Kåsören "PÉRE NOBLES" syn på Piteå - 1938
PITEÅ - NORRLANDS MEST IDYLLISKA STAD -
Så lyder rubriken till det kåseri av signaturen "Pére Noble" som fanns publicerat i Svenska Familjetidningen Nr. 31 1938. Vi förflyttar oss tillbaka till vår kära stad, vid Bottniska viken, året är som tidigare sagt 1938. Varsågoda:
PITEÅ är egentligen den enda av städerna i övre Norrland som kan bjuda på en älsklig och trevlig småstadsidyll. Norrlandsstäderna ha vanligen något kalt och kärvt över sig. Bebyggelsen är i de flesta fall relativt modern. Detta beror på att nästan alla Norrlandsstäderna ha härjats av förödande eldsvådor. Men det finns ett undantag: Piteå.
Piteå har förskonats från eldsvådor - där hittar man smala gator och gränder och trevliga små gårdar - alldeles som i en gammal välbevarad mellansvensk småstad. Piteå har en älsklig charme - och man blir glad över att få göra den Norrlandsstadens bekantskap.
HUR namnet Piteå uppstått går det många fantastiska rykten om. En av forna tiders skribenter påstår något överraskande att namnet skulle härleda sig från pikterna, ett vilt folk i Skottland. Petrus Stecksenius Graan skrev för över 200 år sedan en avhandling om staden Piteå ( De urbe Pitovia ). Han påstår att piteborna voro ättlingar av de i den grekiska mytologin omtalade giganterna, ett vilt jättelikt folkslag. Som skäl härför anför han att i dessa bygder funnits många ovanligt starka och djärva människor. "En bonde i Sikfors skall vid ett tillfälle ha strypt en björnhona med sina händer, och en flicka vid namn Margareta skall vid något tillfälle ha slagit ihjäl en björn med sin knölpåk då hon vallade kreaturen och dessa blevo överfallna av den vilda besten". Detta skall ha hänt i Trundavan år 1722.
När jag landsvägen närmade mig Piteå från Luleå blev jag åtskilligt imponerad över Öjebyn, Piteås "gammelstad". Den gör verkligen skäl för namnet med sin relativt höga träbebyggelse kring smala, små gator. De flesta av husen voro igenbommade och man fick intrycket av att fara genom en död stad.
ÖJEBYN är återstoden av gamla Piteå. Bland de trevliga trähusen hittar man ännu ett f.d. rådhus samt en intressant kyrka från 1500-talet. Här finns också en minnessten från något kungabesök. När Piteå 1621 erhöll sina stadsprivilegier låg staden här vid Öjebyn. Men redan 1666 kom en förödande eldsvåda. "Av staden var icke kvar en balk eller stake; på grund av den förtärande eldens hastiga omsvävande", läser man i en skildring, "omkommo både kvickt och dött av fänaden, såväl alle hustarver i löst och fast ganske fasligen äre föregångne".
Och så kom Piteå att förläggas till sin nuvarande plats på Häggholmen. En både vacker och "praktisk" plats vid det smala Pitsundet.
Karta över Piteå.
Liksom de flesta Norrlandsstäder har Piteå vackra björkalléer - det trevligaste med Piteå är dock de smala små gatorna med sina trevliga småstadsgårdar. I närheten av Kyrkbrogatan fann jag en lustig hustyp. Det hade ett hörn avklippt, något i stil med upp- och ned-vänd lappsko. Vid hamnen, en bit från den nu till magasin förvandlade teatern, hittade jag små kaffekiosker, något för Piteå karakteristiskt. Det kunde ligga ända till fyra sådana små kaffekiosker intill varandra. Så nog var det konkurrens om både karamellerna och kaffetårarna.
Även på andra platser i Piteå träffade jag dessa miniatyrserveringar, men trots förfrågningar fick jag ingen tillfredsställande upplysning varför dessa kafékiosker just samlat sig i Piteå. Någon brist på stora och moderna konditorier och serveringar finns nämligen inte.
Stortorget med rådhuset.
EN vacker promenadplats gick jag igenom vid det gamla förfallna badhuset längs Pitsundet och Stadsträdgården. Sedan jag förgäves sökt hjälpa en pojk att fisk gäddor, hade jag sedan vid Sundsgatan större framgång då jag hjälpte några flickor att fördriva en råtta från en vacker trädgårdstäppa. Man säger att kyrkan skall ligga mitt i byn. I Piteå är det egentligen Stadshotellet som bildar stadens blickfång, som det heter på enklare reklamjargong. Stadshotellet är nämligen i förhållande till stadens storlek ovanligt pampigt och stenhushögt. Och inte annat än jag kunde märka snyggt och välskött. En pite ( d.v.s. pitebo ) hade vänligheten fästa min uppmärksamhet på en skylt på det i Stadshotellets hud förlagda: "Minuthandel af spirituosa". Hur trevligt kan inte en institution krångla till vårt språk. Det vore krytt och piggt om de övriga affärerna i Piteå följde exemplet: "Minuthandel af specerier", "Minuthandel af järn och redskap" o.s.v. Affärsmännen i Piteå skulle emellertid säkert vägra att sätta sådans antikverade skyltar över sina moderna och välskötta butiker.
