Roger Lindqvist

I ett förvaringsutrymme hemma hos oss står en samling av gamla videokassetter. Vi har de senaste dagarna roat oss med att titta på dem. Idag när vi laddade videon med en kassett från 1991, dök min far plötsligt upp. I sitt knä satt en liten vacker tjej, Camilla, vars mamma var min syster. Min syster Vanja mötte jag samma år (1991). Jag visste att hon fanns i samma stad och en dag åkte jag förbi  och ringde på hennes dörr. Visst blev hon lite överrumplad, men samtidigt väldigt, väldigt glad. Glada blev alla de andra också. Min pappa visste nästan inte till sig av glädje när den dagen kom och vi alla skulle träffas hemma hos Elisabeth och mig. Samtidigt som jag fick en storasyster till, så fick min far plötsligt tre nya barnbarn. Men glädjen blev tyvärr kortvarig. Den 24 mars 1995 tidigt en fredagsmorgon, ringer Vanjas man Ingmar, och berättar att Vanja avlidit i sin säng under natten. Pappa tog det väldigt hårt. Att återknyta en relation med sin fullvuxna dotter efter 45-år, för att sedan abrupt mista den, var nästintill mer än vad han bemästrade. Men vi fick i alla fall lära känna henne och hennes härliga familj i fyra år. Och dessa fyra år, levde min pappa väldigt länge på.


Det allra första mötet mellan en morfar och hans barnbarn.


Min storasyster Vanja, vars dörr jag knackade på en vårdag 1991. En
syster som jag bara hann känna i fyra ynka år. Vanja avled plötsligt
i sitt hem. Hon blev 49 år gammal.