GOLDFINGERS
I Örnsköldsvik bor sångaren och saxofonisten Douglas Söderlind. Douglas har en diger musikhistoria att blicka tillbaka på. Från popbandet The Boots, vidare till framgångsrika bandet Goldfingers (vars namn kommer från James Bond filmen med samma namn). I slutet av 1960-talet, grundas så dansbandet Norrländers, där Douglas är en av medlemmarna. Och vad jag kan förstå så - och vet - så tutar Douglas fortfarande i sin sax. Han är med andra ord; "Still going strong". Ordspråket förtäljer ju; "En gång musiker, alltid musiker". Av Douglas har jag fått låna en text som författas av en herre vid namn Olle Boman. Den bild som illustrerar denna berättelse, har jag också lånat av Douglas. Tack så mycket för det!
Örnsköldsvik har genom MoDo Hockey gjort sig känt som plantskola för hockeyspelare. Nästan lika produktiv har kommunen varit vad gäller grupper och dansband. Speciellt 60- och 70-talen är årtionden som man gärna ser tillbaka på med glädje. Vem av oss "åldringar", dvs 40+ minns inte band som Boots, Bomberna, eller Cool Crips. För att inte tala om dansband som Mats-Tommys och ännu verksamma Thor-Görans. En annan orkester som man gärna minns är den över hela landet kända GOLDFINGERS. Där intiativstagarna Jojjen Jägbring och Nicke Svensson redan från start ambitionen att arbeta helt inriktade mot professionell dansmusik med skickliga och särskilt kunniga musiker.
Grundidén var att spela naturellt och man hade inga mekaniska hjälpmedel förutom tre mickar och en förstärkare. På den tiden samlades ofta medlemmar ur olika orkestrar till jamsessions. Detta "jammande" gav goda tillfällen till urval av en grupp med samma tycke vad gällde musikstil och man fick därigenom ett eget sound som alla i gruppen gillade. Goldfingers premiär skulle ske i Rundvik och då inträffade det underliga att redan innan den gått av stapeln kunde succén noteras. På något sätt kom ryktet i svang att en ny kanonorkester vid namn Goldfingers hade startats och att den spelade gudomligt bra. Omdömena kom alltså innan man spelat för publik för första gången.
Före Goldfingers, spelade Douglas i popbandet BOOTS. Bandet var
liksom Goldfingers hemmahörande i Örnsköldsvik.
Tala om rivstart! Nu var det inte så fel. Kritiken blev fin även efter premiären inte minst tack vare den breda repertoaren. Den möjliggjorde dessutom en innovation helt ny för den tiden. En låda som ställdes ut framför scenen och där publiken fick lägga lappar med önskemål om vilka låtar som helst. I regel klarade grabbarna av dem och gjorde de i enstaka fall inte det så blev det improvisation. Detta bidrog till den snabbt växande populariteten. Mångsidigheten och kunnandet gjorde att efterfrågan blev stor och hela Norrland kom att bli bandets spelmarknad. Ofta på bortaplan med långa avstånd på lördagar och sedan hemma på Parken på söndagkväll. Då fanns det gott om dansanta som fyllde Parken trots att det väntade en arbetsdag efter.
Jojjen har många minnen från den tiden och särskilt minns han en spelning i Niilivaara då det var så kallt att polisen stoppade alla som hade tänkt sig åka hem innan dansen var slut bara för att inte riskera att någon skulle få motorstopp efter vägen och frysa ihjäl. När dansen var över fick alla samlas och publik, orkester och funktionärer, åkte sedan i kolonn med en polisbil först och sist för att kontrollera så ingen blev stående. Roligaste minnet är nog ändå uttagningen till folkparkernas artistforum. Det började i Borlänge och förlöpte fint, men ingenting hände direkt efteråt.
Men - till allas förvåning kom så småningom en kallelse till finalspelning i Halmstad våren 1967. Bland finalkonkurrenterna fanns den numera välkända låtskrivaren Monica Forsberg med sin orkester. Sveriges alla folkparkschefer fanns på plats och jublet blev enormt när vinnarna Goldfingers presenterades. Ett problem uppstod emellertid direkt eftersom grabbarna fick 253 bokningar redan samma kväll! Det skulle naturligtvis få konsekvenser för det civila jobbet, det blev svårt att kombinera med det myckna resandet. Grabbarna tvingades ta beslut omgående om de skulle göra en professionell satsning. Efter att ha rådfrågat de sina hemmavid gav grabbarna klartecken och därmed var karusellen igång.
