Pryo på PITEÅ-TIDNINGEN
Hösten 1972, när det var dags för oss elever att välja den PRYO-plats som vi ville ha, kände jag instinktivt att jag var nyfiken på att se hur en tidningsredaktion fungerade. Valet var med andra ord ganska så lätt. Det blev en PRYO (Prao) plats på Piteå-Tidningen i Piteå på deras gamla adress; tidningshuset på Prästgårdsgatan. Jag fick vara med på olika repotage som fotografer och journalister åkte ut på. Ett av dem, är den artikel som jag publicerar härnere. Det var en gammal man (63-år är man gammal då?) som bodde i en enslig stuga utan TV och bil. Det var journalisten Ulf Dahlberg och fotografen Hans G. Pettersson med mig i släptåg, som bilade ut till Nedre Storfors i Alterdalen.
Under min tid på PT så fick jag även stifta bekantskap med de typografer som jobbade med att iordningställa tidningen. Ja, jag fick t.o.m. äran att montera tidningssidor till kommande nummer av Piteå-Tidningen. Jag var nyss 15-fyllda och var redan då väldigt intresserad av media i olika former. Min framtidsdröm var ibland (det svängde mycket hit och dit) att bli fotograf. På PT jobbade två av deras mest kända "kameramän"; Nils Ögren och Hans G. Pettersson. Hans Pettersson var även han infödd hortlaxbo. Det var både spännande och intressant. Jag fick tillfälle att även träffa journalisterna Erik Westling, Allan Forsberg, Ulf Dahlberg och Sven Meyer. Det kan också tänkas att jag stötte på redaktionssekreteraren Jan Lundquist som fortfarande jobbar kvar på tidningen. En man som skriver väldigt intressanta historiska saker i PT då och då. Bl. a. om emigration o.s.v.
--------------------
Roger.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HAN STRUNTAR I ALLA LYX OCH ÖVERFLÖD -
ÄR LYCKLIG ÄNDÅ - ELLER JUST DÄRFÖR
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
I den lilla byn Nedre Storfors i Alterdalen bor Arvid Öhlund. Där lever 63-åringen ett isolerat - men lyckligt liv.
- Härifrån flyttar jag aldrig, hävdar Öhlund med skärpa.
Han knogar på med sitt. Just nu är det aktuellt med ett smärre vägprojekt. Vägen från gården upp till landsvägen ska förbättras så att den blir farbar för motorfordon.
- Det kan vara dags att ordna bilväg. Hitills har jag nöjt mig med en liten kärrväg...
Arvid Öhlund är ungkarl. Det har aldrig varit tal om annat. Det här med kvinnor i huset ligger inte för Arvid.
- Tack vare att jag avhåller mig från fruntimmer är jag kärnfrisk. Titta på dom gifta gubbarna. Dom får ont i magen, kärlkramp och en massa fel. Ta mig tusan är det inte fruntimrens fel...
Öhlund räknar med att bli gammal.
- Pappa blev 85 år och jag tänker bli lika gammal som han.
¤ LEVER SPARTANSKT
Återstoden av sitt liv ska Öhlund leva precis som han gör nu. Spartanskt och i stort sett utan de bekvämligheter som vi andra anser som nödvändiga. Hos Öhlund är det bara frysboxen i förstugan, som påminner om att vi skriver 1972 i almanackan.
- Men jag trivs med det här livet. Vill absolut inte röra på mig. Mår illa varje gång jag tvingas in till sta´n. För något år sedan var jag till Luleå och hälsade på, men det gick dåligt. Så fort jag kom innanför dörren ville jag vända hem.
Öhlund kommer aldrig att lämna hemgården. Den dag han lämnar Storfors blir det "med fötterna före".
- Endast döden kan få mig från gården...
