättade om sitt liv därborta i det fjärran Teheran. Han berättade om sin familj, sina syskon och sina vänner som han en dag så plötsligt lämnade. Vi diskuterade politik, både vad som gällde härhemma, men också vad som pågick i hans forna hemland. Han anförtrodde sig till mig i vissa frågor, vilket jag tog som det yttersta beviset på en sann vänskap. Vid ett tillfälle kom samtalet in på hur vi människor ibland tar ut saker och ting i förskott. Att mista hoppet, är det värsta som kan inträffa, vare sig man kommer från Iran eller Sverige. I grund och botten så tänker vi ungefär samma vi människor. Det finns så mycket som förenar, synd bara att inte alla upptäckt denna viktiga sak.
En dag berättade han följande liknelse för mig: "En dödsdömd man, vars öde var att ställas inför en exekutionspatrull fastbunden vid en stolpe, blev tillfrågad om han hade en sista önskan.
-"Jag vill gärna att ni flyttar mig till den andra stolpen 100 meter längre bort". Sagt och gjort. Den döds-
dömde mannen flyttades enligt sin sista vilja till den stolpen som han önskade. Allt hopp var ute, inom
loppet av några minuter skulle han vara död. Ingen utväg fanns längre, trots att mannen inom sig visste
att han var helt oskyldig. Mannen stod så öga mot öga med sina bödlar, när den slutliga ordern gavs.
-"Stopp, stanna, skjut inte!", hördes någon ropa längre bort på vägen. Exekutionspatrullens bödlar sänkte så sina vapen. -"Snälla skjut inte, han är oskyldig, han har blivit frikänd!". Den dödsdömde, som endast var någon minut från att brutalt avrättas, kunde så dra en lättnandes suck. Tänk när allt hopp var ute, så vändes den ångestfyllda
situationen till något helt annat".
En fint berättad historia av min arbetskompis, som faktiskt stämmer till eftertanke.
En dag berättade han följande liknelse för mig: "En dödsdömd man, vars öde var att ställas inför en exekutionspatrull fastbunden vid en stolpe, blev tillfrågad om han hade en sista önskan.
-"Jag vill gärna att ni flyttar mig till den andra stolpen 100 meter längre bort". Sagt och gjort. Den döds-
dömde mannen flyttades enligt sin sista vilja till den stolpen som han önskade. Allt hopp var ute, inom
loppet av några minuter skulle han vara död. Ingen utväg fanns längre, trots att mannen inom sig visste
att han var helt oskyldig. Mannen stod så öga mot öga med sina bödlar, när den slutliga ordern gavs.
-"Stopp, stanna, skjut inte!", hördes någon ropa längre bort på vägen. Exekutionspatrullens bödlar sänkte så sina vapen. -"Snälla skjut inte, han är oskyldig, han har blivit frikänd!". Den dödsdömde, som endast var någon minut från att brutalt avrättas, kunde så dra en lättnandes suck. Tänk när allt hopp var ute, så vändes den ångestfyllda
situationen till något helt annat".
En fint berättad historia av min arbetskompis, som faktiskt stämmer till eftertanke.
Kommentarer
Trackback
