Roger Lindqvist

Allt började året 1968, när jag som elvaåring kom med i Piteås kommunala musikskola. Denna förträffliga skola för alla ungdomar med musikintresse. Resan tog sin början och vad som sedan hände, skulle bli en lång och intressant upplevelse. Hösten 1972 började jag i mitt första dansband, det skulle bli fem så småningom. Det är om det jag tänkte berätta, ett litet axplock från minnenas arkiv och om hur det kunde se ut.

Det kanske lät lite kargt och enkelt ibland i sitt utförande, men mitt i enkelheten så fanns en nerv och en ambition att lägga ner sin själ i det man gjorde. Det så kallade treackordslåtarna har ju kritiserats av folk med annan musiksmak, men det tycker jag man skall lämna därhän. Alla har vi olika åsikter, konstigt vore det annars, sen så är det inte så mycket mer med det. Det viktiga på den tiden var att man gillade det man gjorde. Man brann för sin uppgift, tog den på blodigt allvar, trots att skrattet och busigheten hela tiden kom i första hand.

"Utklädd" i scenkläder som man ibland inte såg riktigt klok ut i, rena rama fantasikostymerna. Så här i efterhand har man fått sig ett och annat gott skratt, speciellt när man tittar på gamla foton, som visar oss i olika munderingar som endast vi och clownerna på cirkus använde.

Jodå, det fanns lite andra alternativ också, till exempel helvita kostymer eller kycklinggula byxor och väst med svart skjorta. Allt detta rördes sen samman i en mix av brinnande intresse och en kärlek till vad man höll på med. Det var röda, glittriga Hagström-gitarrer, blänkande Selmer-saxofoner stora maffiga förstärkare - som vägde minst ett ton vardera - Hammond-orgel med tillhörande kabinett, Yamaha elpiano eller Wurlitzer om man så ville, Roland-stråkmaskin, Fenderbas, genomskinliga Ludwig-trummor, inköpta på musikaffären "Tangenten" i Piteå, hösten 1973. hemmabyggt trumpodium, därtill ett par breda leenden, välkammad hockeyfrilla och allt detta badande i ett scenljus som växlade i regnbågens alla färger.

För att hela utrustningen skulle rymmas inköptes en stor landsvägsbuss. Den inreddes så småningom med fyra sängar, fåtöljer, gardiner i fönstren, musikanläggning med mera. Allt enligt dansmusikens ABC-handbok, men oj så kul vi hade, vilken härlig tid det var.

Vi spelade rätt ofta på dåvarande Forum i Luleå, numera Ebeneser. Där som på många andra ställen var det rusning till danslokalerna. Vid flera tillfällen så såldes "svarta biljetter" till danslystna människor, som av någon anledning kommit försent till biljettluckan. Det var ett enormt tryck. Ganska fantastiskt och noterbart är också att i varje stad eller by fanns flera danslokaler. Granne med Forum var det anrika Folkets hus, som brann ner för ett tag sedan. En vanlig lördagskväll spelade till exempel Kjell-Bertils på Folkan, medan vi underhöll danspubliken i fasigheten bredvid, smockfullt på båda ställena. Säkerligen lika fullt på alla andra ställen i stan också, inte behövde man vara känd från radio och tv, folk kom ju ändå. Ja, märkvärdigare än så var det inte.


Roger Lindqvist i Hortlax har ett helt rum fyllt med minnen från sin tid
som dansbandsmusiker i band som; Lasses, John Harrys, Rolf Åhmans,
Kjell-Bertils och Opus. -70-talet var dansmusikens verkliga guldålder.
Det var fantastiskt att få vara med under de åren - säger han.



Mycket av vårt låtmaterial kom från Svensktoppslistan. Så därför avlyssnades radion väldigt noggrant varje lördag och söndag förmiddag. Kanske fanns det nånting som skulle passa oss. Vi hade ju turen att få vara med under dansbandens guldår. En uppsjö av dansbandsklassiker översköljde oss. En tacksamhetens tanke till alla upphovsmän och kvinnor, eller vad sägs om: "Gråt inga tårar", "I den gamla kastanjeallén", "Spara sista dansen för mig", "Natten har tusen ögon", "Vad har du under blusen Rut", "Tio mil kvar till Korpilombolo", "Det är dags att ta adjö, att ta farväl nu", "Only you", "From a jack to a king", "Så gick det till när farfar var ung".

