Morfar Sanfrids skrivböcker
Det här är en liten berättelse om min morfar; Sanfrid Karl-Oskar Lundgren. Han föddes den 21 juli 1899 i Blåsmark. Eftersom morfars far, förblev okänd - åtminstone enligt de kyrkböcker jag läst - så antecknades (det hemska ordet) "oäkta" i marginalen. Ett ord, och även en sorts stämpel som jag tror kom att följa min morfar under hela hans jordevandring. Senare i livet, närmare bestämt året 1980, då min morfar fyllt 81 år, frågade jag honom vid ett tillfälle om "den okände pappans" identitet. Han tittade på mig, med en allvarlig blick, för att efter en lång stund påbörja svaret på min ställda fråga.
-"Jag träffade honom sista gången 1918 på ett tåg på väg till Boden. Du förstår, jag skulle ju göra rekryten det här året. Jodå, min pappa hälsade faktiskt på i mitt föräldrahem där jag bodde med min mor och styvfar. Styvfar, ja, han kom som att bli en riktig pappa för mig, så jag kallade honom alltid för pappa. Samuel var en snäll man, han var precis som en pappa skulle vara".
"Men , vad hette din riktige far då?", sa jag och tittade lika allvarligt tillbaks.
"Hans namn var Calle Hellström, och han bodde i Öjebyn!". (Eller "Gammelstan", som min morfar brukade säga, när han pratade om Öjebyn).
Samtalet ebbade så småningom ut. Och jag tror att morfar Sanfrid kände sig en aningen besvärad av min frågeställning. Därför så sa jag inget mer. När jag kom hem gjorde jag en minnesanteckning om vårt samtal (som jag ännu har kvar) bara för att jag ville ha det på "pränt".
Ödet tar sig ibland olika konstiga snåriga vägar. Sanfrids far, avled 1965, bosatt bara knappt en mil från min morfars hem. Nämnas kan väl också att den man som jag så småningom lokaliserade, som den person som enligt uppgift skulle vara min morfars far, var en av två personer som bar det aktuella namnet. Tyvärr så har jag aldrig - fastän jag försökt att intervjua min morfars syskon - aldrig fått det bekräftat att Calle Hellström var den rätte Calle. Men jag är idag ganska så säker på att detta var den man som morfar Sanfrid berättade om.
Sanfrid Karl-Oskars morfar hette Oskar Nilsson. Därav morfars andra namn (tror jag). Modern var Selma Magdalena Nilsson (1878-1957). Hon gifte sig så småningom med bonden Samuel Lundgren (1869-1946) från Blåsmark.
Min morfar hade nästan hela sitt liv ett stort religiöst intresse. Det yttrade sig i en omfattande bibelläsning. Och hans andliga diskussioner med vänner och bekanta blev ett av hans kännetecken. Hemma i sin våning på Hortlaxvägen, låg travar av skrivböcker där han mycket omsorgsfullt gjorde anteckningar i sida upp och sida ner ur den heliga skriften. Morfar var väl förankrad i den Lutherska trosläran, och det han inte visste om andliga frågor ja, det var inte värt att veta. Jag är ganska övertygad om att om morfar Sanfrid fötts i senare tid, hade han säkerligen studerat till teolog. Det fanns en viss filosofi i hans sätt att se på livet. Och handen på hjärtat; jag vet inte hur djup tro han egentligen hade. Men, som någon sa på hans begravning: Sanfrid var livet genom en sökare, på jakt efter någonting, kalla det gärna för kristen tro.
1972 gav han alla sina barnbarn den Lutherska katekesen. Det tyckte han var en viktig sak att göra. Och detta om något, får väl tala sin egen sak. Han hade i alla fall ett brinnande engagemang för kristna frågor. Det bevisar i alla fall för mig att han nog någonstans därinne hade en tro som sträckte sig bortom graven. Min morfar vilar idag sedan den 7 april 1989, sida vid sida med min mormor Beda på Hortlax kyrkogård. Och jag vill så gärna tro att de båda har återförenats i sin himmel.
SANFRID KARL-OSKAR LUNDGREN (1899-1989). Morfar gick ibland
sina egna vägar. En bohem, filosof, andlig sökare, vägarbetare, skomak-
are, mm mm. Sådan var han - min morfar.
Hans efterlämnade skrivböcker vittar om en man med ett brinnande
religiöst intresse. Sida upp och sida ner finns hans anteckningar som
genomsyras av bibliska citat.
Vissa partier som han tyckte var extra viktiga, ströks under med
röd penna.
Överallt där det fanns ett tomt utrymme - som i detta fall en sångbok -
tryckt 1893 i Piteå, fanns morfars anteckningar.
Skrivböckerna låg alltid framme när barn och barnbarn hälsade på.
Då fungerade böckerna även som gästböcker, åtminstone om man
tittar på detta ark där Olle Dagbro (gift med min moster Linnéa) och
där även min far har skrivit in sin autograf.
I en av de många böckerna finns detta porträtt som jag gjorde av min
morfar, insprängt i de religiösa anteckningarna.
Lite upp-och-nervänt, kan tyckas. Men här finns en dikt som skrevs
valborgsmässoaftonen 1966. Diktens upphovsman är inte min morfar,
ej heller har han ritat den blomma som syns, gissningsvis kan det vara
dottern Linnéas man, Olle, som är den ansvarige.
Här finns en anteckning som handlar om bl a aposteln Paulus - som
morfar ofta citerade.
Rogers gubbar - i morfars religiösa skrivböcker. Som syns så var
det en salig blandning av det mesta.
