Partiledardebatt utan påtaglig glöd....
En debatt i valet 1976, exempelvis, var parterna mer på hugget. Där kunde man genast urskilja de olika partiernas respektive budskap. Där var man engagagerad till tusen, så pass att det ibland rök både stickor och strån, precis som jag anser det skall vara. Jag tänker då närmast på de klassiska sammandrabbningarna mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Min far var alltid trogen tittare/lyssnare av Palme/Fälldin debatterna, och när det hettade till på allvar så kunde han ibland inte hålla sig för skratt. Men det var i alla fall två "tunga" politiker som bjöd sin publik på varsin politiska show. Och förglöm inte eller att de bjöd på sig själva i stora mått. Som väljare tog man absolut inte miste på deras politiska åskådning. Idag har det blivit enligt mitt sätt att se, betydligt mer utvattnat. De borgerliga står mest som små söta nickedockor och håller med, fastän en i vanliga fall politisk motståndare argumenterar om vad det än vara månde. Men jag förstår man måste hålla sams, allt för en fortsatt fyraårig mandatperiod. Lika överens är det socialistiska partiblocket. Säger Mona si eller så, ja, då ler både Lasse Ohly och Maria Wetterstrand blygt och snällt.
Nää, annat var det på Sträng, Palme, Fälldin, Bohman och Ahlmarks tid. Då kunde ingen ta miste. Åtminstone inte undertecknad......Nu är det val på söndag, och jag vet precis vem som kommer att få min röst. Men se det kommer jag minsann inte att avslöja.
-----------------------------------------------------------------
Roger.
Håller med dig fullständigt. Den tråkigaste debatt jag sett. Ingen glädje bland debattörerna. Lyfte bara när Jan Björklund skojade med Lars Ohly.
Var finns Mona Sahlins personlighet och småfräcka . glädjefulla politiska framtoning. Nu låter hon likadant oavsett om hon är upprörd eller nöjd med de rödgrönas politik. På samma sätt har Fredrik Reinfeldt också hamnat i ett läge där han är gravallvarlig jämt. Skall det vara ett försök att vara landsfaderlig?
Sen störde det mig att Lars Ohly stod och nickade så fort någon av hans kollegor hade ordet. Har han fått en uppsträckning för att han trots samarbetet ofta har betonat vänsterns egen politik?
Min röst behåller jag också.
Synd att det blivit så tråkigt. Ingen verkar våga höja sin röst längre som ett tecken på äkta engagemang. Följden blir en slags slätstrukenhet som åtminstone jag kunnat vara förutan.
