Smällgården i Hortlax
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
SMÄLLGÅRDEN --- UNIKT HEMMAN I HORTLAX
INGENTING HAR FÖRÄNDRATS GENOM ÅREN!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Den gamla skåpen i köket är närmast unik i sitt slag. Observera hur
man avsatt plats för vattensån, som fortfarande är i bruk.
Det finns många olika former av samlande och den som har samlandet som hobby anser att just en speciell sak är intressantast. Sålunda finns det folk som anser att frimärken är bäst, eller att gamla mynt ger den största tillfredsställelsen. Att plocka fram den sak som allmänt samlas mest är otroligt svårt, ja det går väl knappast. Men gamla bruksföremål står nog ganska högt på listan.
När det gäller den sista gruppen är det troligen få som kan tävla med John Eriksson i Hortlax. Detta trots att det till den gården inte köpts en enda pryl för att utöka samlingarna. Varenda sak har tillhört gården sedan gammalt och det gör Smällgården ganska unik.
Vid Norrbottens museum talar man om Smällgården som det ställe där
en gammal epok konserverats och nog är det så.
Givetvis har många privata samlare under årens lopp kastat begärliga blickar mot de gamla husen i Hortlax och otaliga är de som försökt köpa antikviteter härifrån. Men det skall med en gång sägas att ingen behöver göra sig besväret att besöka John Eriksson med avsikt att köpa.
- Så är det, säger Eriksson. Inte en enda sak skall säljas av det som finns här i dag. Däremot anser jag att muséet bör få ha tillgång till de här samlingarna och vi har redan ett gott samarbete. Museifolket får komma och gå här ungefär som de vill. Jag är glad om jag kan hjälpa till att bevara någonting åt eftervärlden.
¤ KONSERVERAT EN EPOK
Förste antikvarie Kjell Lundholm vid Norrbottens museum är också av den uppfattningen att Smällgården är mycket intressant.
- Det som är så unikt med den här gården är att alla byggnader och inventarier konserverats. Här har man praktiskt taget fryst ner en gången epok med dess livsstil.
- Men börjar man granska detaljerna så finner man också många underliga saker som man vanligen inte finner i samlingar. Vi har gjort stora inventeringar på gården och bl. a. funnit en del textilier från bygden, som är av stort intresse för oss. Erikssons är mycket tillmötesgående och det är vi tacksamma för.
Att i text försöka beskriva Smällgården och dess innehåll är mycket svårt. Här finns så otroligt mycket materiellt.
Uppe på vinden finns en hel del. Bland annat den här
spinnrocken.
¤ INGET HAR FÖRÄNDRATS
Men det man inte får glömma är livsstilen, eftersom det är den som är upphovet till det unika. John Eriksson, nu 57 år, och hans äldre syster, Judit, har levt här utan att förändra någonting. Man har tagit vara på de gamla bruksföremålen, använder många än i dag, och slängt tanken på modernisering.
- Men det var aktuellt att rusta upp en aning medan pappa levde, säger John. Vi hade skaffat en hel del material men så när han dog för 15 år sedan föll hela upprustningstanken. Husen har fått stå kvar som de alltid har gjort, men jag har sett till att ha riktiga tak över dem.
¤ SOLDAT ROSS
Hemmanet Smällgården kan spåras tillbaka i tiden. Släktforskare har ansett att de förste som bosatte sig här var soldaten Erik Ross 1681. När det nuvarande boningshuset sattes upp vet inte John Eriksson, men han tror med bestämdhet att gården byggdes ut 1876. Det årtalet finns ingjutet i spishällen tillsammans med några namn.
- Gården har tillhört vårat släkte i tre generationer. Det var min farfar, Erik August Eriksson, som köpte stället och min far, som också hade namnet August, övertog. Och sedan jag efter honom.
Pitedalsdräkten är en av de textilier Norrbottens museum
lånat från gården för att modellen och tyget skall bevaras
åt eftervärlden.
¤ RYSSAR PÅ GÅRDEN
Men att gården har anor långt före den här tiden är helt klart. Enligt sägnen skall ryska officerare ha bott här under finsk-ryska kriget 1809. Kvar efter dem finns också en bajonett som John hittat under ett uthus, en florett samt en tesamovar i koppar. Den sistnämnda kokaren ger belägg för ryssarnas närvaro och anses ytterst intressant.
Den ryska samovaren har fått en hedersplats i salen, på bordet mitt
i rummet.
¤ ODELAT HEMMAN
Smällgården har aldrig varit något stort hemman, enligt John Eriksson.
- Nej det var på 54 hektar totalt och var det enda odelade hemmanet i Hortlax. Kvar är nu 45,7 hektar, men anses fortfarande odelat. Men några djur har vi förstås inte kvar. Det är nu rätt länge sedan det blev tomt.