Han är född i Nedre Storfors och här har han bott i hela sitt liv. Ensam har han varit sedan slutet på 50-talet. 1957 dog fadern och 1962 förlorade han modern. Då hade hon vistats på ålderdomshem i tre år. Ungefär vid samma tidpunkt sålde han korna och la ned jordbruket. Det vill säga helt och hållet har han inte lagt av med jord- och skogsbruk.
- Nej, ängarna slår jag varje år. Brunte måste ju få sitt hö.
¤ Arvid Öhlund lever ensam i sin stuga invid Alterälven - ensam med
hästen, hunden och tre kattor. Brunte - en 18-årig fåle - fungerar både
som sällskapsdjur och arbetsredskap.
¤ DJUREN GER SÄLLSKAP
Brunte, det är hästen - en gammal fåle på 18 år, som trots åldern är pigg och rask. Brunte tjänar som sällskap och så får han naturligtvis göra ett och annat dagsverke. Djuren är Arvid Öhlunds främsta sällskap. Förutom Brunte har han en hund och tre kattor.
- Men hunden börjar visa ålderdomssymtom. Inte så underligt förresten - han är 17 år, berättar Öhlund..
Det bor inte många grannar i närheten. De flesta i grannskapet har gett sig iväg. Vintertid är det lugnt och stilla medan det är livligare på sommaren. Då kommer sommargästerna från Luleå och flyttar in i granngården som ligger på andra sidan Alterälven. Öhlunds fastighet är belägen alldeles intill älven och c:a 400 meter från vägen mot Pålträsk och Älvsbyn. Till Älvsbyn är det c:a två mil.
¤ ÄLVEN FISKRIK
- Alterälven är fiskrik. Jag tar upp fisk så jag klarar mig hela vintern. Det blir mest gädda och abborre, men det finns också laxöring. Präktiga bitar på ett par kilo.
Matfrågan innebär inga problem för Öhlund. Nästan dagligen passerar butiksbussar.
- Det går ingen nöd på mig. Jag reder mig fint, säger han.
Gården är ingen boning för grevar och baroner. Enda värmekällan är vedspisen i det stora köket. Vatten och avlopp saknas också. Däremot finns elektricitet. Men elektrisk värme är ingenting för Öhlund.
- Så länge jag har servitutet (rätt till skogsavverkning) från bolaget eldar jag med ved. Och förresten, det blir alldeles för dyrt med elektricitet, säger Öhlund.
Han är 63 år och har ingen form av pension.
- Visst blir det knappt med kontanter, men jag klarar mig. Han unnar sig verkligen ingen lyx. Saknar bl. a. TV ("licensen är för dyr") och han gör inga längre resor. Som mest kan det bli en och annan färd till Älvsbyn. Mera sällan styr han färden mot Piteå.
- Dit var jag en enda gång under fjolåret...
¤ Just nu är Arvid Öhlund vägarbetare. Stumpen från gården fram till
stora vägen skall förbättras så att bilar kan ta sig fram.
¤ GILLAR DRAGSPEL
Öhlund tittar inte på TV, däremor lyssnar han ofta på radion och då helst på tredje kanalen - den s.k. skvalradion.
- Det är ju där dom spelar dragspelsmusik och det är det bästa jag vet.
- Vill ni inte höra en riktig dragspelslåt? fråga Öhlund och drar ut en byrålåda som innehåller travar med stenkakor.
- Det här är grejer, säger han och plockar fram en skiva och drar igång skivspelaren.
Drar igång är rätta uttrycket. Öhlund håller sig inte med elektrisk grammofon ("såna tar ström") utan nöjer sig med ett antikt verk som man vevar igång. Han har förresten två stycken. Den ena egenhändigt tillverkat för åtskilliga år sedan.
Spiskroksvalsen dundrar fram ur högtalaren så kraftigt att katten tar till flykten. Men Arvid tycker musiken är toppen. Grammofonstiftet är nytt och då låter det alltid extra fint.
- Problemet är att få tag på stift till grammofonen. Men jag vet ett ställe i Luleå där dom finns.
