Med hjärtat fyllt av Volkswagen...
Min far var förtjust i Volkswagen. De tre första bilarna som han köpte var just av märket VW. Efter perioden av bubblor, övergick han till japanska modeller. Sammanlagt fanns det sex bilar i pappas ägo mellan åren 1963-2005. Den allra sista var en Nissan Stanza som han älskade över allting annat. Han skötte sina bilar som små spädbarn. Han dammsög, tvättade, kollade olja, och pysslade och pysslade om och om igen. Tyvärr gick inte detta i arv till mig...! Men om det var något som han förde vidare till sin son, var det detta:
En maskros...en fågels drillande på sin gren...en varm inbjudande solstrimma i en skogsglänta, allt detta lärde han mig uppskatta. Han njöt i sådana situationer. Lång bort från buller och brus, han satte verklig guldkant på tillvaron i dessa miljöer, gärna då i sällskap av familjen. Ja, tänk idag när jag besökte hans grav kom jag att tänka på just detta. Det är inte för intet som det finns en soluppgång och ett hav omgärdat med skog runt omkring som en symbol på hans gravsten.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Farsan rattar sin blå VW-TLE av årsmodell -67. Vad det gällde bilar så
var han i det närmaste pedant. Det gällde andra saker också. Det skulle
vara rent och snyggt var hans motto.
Min mor på en bild från omkring 1970. Av stövlarna att döma var nog
familjen Lindqvist ute i bärskogen för sitt årliga intag av blåbär och
lingon.
Morsan och farsan på väg till Gällivare sommaren 1970. Den bruna
portföljen t.v. är min morfars. Han åkte för det mesta med på dessa
turer. I portföljen hade han hemmagjord fläskpannkaka. Den hade han
gjort under småtimmarna före resans gång. I Jokkmokk brukade vi
stanna för en kopp kaffe och ett fika. Morfar han tog istället fram sin
kalla pannkaka, bredde sedan ut ett tjockt lager av smör och åt med
god aptit. Min morfar i ett nötskal...
Farsan och jag i Kalix sommaren 1972. Det var den här sommaren som
vi gjorde ett besök på krigskyrkogården i Rovaniemi, Finland. Som synes
så hängde farsans ögonsten med: den blå VW:n.
En stunds avkoppling med en kopp kaffe. Fr. v. min far John, min
faster Emmys man, John Risberg. Emmy Risberg och min mor Maj-Gerd.
Min pappa som jag vill minnas honom. Trotjänaren den himmelsblåa
Folkan står prydligt parkerad vid sidan om campingstugan i Arjeplog.
På bron sitter farsan med den obligatoriska koppen med Gevalia. Foto
från sommaren 1973.
På camping med mammas brorsa Lennart med familj. Som vanligt
var kaffe-termosen med. Bilden togs en somrig dag 1971.
1972 hyrdes en stuga i byn Vojakkala i Haparanda nära den finska
gränsen. Vi åkte över gränsen mot Kemi för att bl. a. titta på den
präst som låg välbevarad i sin kista. Han dog 1629 men hans kropp
har aldrig förmultnat.
På bilden ses min far t.v. och svågern John Risberg t.h.
Ett vykort över den camping som vi gästade 1972 i Vojakkala.
-------------------------------------------------------------------------------
Som jag tidigare nämnt så var pappa väldigt noggrann med sina bilar. Det som jag nu berättar hände en vinterdag för rätt så många år sedan. Bilen, den blå VW:n, stod som vanligt inkörd i sitt garage. Mina föräldrar skulle åka iväg, så därför föddes den snillrika idén om att jag skulle göra min pappa en tjänst. Jag satte mig i bilen startade motorn och la in backen. En snigel hade säkerligen sprungit förbi mig, så pass sakta åkte jag. Och med stor andakt började jag åka bakåt. Plötsligen halkade bilen liksom till, och jag hörde till min förfäran ett ljud som jag absolut inte allS ville höra. Pga av en iskant gled bilen i sidled mot garageöppningen. Nu frös jag nästan till is inombords, skulle min far verkligen uppskatta det jag gjorde???
En aningen nervös gick jag ut för att kolla på eländet. Och just precis där, på marken, låg bilens ena kromlist. Hur skulle jag kunna berätta detta för min pappa? Nåja, det var bara att göra pinan kort. Resolut plockade jag upp kromlisten och tågade in till min far. I min ena hand hade jag den blänkande listen samtidigt som jag lite stammande försökte berätta vad som hade hänt. Konstigt nog så tog pappa det här med stor fattning. Listen gick så småningom klämma fast, MEN jag fick lova dyrt och heligt att ALDRIG göra om detta en gång till. Eller som min far sa: Du får vänta med det här tills du får körkort!!!!