Kusinen Åsa passade på att skriva när hon var på besök med sin
familj hos morfar på Hortlaxvägen i Hortlax. Årtal okänt.
Morfars namnteckning.
Den 6 juni 1990 publicerades i Piteå Tidningen denna dikt som jag skrev ett drygt år efter morfars bortgång.
Roger Lindqvist.
Morfar Sanfrid.
-------------------------------------------------------------------------------
-"Jag träffade honom sista gången 1918 på ett tåg på väg till Boden. Du förstår, jag skulle ju göra rekryten det här året. Jodå, min pappa hälsade faktiskt på i mitt föräldrahem där jag bodde med min mor och styvfar. Styvfar, ja, han kom som att bli en riktig pappa för mig, så jag kallade honom alltid för pappa. Samuel var en snäll man, han var precis som en pappa skulle vara".
"Men , vad hette din riktige far då?", sa jag och tittade lika allvarligt tillbaks.
"Hans namn var Calle Hellström, och han bodde i Öjebyn!". (Eller "Gammelstan", som min morfar brukade säga, när han pratade om Öjebyn).
Samtalet ebbade så småningom ut. Och jag tror att morfar Sanfrid kände sig en aningen besvärad av min frågeställning. Därför så sa jag inget mer. När jag kom hem gjorde jag en minnesanteckning om vårt samtal (som jag ännu har kvar) bara för att jag ville ha det på "pränt".
Ödet tar sig ibland olika konstiga snåriga vägar. Sanfrids far, avled 1965, bosatt bara knappt en mil från min morfars hem. Nämnas kan väl också att den man som jag så småningom lokaliserade, som den person som enligt uppgift skulle vara min morfars far, var en av två personer som bar det aktuella namnet. Tyvärr så har jag aldrig - fastän jag försökt att intervjua min morfars syskon - aldrig fått det bekräftat att Calle Hellström var den rätte Calle. Men jag är idag ganska så säker på att detta var den man som morfar Sanfrid berättade om.
Sanfrid Karl-Oskars morfar hette Oskar Nilsson. Därav morfars andra namn (tror jag). Modern var Selma Magdalena Nilsson (1878-1957). Hon gifte sig så småningom med bonden Samuel Lundgren (1869-1946) från Blåsmark.
Min morfar hade nästan hela sitt liv ett stort religiöst intresse. Det yttrade sig i en omfattande bibelläsning. Och hans andliga diskussioner med vänner och bekanta blev ett av hans kännetecken. Hemma i sin våning på Hortlaxvägen, låg travar av skrivböcker där han mycket omsorgsfullt gjorde anteckningar i sida upp och sida ner ur den heliga skriften. Morfar var väl förankrad i den Lutherska trosläran, och det han inte visste om andliga frågor ja, det var inte värt att veta. Jag är ganska övertygad om att om morfar Sanfrid fötts i senare tid, hade han säkerligen studerat till teolog. Det fanns en viss filosofi i hans sätt att se på livet. Och handen på hjärtat; jag vet inte hur djup tro han egentligen hade. Men, som någon sa på hans begravning: Sanfrid var livet genom en sökare, på jakt efter någonting, kalla det gärna för kristen tro.
1972 gav han alla sina barnbarn den Lutherska katekesen. Det tyckte han var en viktig sak att göra. Och detta om något, får väl tala sin egen sak. Han hade i alla fall ett brinnande engagemang för kristna frågor. Det bevisar i alla fall för mig att han nog någonstans därinne hade en tro som sträckte sig bortom graven. Min morfar vilar idag sedan den 7 april 1989, sida vid sida med min mormor Beda på Hortlax kyrkogård. Och jag vill så gärna tro att de båda har återförenats i sin himmel.
SANFRID KARL-OSKAR LUNDGREN (1899-1989). Morfar gick ibland
sina egna vägar. En bohem, filosof, andlig sökare, vägarbetare, skomak-
are, mm mm. Sådan var han - min morfar.
Hans efterlämnade skrivböcker vittar om en man med ett brinnande
religiöst intresse. Sida upp och sida ner finns hans anteckningar som
genomsyras av bibliska citat.
Vissa partier som han tyckte var extra viktiga, ströks under med
röd penna.
Överallt där det fanns ett tomt utrymme - som i detta fall en sångbok -
tryckt 1893 i Piteå, fanns morfars anteckningar.
Skrivböckerna låg alltid framme när barn och barnbarn hälsade på.
Då fungerade böckerna även som gästböcker, åtminstone om man
tittar på detta ark där Olle Dagbro (gift med min moster Linnéa) och
där även min far har skrivit in sin autograf.
I en av de många böckerna finns detta porträtt som jag gjorde av min
morfar, insprängt i de religiösa anteckningarna.
Lite upp-och-nervänt, kan tyckas. Men här finns en dikt som skrevs
valborgsmässoaftonen 1966. Diktens upphovsman är inte min morfar,
ej heller har han ritat den blomma som syns, gissningsvis kan det vara
dottern Linnéas man, Olle, som är den ansvarige.
Här finns en anteckning som handlar om bl a aposteln Paulus - som
morfar ofta citerade.
Rogers gubbar - i morfars religiösa skrivböcker. Som syns så var
det en salig blandning av det mesta.
Kusinen Åsa passade på att skriva när hon var på besök med sin
familj hos morfar på Hortlaxvägen i Hortlax. Årtal okänt.
Morfars namnteckning.
Den 6 juni 1990 publicerades i Piteå Tidningen denna dikt som jag skrev ett drygt år efter morfars bortgång.
Roger Lindqvist.
Morfar Sanfrid.
-------------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