Musiken tystnar och Öhlund följer oss upp till vägen. Men längre än till stora vägen går sällan hans färder. Det vore inte rätt att flytta honom från hemstället. Han skulle knappast fungera i en bostad i sta´n.
""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""
Text: Ulf Dahlberg Foto: Hans G. Pettersson Pryon: Roger Lindqvist.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 19 oktober 1972.
Under min tid på PT så fick jag även stifta bekantskap med de typografer som jobbade med att iordningställa tidningen. Ja, jag fick t.o.m. äran att montera tidningssidor till kommande nummer av Piteå-Tidningen. Jag var nyss 15-fyllda och var redan då väldigt intresserad av media i olika former. Min framtidsdröm var ibland (det svängde mycket hit och dit) att bli fotograf. På PT jobbade två av deras mest kända "kameramän"; Nils Ögren och Hans G. Pettersson. Hans Pettersson var även han infödd hortlaxbo. Det var både spännande och intressant. Jag fick tillfälle att även träffa journalisterna Erik Westling, Allan Forsberg, Ulf Dahlberg och Sven Meyer. Det kan också tänkas att jag stötte på redaktionssekreteraren Jan Lundquist som fortfarande jobbar kvar på tidningen. En man som skriver väldigt intressanta historiska saker i PT då och då. Bl. a. om emigration o.s.v.
--------------------
Roger.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
HAN STRUNTAR I ALLA LYX OCH ÖVERFLÖD -
ÄR LYCKLIG ÄNDÅ - ELLER JUST DÄRFÖR
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
I den lilla byn Nedre Storfors i Alterdalen bor Arvid Öhlund. Där lever 63-åringen ett isolerat - men lyckligt liv.
- Härifrån flyttar jag aldrig, hävdar Öhlund med skärpa.
Han knogar på med sitt. Just nu är det aktuellt med ett smärre vägprojekt. Vägen från gården upp till landsvägen ska förbättras så att den blir farbar för motorfordon.
- Det kan vara dags att ordna bilväg. Hitills har jag nöjt mig med en liten kärrväg...
Arvid Öhlund är ungkarl. Det har aldrig varit tal om annat. Det här med kvinnor i huset ligger inte för Arvid.
- Tack vare att jag avhåller mig från fruntimmer är jag kärnfrisk. Titta på dom gifta gubbarna. Dom får ont i magen, kärlkramp och en massa fel. Ta mig tusan är det inte fruntimrens fel...
Öhlund räknar med att bli gammal.
- Pappa blev 85 år och jag tänker bli lika gammal som han.
¤ LEVER SPARTANSKT
Återstoden av sitt liv ska Öhlund leva precis som han gör nu. Spartanskt och i stort sett utan de bekvämligheter som vi andra anser som nödvändiga. Hos Öhlund är det bara frysboxen i förstugan, som påminner om att vi skriver 1972 i almanackan.
- Men jag trivs med det här livet. Vill absolut inte röra på mig. Mår illa varje gång jag tvingas in till sta´n. För något år sedan var jag till Luleå och hälsade på, men det gick dåligt. Så fort jag kom innanför dörren ville jag vända hem.
Öhlund kommer aldrig att lämna hemgården. Den dag han lämnar Storfors blir det "med fötterna före".
- Endast döden kan få mig från gården...
Han är född i Nedre Storfors och här har han bott i hela sitt liv. Ensam har han varit sedan slutet på 50-talet. 1957 dog fadern och 1962 förlorade han modern. Då hade hon vistats på ålderdomshem i tre år. Ungefär vid samma tidpunkt sålde han korna och la ned jordbruket. Det vill säga helt och hållet har han inte lagt av med jord- och skogsbruk.
- Nej, ängarna slår jag varje år. Brunte måste ju få sitt hö.