----------------------------------------------------------------
En maskros...en fågels drillande på sin gren...en varm inbjudande solstrimma i en skogsglänta, allt detta lärde han mig uppskatta. Han njöt i sådana situationer. Lång bort från buller och brus, han satte verklig guldkant på tillvaron i dessa miljöer, gärna då i sällskap av familjen. Ja, tänk idag när jag besökte hans grav kom jag att tänka på just detta. Det är inte för intet som det finns en soluppgång och ett hav omgärdat med skog runt omkring som en symbol på hans gravsten.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Farsan rattar sin blå VW-TLE av årsmodell -67. Vad det gällde bilar så
var han i det närmaste pedant. Det gällde andra saker också. Det skulle
vara rent och snyggt var hans motto.
Min mor på en bild från omkring 1970. Av stövlarna att döma var nog
familjen Lindqvist ute i bärskogen för sitt årliga intag av blåbär och
lingon.
Morsan och farsan på väg till Gällivare sommaren 1970. Den bruna
portföljen t.v. är min morfars. Han åkte för det mesta med på dessa
turer. I portföljen hade han hemmagjord fläskpannkaka. Den hade han
gjort under småtimmarna före resans gång. I Jokkmokk brukade vi
stanna för en kopp kaffe och ett fika. Morfar han tog istället fram sin
kalla pannkaka, bredde sedan ut ett tjockt lager av smör och åt med
god aptit. Min morfar i ett nötskal...
Farsan och jag i Kalix sommaren 1972. Det var den här sommaren som
vi gjorde ett besök på krigskyrkogården i Rovaniemi, Finland. Som synes
så hängde farsans ögonsten med: den blå VW:n.
En stunds avkoppling med en kopp kaffe. Fr. v. min far John, min
faster Emmys man, John Risberg. Emmy Risberg och min mor Maj-Gerd.
Min pappa som jag vill minnas honom. Trotjänaren den himmelsblåa
Folkan står prydligt parkerad vid sidan om campingstugan i Arjeplog.
På bron sitter farsan med den obligatoriska koppen med Gevalia. Foto
från sommaren 1973.
På camping med mammas brorsa Lennart med familj. Som vanligt
var kaffe-termosen med. Bilden togs en somrig dag 1971.
1972 hyrdes en stuga i byn Vojakkala i Haparanda nära den finska
gränsen. Vi åkte över gränsen mot Kemi för att bl. a. titta på den
präst som låg välbevarad i sin kista. Han dog 1629 men hans kropp
har aldrig förmultnat.
På bilden ses min far t.v. och svågern John Risberg t.h.
Ett vykort över den camping som vi gästade 1972 i Vojakkala.
-------------------------------------------------------------------------------
Som jag tidigare nämnt så var pappa väldigt noggrann med sina bilar. Det som jag nu berättar hände en vinterdag för rätt så många år sedan. Bilen, den blå VW:n, stod som vanligt inkörd i sitt garage. Mina föräldrar skulle åka iväg, så därför föddes den snillrika idén om att jag skulle göra min pappa en tjänst. Jag satte mig i bilen startade motorn och la in backen. En snigel hade säkerligen sprungit förbi mig, så pass sakta åkte jag. Och med stor andakt började jag åka bakåt. Plötsligen halkade bilen liksom till, och jag hörde till min förfäran ett ljud som jag absolut inte allS ville höra. Pga av en iskant gled bilen i sidled mot garageöppningen. Nu frös jag nästan till is inombords, skulle min far verkligen uppskatta det jag gjorde???
En aningen nervös gick jag ut för att kolla på eländet. Och just precis där, på marken, låg bilens ena kromlist. Hur skulle jag kunna berätta detta för min pappa? Nåja, det var bara att göra pinan kort. Resolut plockade jag upp kromlisten och tågade in till min far. I min ena hand hade jag den blänkande listen samtidigt som jag lite stammande försökte berätta vad som hade hänt. Konstigt nog så tog pappa det här med stor fattning. Listen gick så småningom klämma fast, MEN jag fick lova dyrt och heligt att ALDRIG göra om detta en gång till. Eller som min far sa: Du får vänta med det här tills du får körkort!!!!
----------------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