Hur kom det sig då att John Eriksson och hans syster blev intresserade av antikviteter.
Dragkroken med vilken man gammalt drog fram
både timmer och hö till gården har årtalet 1764
inristat.
¤ HAR BARA FUNNITS
- Ja, sannerligen är väl den att jag egentligen inte haft något intresse av att samla. Det har bara funnits kvar här och när sedan museifolket kom och började visa intresse samlades det mesta ihop i salen, mera överskådligt så att säga. Men visst tycker jag det är intressant ha de gamla sakerna kvar, och kvar skall de vara.
Skjutvapen av varierande modell och ålder finns givetvis också
representerade i samlingarna.
¤ "LÄMNA OSS I FRED"
- Jag anser också att människorna som nu är intresserade av gammalt och som brukar köpa upp saker, skall respektera vår inställning, nämligen att inte sälja någonting. Det är ytterst besvärande och tröttande att ha folk springande här och vi säljer absolut inget av det som finns här, säger John Eriksson.
Bekräftelse på att det verkligen är som John Eriksson säger får man när man vet vilka fantasisummor som bjudits för vissa föremål och ingenting kan få Erikssons att ändra uppfattning.
Det franska fickuret med änglar som slår på klockor är
en av de många små rariteterna.
Vaggan, de gamla skidorna, barnstolen, och mycket annat finns kvar
orört.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördag den 16 mars 1974.
PS. Syskonen John och Judit Eriksson är i dag borta. De värdefulla
föremålen finns numera att beskåda på Piteå museum. Jag har själv
varit dit för att kolla alla deras gamla saker. En mycket imponerande
samling som verkligen är värd att beskådas. Vad tesamovaren beträffar
fick jag redan som barn höra talas om denna sak. Det var inte förrän
i vuxen ålder som jag fick se den i verkligheten. Jag har varit in i John
Erikssons hus vid nåt tillfälle. Han sålde potatis, och när vi kom in i
huset möttes vi av en tidsresa tillbaka till flydda dagar.
Huset bebos i dag av hockeyspelaren Tomas Holmström. Han bor där
i dag med sin familj. Gården är upprustad och ser verkligen fin ut där
den ligger vid vattnet vid Avan i Hortlax.
/Roger.
SMÄLLGÅRDEN --- UNIKT HEMMAN I HORTLAX
INGENTING HAR FÖRÄNDRATS GENOM ÅREN!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Den gamla skåpen i köket är närmast unik i sitt slag. Observera hur
man avsatt plats för vattensån, som fortfarande är i bruk.
Det finns många olika former av samlande och den som har samlandet som hobby anser att just en speciell sak är intressantast. Sålunda finns det folk som anser att frimärken är bäst, eller att gamla mynt ger den största tillfredsställelsen. Att plocka fram den sak som allmänt samlas mest är otroligt svårt, ja det går väl knappast. Men gamla bruksföremål står nog ganska högt på listan.
När det gäller den sista gruppen är det troligen få som kan tävla med John Eriksson i Hortlax. Detta trots att det till den gården inte köpts en enda pryl för att utöka samlingarna. Varenda sak har tillhört gården sedan gammalt och det gör Smällgården ganska unik.
Vid Norrbottens museum talar man om Smällgården som det ställe där
en gammal epok konserverats och nog är det så.
Givetvis har många privata samlare under årens lopp kastat begärliga blickar mot de gamla husen i Hortlax och otaliga är de som försökt köpa antikviteter härifrån. Men det skall med en gång sägas att ingen behöver göra sig besväret att besöka John Eriksson med avsikt att köpa.
- Så är det, säger Eriksson. Inte en enda sak skall säljas av det som finns här i dag. Däremot anser jag att muséet bör få ha tillgång till de här samlingarna och vi har redan ett gott samarbete. Museifolket får komma och gå här ungefär som de vill. Jag är glad om jag kan hjälpa till att bevara någonting åt eftervärlden.
¤ KONSERVERAT EN EPOK
Förste antikvarie Kjell Lundholm vid Norrbottens museum är också av den uppfattningen att Smällgården är mycket intressant.
- Det som är så unikt med den här gården är att alla byggnader och inventarier konserverats. Här har man praktiskt taget fryst ner en gången epok med dess livsstil.
- Men börjar man granska detaljerna så finner man också många underliga saker som man vanligen inte finner i samlingar. Vi har gjort stora inventeringar på gården och bl. a. funnit en del textilier från bygden, som är av stort intresse för oss. Erikssons är mycket tillmötesgående och det är vi tacksamma för.
Att i text försöka beskriva Smällgården och dess innehåll är mycket svårt. Här finns så otroligt mycket materiellt.
Uppe på vinden finns en hel del. Bland annat den här
spinnrocken.
