Roger Lindqvist

Min plats sedan 1968/69 har varit bakom mina trummor. Även om jag inte musicerar på samma nivå som tidigare, så finns spelmanshjärtat fortfarande kvar. Det bultar med andra ord lika intensivt än idag. Musiken är nog de sista som överger mig, fram till mitt sista andetag. Att spela trummor föll sig helt naturligt. Det var aldrig nåt snack om någonting annat. Ja, jag kan faktiskt inte se mig själv som exempelvis basist, gitarrist, saxofonist eller organist. Nää, trummor skulle det va´- för hela slanten!

När jag trädde in i dansmusiksvärlden, så skulle scenkläderna se gnistrande och pråliga ut. På 1970-talet såg nästan alla dansband ut som Larz-Kristerz gör idag. Men sen hände det något. Scenkläderna ändrade så småningom attityd. I slutet av dandsbandskarriären hade vi vanliga kostymer som lätt kunde smälta in i omgivningen, under 70-talet var detta omöjligt. Jag hittade en bild där jag poserar framför kameran, klädd i väst, vit skjorta och en liten fluga (eller propeller som vi sa). Ganska diskret om man jämför med "Larz-Kristerz-modellen".


Scenkläder som de såg ut i Rolf Åhmans orkester 1989. Officiellt
la vi av den 6 januari 1982. Men sommaren 1987 ringde jag runt till
gubbarna för att höra om det fanns intresse av att lira litegrann igen.
Från 1987 fram till 1990/91 spelade vi ute på olika tillställningar. Det
var mycket festspelningar runt om i Norrbotten. Åren från 1982-1999
spelade jag bl. a. i Kjell-Bertils, Opus och Kjell Anderssons orkester.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