Väl hemkomna började de fundera på hur de skulle lösa de långa resorna - det behövdes ju sömn också mellan spelningarna. Lösningen blev en gammal buss som de köpte av Lindströms i Husum, en Hägglunds B52:a, som byggdes om till både sov- och arbetsrum. Därmed kunde de färdas åtminstone någorlunda bekvämt även om resorna var i längsta lager. Det var en härlig, framgångsrik och stimulerande tid för Goldfingers. Inom hela landet, och även i Norge, vanns stora framgångar. Goldfingers spelade inte direkt swing, men svängigt och välarrangerat - det var en musik som tilltalade en stor publik. Telstars, Hazy Osterwall och Leif Kronlund tillhörde förebilderna. I konceptet ingick också inte betydelselöst mellanprat mellan danserna som särskilt inspirerade kvällar kunde innehålla imitationer av andra kända artister.
Jan Malmsjö stod som förebild för en av de mest lyckade. Sammantaget blev framträdandena oerhört uppskattade. Trivsamt och stimulerande var också samarbetet med många av dåtidens toppartister som Cacka Israelsson, Little Gerhard och Anna-Lena Löfgren. Tyvärr blev satsningen inte så ekonomiskt framgångsrik som väntat vilket bidrog till att orkestern upplöstes i slutet av 60-talet. Det fanns också andra skäl. Det sinande intresset för dans hos ungdomarna, mycket beroende på att Svensktoppen startade och dels kom en ny skattepålaga för artister där 40 procent av bruttot skulle betalas i förskott. Det här ekonomiska dråpslaget från myndigheterna gjorde det omöjligt att fortsätta och därmed togs beslutet att upphöra med en av landets då bästa dansorkestrar.
Noterbart är att en av deltagarna den gången bestämde sig att "Nu får det vara slut på detta. Aldrig mer dansmusik för mig". En månad senare stod en ny turnébuss vid Gnistan med namnet "Norrländers" påmålat. Douglas Söderlind hade fått återfall.
Ö-viks bandet GOLDFINGERS på skiva.
GOLDFINGERS på turné!
Douglas Söderlind och Sven-Olof Söderlind i Norrländers med sina
gyllene saxar.
Norrländers turnébuss.
/Texten till denna berättelse skrevs alltså av Olle Boman. Bilderna
har jag lånat av Douglas Söderlind och även från Tradera. Tack!/
Roger Lindqvist.
Örnsköldsvik har genom MoDo Hockey gjort sig känt som plantskola för hockeyspelare. Nästan lika produktiv har kommunen varit vad gäller grupper och dansband. Speciellt 60- och 70-talen är årtionden som man gärna ser tillbaka på med glädje. Vem av oss "åldringar", dvs 40+ minns inte band som Boots, Bomberna, eller Cool Crips. För att inte tala om dansband som Mats-Tommys och ännu verksamma Thor-Görans. En annan orkester som man gärna minns är den över hela landet kända GOLDFINGERS. Där intiativstagarna Jojjen Jägbring och Nicke Svensson redan från start ambitionen att arbeta helt inriktade mot professionell dansmusik med skickliga och särskilt kunniga musiker.
Grundidén var att spela naturellt och man hade inga mekaniska hjälpmedel förutom tre mickar och en förstärkare. På den tiden samlades ofta medlemmar ur olika orkestrar till jamsessions. Detta "jammande" gav goda tillfällen till urval av en grupp med samma tycke vad gällde musikstil och man fick därigenom ett eget sound som alla i gruppen gillade. Goldfingers premiär skulle ske i Rundvik och då inträffade det underliga att redan innan den gått av stapeln kunde succén noteras. På något sätt kom ryktet i svang att en ny kanonorkester vid namn Goldfingers hade startats och att den spelade gudomligt bra. Omdömena kom alltså innan man spelat för publik för första gången.
Före Goldfingers, spelade Douglas i popbandet BOOTS. Bandet var
liksom Goldfingers hemmahörande i Örnsköldsvik.