I Kåbdalis Folkets hus en vinterkväll, spelades i regel cirka tio minuter före slutet alltid en tryckare. Sångaren lägger ner hela sitt känsloregister i "Det är dags att ta adjö att ta farväl nu, kanske sagan blev för vacker att bli sann...", det sista ackordet klingar ut och klockan är strax efter ett på natten. En applåd från en nöjd publik som vi glatt tackar för (om ni bara visste vad de där applåderna betydde för en genomtrött musikant). Nu återstår det värsta: att riva skiten! Men först sitter vi alla samtliga ner vid scenkanten för att liksom analysera kvällens spelning. Fem trötta men nöjda musikanter på börjar så den vanliga återkommande ritualen. Micksladdar och mikrofoner packas ner i en speciell låda eller väska. Scenbelysningen rivs  för att nedmonteras i en annan låda som undet kvällen stått i bussens stora lastutrymme. Så fortsätter arbetet tills dess att alla instrument och övriga prylar noggrant packas in i orkesterbussen.




Roger Lindqvist under en spelkväll på Forum i Älvsbyn 1980.


Hade man tur så kanske man var hemma före familjen vaknade på söndagsmorgonen. Det hände också att jag stack iväg till mitt jobb direkt efter hemkomsten. Att komma hem till ett tyst hus då alla i familjen sov (även katten), det var en lisa för själen. Speciellt när man jobbat hela dagen, med början klockan 06.00 på morgonen, till arbetets slut klockan 16.00 på eftermiddagen, sedan iväg för att spela dansmusik hela natten. Då kändes det i hela kroppen, den liksom "skrek av trötthet". Det var inte ovanligt med 24-timmars pass, ibland ännu mer. När man satte sig vid köksbordet därhemma, åt en smörgås och kanske ögnade genom morgontidningen, var det så outgrundligt skönt - man varvade ner. Man hade kvar en hel drös med ljud i skallen, som man helst ville sila bort innan det var dags för sängen, trött - men oj så nöjd. Innan man slöt sina ögon, så hann man längta efter nästa helgs spelning.

Midsommarhelgen 1975, en av 85 spelningar det året, ägde rum på Brännaberget i Överkalix. Drygt 2.000 peroner hade löst biljett. Rolf Åhmans orkester från Älvsbyn stod för dansmusiken. Pierre Isacsson tillsammans med Gimmicks underhöll i midsommarnatten från en utescen. Pierre sjöng bland annat sin stora hit - och landsplåga- :"Då går jag ner i min källare..." med sin enorma basröst. Och publiken sjöng med.

Det var övernattning på hotell Valhall i Kalix, andra kvällen inkvartering hos Thore i "Vippabacken" (dyrt). Spelade även i Sörbyparken en av kvällarna. Denna hobby, dansmusiken, som band oss samman och som tog oss till olika platser runt om i Norrland, kom att utgöra en härlig gemenskap under alla åren.

Allt detta och mycket mer därtill, fick jag förmånen att uppleva. Upphovet var först och främst ett gediget intresse för det jag höll på med. Ett mycket viktigt inslag var även att jag  i unga år blev så väl mottagen i Piteå Kommunala Musikskola, det i sin tur gav mig en kick att fortsätta. Jag glömmer inte åren, när jag som mycket ung trummis fick trumma i ett storband, det var konserter, turnéer, radio och TV-inspelning. Men framförallt fick vi tillsammans uppleva en musikalisk gemenskap som gav oss alla så väldigt mycket. Kommunala musikskolan i Piteå kom att fungera som en plantskola för många av oss som fortsatte att musicera. Jag har förresten spelat i  vuxen ålder med några som fanns med i musikskolan när den var relativt nystartad. Därför säger jag ett uppriktigt tack till alla kompisar, lärare som starkt bidrog till att bygga den stabila grund som jag fick stå på och utvecklas under drygt 30 fantastiska år.


Roger Lindqvist.

--------------------------Piteå Tidningen den 8 januari 2005.......................

(Denna artikel har också varit publicerad på www.dansguiden.se)