Roger Lindqvist

Tiden i Hortlax har varit 25 år i paradiset, säger makarna Gerson och
Nusia Bergman. Men nu lämnar de "paradiset" och flyttar till Skåne.
Och Hortlax blir en tandläkare och två vänner fattigare.


Gerson Bergman. Det är mannen som i ett halvt sekel botat befolkningen i Hortlax från det plågsamma lidande som kallas tandvärk. Men nu är det "färdigborrat" så att säga. Definitivt ! Vid fyllda 66 har Bergman beslutat sig för att gå i pension och på fredagen utförde han sin sista arbetsdag i egenskap av tandläkare vid folktandvårdens mottagning. Tandläkare Bergman nöjer sig inte med att lämna mottagningen. Han överger också bygden, länet och nära på landet. Han "emigrerar" nämligen till Skåne. Om planerna håller flyttar han redan i dag, lördag, tillsammans med hustrun Nusia till Lund.

I dag är det precis 25 år, två månader och elva dagar sedan makarna Gerson och Nusia Bergman kom till Hortlax. De kom från Polen där de upplevt sju års krigshelvete. Meningen var att Nusia och Gerson skulle emigrera till Amerika men ödet ville, som så många gånger, något annat.
- Som transemigranter skulle vi resa till Amerika. En släkting hade ordnat med emigrationen och vi hade till och med fått flygbiljetter. Färden till det nya landet gick via Sverige men när vi kom till ambassaden i Stockholm fick vi kalla handen. Kvoten av polska emigranter var fylld. Amerika tog inte emot fler polacker på fem år.
- Vi sökte uppehållstillstånd i Sverige och under tiden förhörde jag mig om arbetsmöjligheter, berättar Gerson Bergman. Jag fick två tips. Det ena var Gotland och det andra var Norrbotten. Jag skrev till båda landstingen men breven blev förväxlade.

VÄLKOMNA TILL HORTLAX
- Efter en kort tid fick jag ett brev från Norrbottens landsting där man bl a talade om för mig att Visby inte alls ligger i Norrbotten och en hel del annat som verkade helt galet, men i slutet av brevet stod att jag var välkommen till Hortlax om jag ville.

Så blev det också och nu har makarna Bergman tjänat landstinget i över 25 år. Nusia har nämligen arbetat inom sjukvården. De sista åren som laboratorieassistent vid lasarettet i Piteå.
- Visserligen var Hortlax då en ganska karg bygd för oss sydeuropéer men vi hade inga stora fordringar. Vi kom från ett krigshärjat land. De första åren ville jag flytta längre söderut, berättar Nusia, men så småningom anpassade jag mig och jag har trivts utomordentligt bra här både med naturen, miljön och folket.
- Vi blev mycket väl mottagna här i Hortlax och vi beundrar de människor som gjort sig besväret att umgås med oss och försökt få oss att trivas. Det måste ha varit ganska arbetssamt med tanke  på språkförbistringen.


- Tiden i Hortlax har varit som 25 år i paradiset, säger Nusia och
Gerson Bergman. Makarna kommer från Polen men har sedan länge
svenskt medborgarskap. I temperamentet är, dock åtminstone
Gerson, fortfarande sydeuropé. Ingen i Hortlax pratar så mycket med
händerna som han.


STORA KRAV
- Jag tycker för övrigt, säger Nusia, att utlänningarna som kommer till Sverige uppför sig ganska ohyfsat. De väntar sig att Sverige skall ta emot dem med öppna armar och göra allt för dem utan att de själva behöver anstränga sig det minsta. Vi måste komma ihåg att svenskarna aldrig bett oss komma och att det är vi som måste anpassa oss till dem. Inte tvärtom. För övrigt så passar det svenska kynnet mig förträffligt. Jag tycker om människor som är litet saktmodiga och försiktiga och tänker sig för innan de handlar.

- Det som är mest angeläget för mig och min hustru att få framfört nu när vi lämnar Hortlax är att vi är djupt tacksamma mot alla människor här, framhåller Gerson. Om jag någon gång har förolämpat eller sårat någon eller på något sätt uppfört mig illa mot mina patienter eller andra människor ber jag om ursäkt. Möjligheten finns. Att leva sju år i det helvete som krig innebär sätter sina spår i människornas psyke, men jag vill betona att om så har skett har det varit omedvetet och inte avsiktligt.
- Själva har vi aldrig upplevt något sådant. En enda människa har förolämpat oss under dessa 25 år. Det var en kvinna, men hon var inte från den här landsändan.
Så det är alltså inte otrivsel som gör att makarna Bergman nu lämnar Hortlax.
- Nej, inte alls, säger Gerson. Det är med blandade känslor som vi flyttar och vi är inte alls säkra på att vi gör rätt. I sanningens namn är det jag som ligger bakom flyttningsbeslutet. Jag anser att, när man får förmånen att uppleva pensionsåldern, då skall man njuta av de sista levnadsåren. För mig innebär det att vara fri och kunna resa när jag vill.
- Om vi flyttar till södra Sverige har vi närmare till kontinenten och kan resa ut i världen utan att först tvingas göra den långa tröttsamma resan genom hela Sverige.

EN RIKTIG "HURTBULLE"
Gerson Bergman har också ihärdigt arbetat för att bli en vital pensionär. Långt, långt innan hortlaxborna och andra svenskar insett att motion är av största vikt för att hålla kroppen ung och frisk började han företa milslånga promenader i snabb takt. År ut och år in har han promenerat minst 1,5 mil per dag, lördagar och söndagar har det blivit två mål, och dessutom har han "cyklat" lika lång sträcka på ergometercykeln som står stadigt förankrad i vardagsrummet.
- Folk har säkert trott att jag är en riktigt vrickad hurtbulle, men det bryr jag mig inte om. Jag vet att mina promenader har varit nyttiga och rekommenderar dem varmt till alla andra.

- Det här är tredje gången vi bryter upp och flyttar till annan ort, men det är första gången som vi har våra ägodelar med oss. Till och med blommorna. De andra två har varit en brådstörtad flykt. Om tiden i Hortlax vill vi slutligen säga att det varit 25 år i paradiset. Makarna Bergman har två barn. Nina, 20 och Marko 21. De studerar i Uppsala respektive Lund.
------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 26 februari 1972.


Som elvaåring ådrog jag mig en tandskada, vilket gjorde att jag ganska ofta satt i väntrummet hos Gerson Bergman. Han var ibland ganska så "omild" i sitt sätt att behandla. Detta gjorde i sin tur att nerverna alltid var på helspänn när man satte sig i stolen. Många år därefter - nedtecknade jag minnesbilder om mina tandläkarbesök. Resultatet blev ett kåseri som publicerades i Piteå Tidningen den 25 oktober 2005.