Tala om rivstart! Nu var det inte så fel. Kritiken blev fin även efter premiären inte minst tack vare den breda repertoaren. Den möjliggjorde dessutom en innovation helt ny för den tiden. En låda som ställdes ut framför scenen och där publiken fick lägga lappar med önskemål om vilka låtar som helst. I regel klarade grabbarna av dem och gjorde de i enstaka fall inte det så blev det improvisation. Detta bidrog till den snabbt växande populariteten. Mångsidigheten och kunnandet gjorde att efterfrågan blev stor och hela Norrland kom att bli bandets spelmarknad. Ofta på bortaplan med långa avstånd på lördagar och sedan hemma på Parken på söndagkväll. Då fanns det gott om dansanta som fyllde Parken trots att det väntade en arbetsdag efter.
Jojjen har många minnen från den tiden och särskilt minns han en spelning i Niilivaara då det var så kallt att polisen stoppade alla som hade tänkt sig åka hem innan dansen var slut bara för att inte riskera att någon skulle få motorstopp efter vägen och frysa ihjäl. När dansen var över fick alla samlas och publik, orkester och funktionärer, åkte sedan i kolonn med en polisbil först och sist för att kontrollera så ingen blev stående. Roligaste minnet är nog ändå uttagningen till folkparkernas artistforum. Det började i Borlänge och förlöpte fint, men ingenting hände direkt efteråt.
Men - till allas förvåning kom så småningom en kallelse till finalspelning i Halmstad våren 1967. Bland finalkonkurrenterna fanns den numera välkända låtskrivaren Monica Forsberg med sin orkester. Sveriges alla folkparkschefer fanns på plats och jublet blev enormt när vinnarna Goldfingers presenterades. Ett problem uppstod emellertid direkt eftersom grabbarna fick 253 bokningar redan samma kväll! Det skulle naturligtvis få konsekvenser för det civila jobbet, det blev svårt att kombinera med det myckna resandet. Grabbarna tvingades ta beslut omgående om de skulle göra en professionell satsning. Efter att ha rådfrågat de sina hemmavid gav grabbarna klartecken och därmed var karusellen igång.
Väl hemkomna började de fundera på hur de skulle lösa de långa resorna - det behövdes ju sömn också mellan spelningarna. Lösningen blev en gammal buss som de köpte av Lindströms i Husum, en Hägglunds B52:a, som byggdes om till både sov- och arbetsrum. Därmed kunde de färdas åtminstone någorlunda bekvämt även om resorna var i längsta lager. Det var en härlig, framgångsrik och stimulerande tid för Goldfingers. Inom hela landet, och även i Norge, vanns stora framgångar. Goldfingers spelade inte direkt swing, men svängigt och välarrangerat - det var en musik som tilltalade en stor publik. Telstars, Hazy Osterwall och Leif Kronlund tillhörde förebilderna. I konceptet ingick också inte betydelselöst mellanprat mellan danserna som särskilt inspirerade kvällar kunde innehålla imitationer av andra kända artister.
Jan Malmsjö stod som förebild för en av de mest lyckade. Sammantaget blev framträdandena oerhört uppskattade. Trivsamt och stimulerande var också samarbetet med många av dåtidens toppartister som Cacka Israelsson, Little Gerhard och Anna-Lena Löfgren. Tyvärr blev satsningen inte så ekonomiskt framgångsrik som väntat vilket bidrog till att orkestern upplöstes i slutet av 60-talet. Det fanns också andra skäl. Det sinande intresset för dans hos ungdomarna, mycket beroende på att Svensktoppen startade och dels kom en ny skattepålaga för artister där 40 procent av bruttot skulle betalas i förskott. Det här ekonomiska dråpslaget från myndigheterna gjorde det omöjligt att fortsätta och därmed togs beslutet att upphöra med en av landets då bästa dansorkestrar.
Noterbart är att en av deltagarna den gången bestämde sig att "Nu får det vara slut på detta. Aldrig mer dansmusik för mig". En månad senare stod en ny turnébuss vid Gnistan med namnet "Norrländers" påmålat. Douglas Söderlind hade fått återfall.
Ö-viks bandet GOLDFINGERS på skiva.
GOLDFINGERS på turné!
Douglas Söderlind och Sven-Olof Söderlind i Norrländers med sina
gyllene saxar.
Norrländers turnébuss.
/Texten till denna berättelse skrevs alltså av Olle Boman. Bilderna
har jag lånat av Douglas Söderlind och även från Tradera. Tack!/
Roger Lindqvist.
Kommentarer
Trackback
