Det är nåt lurt på gång
Kvällen var mörk. Ute hördes vinden vina, och ett skrapande mystiskt ljud gav mig kalla kårar. Svetten nästan dröp från mitt ansikte, när jag fumlade efter fjärrkontrollen. Så hördes det igen. Ett skrapande ömsom gnisslande oljud inifrån sovrummet. Hela huset låg i mörker, det var endast TV skärmens vaga ljus, som lyste upp min omgivning. "Vad var det där?", sa min hustru med skräckfylld röst, när ljudet återkom och sakta men säkert växte i styrka.
Som den man jag är, med hår på bröstet, och med 17 magrutor på magen, steg jag upp, fast på darrande ben (det såg inte hustrun). Likt en apache-indian smög jag på nätta fötter (av storlek 41) genom den nedsläckta hallen. I handen hade jag min Smith & Wesson, jag drog ned min cowboyhatt så långt det bara gick.
Jag öppnade försiktigt sovrumsdörren, därinne såg allt ut som vanligt, förutom...en stor knöl mitt på sängöverkastet. Jag närmade mig försiktigt samtidigt som jag höjde mitt vapen. I min upphettade hjärna försökte jag få en slags ordning på den tillspetsade situationen. Tankarna snurrade runt. Svetten droppade från både huvud och armar. Jag hängde av mig min cowboyhatt, som jag förresten fick i gåva av Clint Eastwood på min 50-årsdag.
Mina ögon var nu inriktade på det okända föremål, som låg mitt på vår säng. Kunde det möjligen vara en alien? Kanske att man landat med ett rymdskepp i potatislandet? Kunde det möjligen vara Christer Fuglesang som kommit på sent nattbesök, för en macka och ett glas filmjölk? Nää, ganska så snabbt slog jag detta ur hågen. Min gode vän, rymdfararen Fuglesang, brukar alltid ringa i sin rymdtelefon innan han kommer.
Jag kom allt närmare, hjärtat slog ett par extraslag. Mitt avtryckarfinger blev alltmer nervöst, för varje sekund som gick. I ett försök att bringa klarhet i denna gåta, började jag sjunga den gamla klassiska "Hadderian Haddera". Men inte ens det hjälpte. Knölen, eller alien som lurade därunder, var nu alldeles knäpptyst. Jag höjde åter min vän i nöden, d.v.s. min älskade Smith & Wesson. Då kom jag ihåg att den var oladdad. Detta gjorde att mina knän började skaka ännu mer. Svetten tilltog i styrka, och hjärtat slog nu cirka 389 slag i sekunden.
En konstig knöl i vår säng föranledde mig att plocka fram min
Smith & Wesson häromkvällen.
Ja, hjärtat bultade så pass hårt och högt, att det främmande föremålet i sängen måste absolut ha hört hur panikslagen jag var. Här stod jag nu, ensam med mitt vapen, i den sena grå decembernatten. Jag kände i den stunden, hur mitt liv passerade revy. Ja, det var som om jag satt i en biosalong, medan livets alla skeenden presenterades på den stora vita duken. Som till exempel från året 1979, då en av mina lumparkompisar lånade 10 kronor av mig, vilket jag aldrig fick igen. Jag slog genast bort tanken. Nu var det den där knölen som jag försökte fokusera mig på, och inte nån ynklig gammal tia från lumpartiden.
När jag så var framme vid ena sänggaveln, drog jag lite försiktigt i sängöverkastet. Till min förvåning kom ett slags surrande ljud som inifrån knölen. Då tänkte jag på den där filmen Alien, då en av de ombordvarande fungerade som ett slags "värddjur" åt den hemska besten. För tänk om...ja, tänk om den där knölen skulle göra detsamma med lilla mig? Surrandet tilltog, men det var något välbekant över det där ljudet. Det var liksom nåt jag hört förut. Hemma i soffan. Men, nää, det kan väl ändå inte...jamen, tänk om...
När jag kom närmare, hörde jag ett surrande ljud. Det lät nästan
bekant.
Ur ett av överkastets hål, kunde jag se ett vitt morrhår sticka fram. Och när jag nu fokuserade min blick ånyo, så såg jag att det liksom lyste rött därunder. Det var då som jag hörde ett mjauande...Den farliga alien visade sig vara vår egen beskedliga Pelle katt. Han hade slumrat till, och tydligen haft en hel del mardrömmar, som gjorde att han klöste och gav ifrån sig "alien-ljud". För att inte tappa hakan inför min hustru, satte jag snabbt på mig Clint Eastwood hatten igen (ni minns den där födelsedagspresenten). Jag harklade mig, tog min Smith & Wesson kramade den hårt, och gick in till min livrädda hustru. Jag förklarade att jag löst den farliga situationen, som den man jag är, på ett mycket tillfredsställande sätt. Jag berättade att jag kastat ut inkräktaren genom fönstret, (jag öppnade det först), och att han nu givit sig iväg. Då tittade hustrun på mig med glittrande ögon och sa: "Ingen är som du, min egen Tarzan".
THE END
Kommentarer
Trackback