¤ INGET HAR FÖRÄNDRATS
Men det man inte får glömma är livsstilen, eftersom det är den som är upphovet till det unika. John Eriksson, nu 57 år, och hans äldre syster, Judit, har levt här utan att förändra någonting. Man har tagit vara på de gamla bruksföremålen, använder många än i dag, och slängt tanken på modernisering.
- Men det var aktuellt att rusta upp en aning medan pappa levde, säger John. Vi hade skaffat en hel del material men så när han dog för 15 år sedan föll hela upprustningstanken. Husen har fått stå kvar som de alltid har gjort, men jag har sett till att ha riktiga tak över dem.
¤ SOLDAT ROSS
Hemmanet Smällgården kan spåras tillbaka i tiden. Släktforskare har ansett att de förste som bosatte sig här var soldaten Erik Ross 1681. När det nuvarande boningshuset sattes upp vet inte John Eriksson, men han tror med bestämdhet att gården byggdes ut 1876. Det årtalet finns ingjutet i spishällen tillsammans med några namn.
- Gården har tillhört vårat släkte i tre generationer. Det var min farfar, Erik August Eriksson, som köpte stället och min far, som också hade namnet August, övertog. Och sedan jag efter honom.
Pitedalsdräkten är en av de textilier Norrbottens museum
lånat från gården för att modellen och tyget skall bevaras
åt eftervärlden.
¤ RYSSAR PÅ GÅRDEN
Men att gården har anor långt före den här tiden är helt klart. Enligt sägnen skall ryska officerare ha bott här under finsk-ryska kriget 1809. Kvar efter dem finns också en bajonett som John hittat under ett uthus, en florett samt en tesamovar i koppar. Den sistnämnda kokaren ger belägg för ryssarnas närvaro och anses ytterst intressant.
Den ryska samovaren har fått en hedersplats i salen, på bordet mitt
i rummet.
¤ ODELAT HEMMAN
Smällgården har aldrig varit något stort hemman, enligt John Eriksson.
- Nej det var på 54 hektar totalt och var det enda odelade hemmanet i Hortlax. Kvar är nu 45,7 hektar, men anses fortfarande odelat. Men några djur har vi förstås inte kvar. Det är nu rätt länge sedan det blev tomt.
Hur kom det sig då att John Eriksson och hans syster blev intresserade av antikviteter.
Dragkroken med vilken man gammalt drog fram
både timmer och hö till gården har årtalet 1764
inristat.
¤ HAR BARA FUNNITS
- Ja, sannerligen är väl den att jag egentligen inte haft något intresse av att samla. Det har bara funnits kvar här och när sedan museifolket kom och började visa intresse samlades det mesta ihop i salen, mera överskådligt så att säga. Men visst tycker jag det är intressant ha de gamla sakerna kvar, och kvar skall de vara.
Skjutvapen av varierande modell och ålder finns givetvis också
representerade i samlingarna.
¤ "LÄMNA OSS I FRED"
- Jag anser också att människorna som nu är intresserade av gammalt och som brukar köpa upp saker, skall respektera vår inställning, nämligen att inte sälja någonting. Det är ytterst besvärande och tröttande att ha folk springande här och vi säljer absolut inget av det som finns här, säger John Eriksson.
Bekräftelse på att det verkligen är som John Eriksson säger får man när man vet vilka fantasisummor som bjudits för vissa föremål och ingenting kan få Erikssons att ändra uppfattning.
Det franska fickuret med änglar som slår på klockor är
en av de många små rariteterna.
Vaggan, de gamla skidorna, barnstolen, och mycket annat finns kvar
orört.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördag den 16 mars 1974.
PS. Syskonen John och Judit Eriksson är i dag borta. De värdefulla
föremålen finns numera att beskåda på Piteå museum. Jag har själv
varit dit för att kolla alla deras gamla saker. En mycket imponerande
samling som verkligen är värd att beskådas. Vad tesamovaren beträffar
fick jag redan som barn höra talas om denna sak. Det var inte förrän
i vuxen ålder som jag fick se den i verkligheten. Jag har varit in i John
Erikssons hus vid nåt tillfälle. Han sålde potatis, och när vi kom in i
huset möttes vi av en tidsresa tillbaka till flydda dagar.
Huset bebos i dag av hockeyspelaren Tomas Holmström. Han bor där
i dag med sin familj. Gården är upprustad och ser verkligen fin ut där
den ligger vid vattnet vid Avan i Hortlax.
/Roger.
Kommentarer
Postat av: Margit Öberg
Hej Roger. Har läst med nöje sidorna som du har publicerat om Hortlax. Bl a är mest intresserad av Soldaten Erik Ross som bodde där 1681. Vet du vem som forskat fram detta.
Glada hälsningar Margit Öberg Hortlax skivan
Trackback