Filosofen Boströms byst.
JAG kom att nämna Stadshotellet först - men alldeles intill hittade jag kyrkan. Den är av trä och till det yttre ganska oansenlig. Då tornet ansågs för svagt att bära kyrkklockorna fick kyrkan någon gång i början av 1700-talet särskild klockstapel. Kyrkans inre har emellertid mycket av intresse och kan betecknas som vackert. Just nu påminner jag mig ett omdöme om Piteå och dess kyrka, som återfinns i Johan Erik Forsströms dagbok över en Norrlandsresa år 1800:
"Piteå är en ganska oansenlig stad, med få hus, som äro rödfärgade,
blott tvenne hus av två våningar och även de högst fula. Kyrkan är
utantill brädslagen och tävlar i fulhet med Umeås. Däremot är kyrkan
vid gamla Piteå stad av sten och många procent bättre. Stadens läge
är ej obehagligt, nästan kringflutet av vatten ---------
Det berättades att stundom, såsom vid prinsars födelse, kröningar m.m.,
anställdes så stora festiviteter, att även folk från de övriga städerna i
Västerbotten resa hit för att övervara dem. Vintertiden hållas även en
och annan gång assemblé"
PITEÅ som en tid var länets residensstad, har gjort sig känd som en fin och belevad stad - och många har vittnat härom i memoarlitteraturen. Staden har haft en berömd son. Han står staty vid Uddmansgatan. Det är filosofen Christoffer Jacob Boström, född i Piteå 1797.
Nå, man behöver nu inte vara yrkesfilosof för att trivas i Piteå, Norrlands mest idylliska stad.
Kanalen och badhusparken.
-----------------------------------------------------------------------------
OCH NU BLIR DET REKLAM, FRÅN ÅRET 1938:
-----------------------------------
-------------------------------------------------------
Svenska Familjetidningens - Piteå Nummer - 1938.
Så lyder rubriken till det kåseri av signaturen "Pére Noble" som fanns publicerat i Svenska Familjetidningen Nr. 31 1938. Vi förflyttar oss tillbaka till vår kära stad, vid Bottniska viken, året är som tidigare sagt 1938. Varsågoda:
PITEÅ är egentligen den enda av städerna i övre Norrland som kan bjuda på en älsklig och trevlig småstadsidyll. Norrlandsstäderna ha vanligen något kalt och kärvt över sig. Bebyggelsen är i de flesta fall relativt modern. Detta beror på att nästan alla Norrlandsstäderna ha härjats av förödande eldsvådor. Men det finns ett undantag: Piteå.
Piteå har förskonats från eldsvådor - där hittar man smala gator och gränder och trevliga små gårdar - alldeles som i en gammal välbevarad mellansvensk småstad. Piteå har en älsklig charme - och man blir glad över att få göra den Norrlandsstadens bekantskap.
HUR namnet Piteå uppstått går det många fantastiska rykten om. En av forna tiders skribenter påstår något överraskande att namnet skulle härleda sig från pikterna, ett vilt folk i Skottland. Petrus Stecksenius Graan skrev för över 200 år sedan en avhandling om staden Piteå ( De urbe Pitovia ). Han påstår att piteborna voro ättlingar av de i den grekiska mytologin omtalade giganterna, ett vilt jättelikt folkslag. Som skäl härför anför han att i dessa bygder funnits många ovanligt starka och djärva människor. "En bonde i Sikfors skall vid ett tillfälle ha strypt en björnhona med sina händer, och en flicka vid namn Margareta skall vid något tillfälle ha slagit ihjäl en björn med sin knölpåk då hon vallade kreaturen och dessa blevo överfallna av den vilda besten". Detta skall ha hänt i Trundavan år 1722.
När jag landsvägen närmade mig Piteå från Luleå blev jag åtskilligt imponerad över Öjebyn, Piteås "gammelstad". Den gör verkligen skäl för namnet med sin relativt höga träbebyggelse kring smala, små gator. De flesta av husen voro igenbommade och man fick intrycket av att fara genom en död stad.
