Roger Lindqvist

Mitt förhållande till fisk har alltid varit en smula ambivalent. Om detta har jag tidigare berättat. En gång fick jag ett kastspö av min far. Men det slutade i total katastrof. (Även det har jag berättat om - men jag kör en repris...). Vid ett besök hos kusinerna i Gällivare så hamnade vi så småningom i deras sommarstuga. Kusinernas pappa, Olle, var en duktig fiskare, så var det även med min svåger Henning. Jag ville ju inte vara ett dugg sämre. Men när myggplågan blev som värst, och rullen hade trasslat till sig så fattade jag ett snabbt beslut: jag kastade bort skiten! Hela fiskespöt hamnade i den närbelägna skogen. Just i den stunden fick mitt liv som fiskare ett abrupt slut. Och till saken hör att jag aldrig har ångrat den där ödesdigra sommardagen i Avvakko, 1968.

Som ett bevis för att jag talar sanning, har jag hittat ett foto, som tyvärr är en aning suddigt, men jag visar det ändå. Fotot togs antagligen på resan till Gällivare, strax före "fiskspökatastrofen".


-För när storfiskar´n talar om hur stora fiskar han får, då räcker
armarna inte till..." Ja, mitt liv som fiskare blev av det kortare slaget.
Men här står jag i alla fall med mitt kastspö, som jag fick av min far,
som inte heller var någon fiskare. Däremot är en av sönerna (Robert)
en inbiten fiskare.