En historia på Pitemål
En dag för några år sedan stötte jag ihop med PT-journalisten och redaktionssekreteraren Jan Lundqvist på Uddmansgatan i Piteå.
-"Jag har en historia på Pitemål!", sa jag.
-"Har du skrivit ner den rätt grammatiskt då?", frågade Jan
-"Nja, man kan väl säga att det är en berättelse på Hortlaxmål", sa jag till honom.
Historien publicerades (dock inte den som finns i detta inlägg). Och när jag morgonen därpå skulle på en bensinmack för att tanka, kom det fram en man som sa att han skrattat gott åt historien. Men fastän han pratade Pitemål, hade han fått tänka till ordentligt när han såg den i skrift. En gång för länge sedan, befann jag och två kompisar vid färjstället i Pitsund. Vi pratade hej vilt (naturligtvis på klingande Pitemål) Då en herre kom fram till oss och undrade vilken sorts dialekt vi talade. "Bonnschka" (pitemål) blev svaret. Då tittade han på oss med ett brett leende.
-"Lova mig en sak, grabbar. Var rädd om er dialekt, fortsätt att använda den".
Jag pratar naturligtvis på dialekt än i dag. Men så fort barnbarnen kommer, så ändras tungomålet till rikssvenska. Kanske dumt? Ja, i fortsättningen kanhända det blir pitemål istället, för att på så sätt föra det vidare, "genom muntlig tradition".
Teckning: Roger Lindqvist.
--------Piteå Tidningen den 6 mars 2007-------------------------------------
(Öholma var en festplats som gick upp i rök valborgsmässoaftonen 1968)
-"Jag har en historia på Pitemål!", sa jag.
-"Har du skrivit ner den rätt grammatiskt då?", frågade Jan
-"Nja, man kan väl säga att det är en berättelse på Hortlaxmål", sa jag till honom.
Historien publicerades (dock inte den som finns i detta inlägg). Och när jag morgonen därpå skulle på en bensinmack för att tanka, kom det fram en man som sa att han skrattat gott åt historien. Men fastän han pratade Pitemål, hade han fått tänka till ordentligt när han såg den i skrift. En gång för länge sedan, befann jag och två kompisar vid färjstället i Pitsund. Vi pratade hej vilt (naturligtvis på klingande Pitemål) Då en herre kom fram till oss och undrade vilken sorts dialekt vi talade. "Bonnschka" (pitemål) blev svaret. Då tittade han på oss med ett brett leende.
-"Lova mig en sak, grabbar. Var rädd om er dialekt, fortsätt att använda den".
Jag pratar naturligtvis på dialekt än i dag. Men så fort barnbarnen kommer, så ändras tungomålet till rikssvenska. Kanske dumt? Ja, i fortsättningen kanhända det blir pitemål istället, för att på så sätt föra det vidare, "genom muntlig tradition".
Teckning: Roger Lindqvist.
--------Piteå Tidningen den 6 mars 2007-------------------------------------
(Öholma var en festplats som gick upp i rök valborgsmässoaftonen 1968)
Kommentarer
Postat av: jannice
Prata mer än gärna pitemål med Max. :)
Postat av: Douglas Söderlind
Stod i en matkö uppe i piteå (På 70 talet)och mannen som va före mej frågade serveringen om det va slut på"remidjen"vad jag undrade vad han menade med detta. Fick göra en avhandling om detta och kom fram till att han menade "slut på bestick" Va det Rätt eller fel?
Postat av: Roger
Hej Jannice! Det blir nog till att lära både Max och Norah hur riktig pitemålsdialekt låter i fortsättningen. "Nö sko i schlut å pråta schwenschka!"
Postat av: Roger
Hej Douglas! Alldeles rätt; "Remidjen" betyder inget annat än bestick.
"Hä skull ju vara för hämst om hä vort schlut remidjen, då frun ha djåort palt´n vä fläske!"
Mvh Roger.
Trackback