ÖJEBYN är återstoden av gamla Piteå. Bland de trevliga trähusen hittar man ännu ett f.d. rådhus samt en intressant kyrka från 1500-talet. Här finns också en minnessten från något kungabesök. När Piteå 1621 erhöll sina stadsprivilegier låg staden här vid Öjebyn. Men redan 1666 kom en förödande eldsvåda. "Av staden var icke kvar en balk eller stake; på grund av den förtärande eldens hastiga omsvävande", läser man i en skildring, "omkommo både kvickt och dött av fänaden, såväl alle hustarver i löst och fast ganske fasligen äre föregångne".
Och så kom Piteå att förläggas till sin nuvarande plats på Häggholmen. En både vacker och "praktisk" plats vid det smala Pitsundet.
Karta över Piteå.
Liksom de flesta Norrlandsstäder har Piteå vackra björkalléer - det trevligaste med Piteå är dock de smala små gatorna med sina trevliga småstadsgårdar. I närheten av Kyrkbrogatan fann jag en lustig hustyp. Det hade ett hörn avklippt, något i stil med upp- och ned-vänd lappsko. Vid hamnen, en bit från den nu till magasin förvandlade teatern, hittade jag små kaffekiosker, något för Piteå karakteristiskt. Det kunde ligga ända till fyra sådana små kaffekiosker intill varandra. Så nog var det konkurrens om både karamellerna och kaffetårarna.
Även på andra platser i Piteå träffade jag dessa miniatyrserveringar, men trots förfrågningar fick jag ingen tillfredsställande upplysning varför dessa kafékiosker just samlat sig i Piteå. Någon brist på stora och moderna konditorier och serveringar finns nämligen inte.
Stortorget med rådhuset.
EN vacker promenadplats gick jag igenom vid det gamla förfallna badhuset längs Pitsundet och Stadsträdgården. Sedan jag förgäves sökt hjälpa en pojk att fisk gäddor, hade jag sedan vid Sundsgatan större framgång då jag hjälpte några flickor att fördriva en råtta från en vacker trädgårdstäppa. Man säger att kyrkan skall ligga mitt i byn. I Piteå är det egentligen Stadshotellet som bildar stadens blickfång, som det heter på enklare reklamjargong. Stadshotellet är nämligen i förhållande till stadens storlek ovanligt pampigt och stenhushögt. Och inte annat än jag kunde märka snyggt och välskött. En pite ( d.v.s. pitebo ) hade vänligheten fästa min uppmärksamhet på en skylt på det i Stadshotellets hud förlagda: "Minuthandel af spirituosa". Hur trevligt kan inte en institution krångla till vårt språk. Det vore krytt och piggt om de övriga affärerna i Piteå följde exemplet: "Minuthandel af specerier", "Minuthandel af järn och redskap" o.s.v. Affärsmännen i Piteå skulle emellertid säkert vägra att sätta sådans antikverade skyltar över sina moderna och välskötta butiker.
Filosofen Boströms byst.
JAG kom att nämna Stadshotellet först - men alldeles intill hittade jag kyrkan. Den är av trä och till det yttre ganska oansenlig. Då tornet ansågs för svagt att bära kyrkklockorna fick kyrkan någon gång i början av 1700-talet särskild klockstapel. Kyrkans inre har emellertid mycket av intresse och kan betecknas som vackert. Just nu påminner jag mig ett omdöme om Piteå och dess kyrka, som återfinns i Johan Erik Forsströms dagbok över en Norrlandsresa år 1800:
"Piteå är en ganska oansenlig stad, med få hus, som äro rödfärgade,
blott tvenne hus av två våningar och även de högst fula. Kyrkan är
utantill brädslagen och tävlar i fulhet med Umeås. Däremot är kyrkan
vid gamla Piteå stad av sten och många procent bättre. Stadens läge
är ej obehagligt, nästan kringflutet av vatten ---------
Det berättades att stundom, såsom vid prinsars födelse, kröningar m.m.,
anställdes så stora festiviteter, att även folk från de övriga städerna i
Västerbotten resa hit för att övervara dem. Vintertiden hållas även en
och annan gång assemblé"
PITEÅ som en tid var länets residensstad, har gjort sig känd som en fin och belevad stad - och många har vittnat härom i memoarlitteraturen. Staden har haft en berömd son. Han står staty vid Uddmansgatan. Det är filosofen Christoffer Jacob Boström, född i Piteå 1797.
Nå, man behöver nu inte vara yrkesfilosof för att trivas i Piteå, Norrlands mest idylliska stad.
Kanalen och badhusparken.
-----------------------------------------------------------------------------
OCH NU BLIR DET REKLAM, FRÅN ÅRET 1938:
-----------------------------------
-------------------------------------------------------
Svenska Familjetidningens - Piteå Nummer - 1938.
Kommentarer
Trackback
