Roger Lindqvist

Vi sitter i köket, och TV:n är på. Året är 1968, och månaden februari. Jag är tio år, ska fylla 11 i september.  Alldeles strax skall nyhetsprogrammet Aktuellt ta sin början. Min pappa sitter därför i en stol och väntar. Nyheterna denna kväll kommer mest att handla om det där otäcka kriget som rasar därborta i Vietnam. Genom TV-inslagen berättas det om den senaste händelseutvecklingen på krigsfronten. Det är då det händer....kanske det mest otäcka som jag överhuvudtaget sett i hela mitt liv. Utan någon som helst varning - om att det kommer otäcka bilder i inslaget - ser jag hur en man, som verkar vettskrämd, släpas fram på en vanlig gata. En annan man höjer sin pistol och trycker av ett skott i mannens huvud, som brutalt ramlar ner på den skitiga gatan. Blodet sprutar ur mannens huvud. Mannen som sköt, som jag senare får veta är Saigons polischef Nguyen Ngoc Loan, stoppar till synes helt lugnt tillbaka sitt vapen i hölstret med ett nöjt leende på läpparna. Den avrättade är en FNL-officer, som enligt polischefen  Loan, "Dödat många amerikaner". Jag har senare i livet också sett upprörande bilder. Men den här bilden i TV:n den där kvällen i februari 1968, fick mig att må väldigt illa i flera dagar efteråt. Det som visades framför nyhetskameran och som sedan kablades ut över en hel värld var inget annat än krigets rätta och smutsiga ansikte, indränkt i blod.


Kanske den mest chockerande och otäckaste bild som jag överhuvudtaget
sett. Den där kvällen när våldets ansikte blev så levande, och flyttade in
i vårt hem i Hortlax. Jag var 10 år fyllda, och tog ganska så illa vid mig när
inslaget visades på bästa sändningstid.