¤ Arvid Öhlund lever ensam i sin stuga invid Alterälven - ensam med
hästen, hunden och tre kattor. Brunte - en 18-årig fåle - fungerar både
som sällskapsdjur och arbetsredskap.
¤ DJUREN GER SÄLLSKAP
Brunte, det är hästen - en gammal fåle på 18 år, som trots åldern är pigg och rask. Brunte tjänar som sällskap och så får han naturligtvis göra ett och annat dagsverke. Djuren är Arvid Öhlunds främsta sällskap. Förutom Brunte har han en hund och tre kattor.
- Men hunden börjar visa ålderdomssymtom. Inte så underligt förresten - han är 17 år, berättar Öhlund..
Det bor inte många grannar i närheten. De flesta i grannskapet har gett sig iväg. Vintertid är det lugnt och stilla medan det är livligare på sommaren. Då kommer sommargästerna från Luleå och flyttar in i granngården som ligger på andra sidan Alterälven. Öhlunds fastighet är belägen alldeles intill älven och c:a 400 meter från vägen mot Pålträsk och Älvsbyn. Till Älvsbyn är det c:a två mil.
¤ ÄLVEN FISKRIK
- Alterälven är fiskrik. Jag tar upp fisk så jag klarar mig hela vintern. Det blir mest gädda och abborre, men det finns också laxöring. Präktiga bitar på ett par kilo.
Matfrågan innebär inga problem för Öhlund. Nästan dagligen passerar butiksbussar.
- Det går ingen nöd på mig. Jag reder mig fint, säger han.
Gården är ingen boning för grevar och baroner. Enda värmekällan är vedspisen i det stora köket. Vatten och avlopp saknas också. Däremot finns elektricitet. Men elektrisk värme är ingenting för Öhlund.
- Så länge jag har servitutet (rätt till skogsavverkning) från bolaget eldar jag med ved. Och förresten, det blir alldeles för dyrt med elektricitet, säger Öhlund.
Han är 63 år och har ingen form av pension.
- Visst blir det knappt med kontanter, men jag klarar mig. Han unnar sig verkligen ingen lyx. Saknar bl. a. TV ("licensen är för dyr") och han gör inga längre resor. Som mest kan det bli en och annan färd till Älvsbyn. Mera sällan styr han färden mot Piteå.
- Dit var jag en enda gång under fjolåret...
¤ Just nu är Arvid Öhlund vägarbetare. Stumpen från gården fram till
stora vägen skall förbättras så att bilar kan ta sig fram.
¤ GILLAR DRAGSPEL
Öhlund tittar inte på TV, däremor lyssnar han ofta på radion och då helst på tredje kanalen - den s.k. skvalradion.
- Det är ju där dom spelar dragspelsmusik och det är det bästa jag vet.
- Vill ni inte höra en riktig dragspelslåt? fråga Öhlund och drar ut en byrålåda som innehåller travar med stenkakor.
- Det här är grejer, säger han och plockar fram en skiva och drar igång skivspelaren.
Drar igång är rätta uttrycket. Öhlund håller sig inte med elektrisk grammofon ("såna tar ström") utan nöjer sig med ett antikt verk som man vevar igång. Han har förresten två stycken. Den ena egenhändigt tillverkat för åtskilliga år sedan.
Spiskroksvalsen dundrar fram ur högtalaren så kraftigt att katten tar till flykten. Men Arvid tycker musiken är toppen. Grammofonstiftet är nytt och då låter det alltid extra fint.
- Problemet är att få tag på stift till grammofonen. Men jag vet ett ställe i Luleå där dom finns.
Musiken tystnar och Öhlund följer oss upp till vägen. Men längre än till stora vägen går sällan hans färder. Det vore inte rätt att flytta honom från hemstället. Han skulle knappast fungera i en bostad i sta´n.
""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""
Text: Ulf Dahlberg Foto: Hans G. Pettersson Pryon: Roger Lindqvist.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 19 oktober 1972.
Kommentarer
Trackback
