Måndagsfilosofi.....
Ibland kan vi människor känna oss inträngda i ett hörn. Vi känner oss kanhända både lurade, ledsna och smått irriterade på saker och ting som går oss emot. I de mest tunga stunder, finns alltid en utväg. Det finns en dörr som man kanske inte upptäckt (eller velat upptäcka) när livet snurrar på som mest. Vägen genom livet är kantad av allehanda saker, för det mesta går ju livet i positiv riktning. Men livet bjuder även på tunga och dystra stunder, som ibland golvar oss rejält. Sådana saker kan tyckas helt onödigt och extra betungande. Men, när man sedan blickar tillbaks på dessa händelser, ska man även göra den upptäckten att det faktiskt även berikat oss som människor.
"Bloggare, är "sådana där" som inget gör om dagarna, dom bara sitter och skriver skit! Och du, hur fan tänker du när du sitter där och skriver?".
Ja, ungefär så uttryckte sig en person till mig för ett tag sedan. Istället för att bli arg och bitter, gav det mig ännu mer kraft och inspiration till att skriva. Och som ni ser så sitter jag här igen, och leker med bokstäverna. Och som slut ord till detta jättelånga inlägg, får jag väl lov att säga: Acceptera varandra, precis som vi är. Vare sig du sitter som lastbilschaffis, målar eller skriver. Vi har alla en "bakomhistoria" som förklarar varför tex jag "sitter och skriver skit om dagarna, istället för att jobba och göra rätt för mig".
/Jag ber om ursäkt för de svordomar som finns i detta inlägg. Märk väl, att det inte är mina, utan citerade från en person som "tyckte till". Jag brukar inte svordomar i min blogg, eftersom jag istället föredrar att uttrycka mig på annat sätt./
Mvh Roger.
----------------------------------------------------------
Roger!
Var inte långsint. Nu har jag läst ditt "flrsvarstal" än här och än där. Det räcker nu. Du gör ett så bra jobb genom din bloggning och det är nu när du slutat att arbeta som det är viktigt att få ändan ur vagnen och något gjort. Jag förstår så väl att det inte är högsta lotten att måsta sluta jobba när man har en massa år som man tycker att man skulle kunna ha gjort något annat. Det du gör får dig att må bra och det känns meningsfullt. Du måste överleva på något sätt och inte slå sig till ro. Du behöver hålla kroppen i trim och det gäller även din fru. Ni får inte degenera. Du vet absolut detta men jag säger det ändå. Ge tusan i han som ringde. Jag förstår att du blev förtörnad men som du skrev, man kan inte tillfredsställa alla. Vem vet om det är en sådan person som besöker olika bloggar och rackar ner på alla de träffar på.
Jag tror att du håller med om att välbefinnandet och din inre tillfredsställelse är viktigare när du vet att dina besäkare gläds åt det de läser.
Jag är en av dem som finner stort nöje i igenkännandets glädje som många annonser ger mig. Tyvärr är jag döv så jag kan inte säga så mycket om de band du presenterar, annat än en och annan som var på tapeten på 60-talet. Däremot sångare och skådespelare samt ishockeyspelare ärr sådant som man känner igen. Du hade ju någon släkting som var döv och hade gått i Härnösands dövskola. Idag säger vi inte dövstum. Själv har jag inte gått i denna skola. Men, jag kan tänka mig hur det var att vara ifrån sina föräldrar halvårsvis.
Ja, det vart mycket men, Roger förtrösta inte och lägg ditt agg åt sidan. Vänd den andra kinden till som var det din morfar eller farfar gjorde. Det gör allt lättare.
Med varma hälsningar
Lars-Gunnar
