Det var hösten -95 som han fick veta...
Jag kan inte påstå att vi kände varandra så värst bra. Men det hände ibland att vi brukade råkas så där högst spontant. Vi slängde iväg de vanligt förekommande fraserna; "Hej, hur är det?" "Jodå, det är bara bra, själv då?".
Men så en dag möttes vi i lasarettets ankomsthall. Istället för att säga det vi brukade, kom han fram till mig med ett stort bestämt allvar i sina ögon.
- Roger, har du tid en stund?
- Visst, självklart, sa jag.
Vi gick ut utanför entrén. Och jag märkte för första gången att han inte tände sin cigarett som han alltid annars gjorde. Med allvarlig min, tittade han på mig under sina buskiga ögonbryn:
- Ska du till Öjebyn? Isåfall kan jag hänga med?
- Japp, sa jag. Det går alldeles utmärkt. Jag ska till sjukhemmet.
När vi satte oss i bilen harklade han sig, samtidigt som han strök sin ena hand över sitt numera grånade hår. Skägget hade också blivit grått och livlöst. Han som tidigare hade haft en kraftig mörk ton både i sitt hår och skägg.
- Jag har cancer, sa han. Jag fick diagnosen häromdagen. Dom sa att dom hittat en tumör på min lunga.
Tystnaden sänkte sig rätt så tvärt i bilen där vi satt. Jag kramade ratten, startade och åkte iväg.
Han fortsatte utläggningen:
- Det värsta är att jag har ingen att tala med. Det är som om ingen vill lyssna på det jag säger.
- Det känns rent ut sagt förjävligt.
På vägen mot Öjebyn så flödade orden ut ur honom. Jag satt tyst, fastän jag instämde ibland med ett Jaa, eller Nää. Istället för att åka till min arbetsplats, så körde jag honom till den adress han ville bli avsläppt på. Det märktes att han fann en slags ro och frid i att öppna sig för mig. Utanför huset han skulle besöka, satt vi i bilen en lång stund.
- Det tog slut med min käresta. Så jag är ensam därhemma. Roger, du kan väl komma och hälsa på...?
- Jag ska verkligen göra mitt allra bästa, sa jag. Jag lovar att jag ska försöka.
Efter någon månad korsades våra vägar igen. På samma ställe som vid förra mötet. I lasarettes ankomshall.
Nu verkade han betydligt positivare i sin attityd. Hans leende sa mig det mesta om hur han kände sig.
- Tjena, Roger! Vet du va´dom säger i Umeå att lungcancern är borta. Jag känner mig mycket piggare.
- Va bra, sa jag. Att det har ordnat upp sig.
- Ha det så bra, Roger, vi hörs!
Tiden gick, och det närmade sig jul och nyår. Jag såg fram emot min ledighet, att få vara hemma med frun och våra tre söner. Det enda problem som fanns på min himmel, var hur tiden skulle räcka till. Jag jobbade, spelade trummor i ett band, på kvällarna så var det alltid någon slags aktivitet med barnen.
En dag så mötte jag honom igen. Det hade nu gått en tid sedan sist. Men nu lade jag genast märke till att hela hans kroppshållning på något sätt sjunkit ihop. Han var grå i ansiktet, hans hår och skägg hade i mina ögon, blivit alltmer glest och han såg långtifrån frisk ut. Så fort våra blickar möttes, styrde han stegen rakt mot mig.
- Hej Roger! Jag har fått en tråkig nyhet. Cancern har kommit tillbaka.
- Kan du tänka dig, dom sa på sjukhuset att den spritt sig till huvudet också. Huvudet...!
Jag såg att han givit upp. Beviset var som jag tidigare nämnt hela hans sätt att gå och röra sig. Kroppshållningen talade sitt klara enkla språk. Vi blev stående en bra stund. Han och jag. Till sist innan jag skulle gå, önskade han mig ettt Gott Nytt År. Jag önskade honom detsamma. Hela den dagen och de efterföljande veckorna, hade jag honom tätt inpå i mina innersta tankar. Det där nya året kom - och gick. Men så en dag i mitten av januari, fick jag syn på hans dödsannons i tidningen. Jag läste..."Har avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av..."
Tänk så bräckligt livet ter sig. Nästa gång kanske det är min tur (otur). Ingen vet, bestämt. Nu stundar ett nytt oskrivet blad. Ett nytt år ligger framför oss. Man kan endast hoppas att det nya året skall vara snällt mot oss alla.
Så därför till alla er därute GOTT NYTT ÅR! Var rädda om varandra!
Roger
- Dom säger att jag har lungcancer, sa han och tittade oroligt på
mig. En dag strax efter det nya året, såg jag en dödsannons med hans
namn. Ja, tänk vilka obehagliga överraskningar livet bjuder oss på
ibland.
---------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST
Men så en dag möttes vi i lasarettets ankomsthall. Istället för att säga det vi brukade, kom han fram till mig med ett stort bestämt allvar i sina ögon.
- Roger, har du tid en stund?
- Visst, självklart, sa jag.
Vi gick ut utanför entrén. Och jag märkte för första gången att han inte tände sin cigarett som han alltid annars gjorde. Med allvarlig min, tittade han på mig under sina buskiga ögonbryn:
- Ska du till Öjebyn? Isåfall kan jag hänga med?
- Japp, sa jag. Det går alldeles utmärkt. Jag ska till sjukhemmet.
När vi satte oss i bilen harklade han sig, samtidigt som han strök sin ena hand över sitt numera grånade hår. Skägget hade också blivit grått och livlöst. Han som tidigare hade haft en kraftig mörk ton både i sitt hår och skägg.
- Jag har cancer, sa han. Jag fick diagnosen häromdagen. Dom sa att dom hittat en tumör på min lunga.
Tystnaden sänkte sig rätt så tvärt i bilen där vi satt. Jag kramade ratten, startade och åkte iväg.
Han fortsatte utläggningen:
- Det värsta är att jag har ingen att tala med. Det är som om ingen vill lyssna på det jag säger.
- Det känns rent ut sagt förjävligt.
På vägen mot Öjebyn så flödade orden ut ur honom. Jag satt tyst, fastän jag instämde ibland med ett Jaa, eller Nää. Istället för att åka till min arbetsplats, så körde jag honom till den adress han ville bli avsläppt på. Det märktes att han fann en slags ro och frid i att öppna sig för mig. Utanför huset han skulle besöka, satt vi i bilen en lång stund.
- Det tog slut med min käresta. Så jag är ensam därhemma. Roger, du kan väl komma och hälsa på...?
- Jag ska verkligen göra mitt allra bästa, sa jag. Jag lovar att jag ska försöka.
Efter någon månad korsades våra vägar igen. På samma ställe som vid förra mötet. I lasarettes ankomshall.
Nu verkade han betydligt positivare i sin attityd. Hans leende sa mig det mesta om hur han kände sig.
- Tjena, Roger! Vet du va´dom säger i Umeå att lungcancern är borta. Jag känner mig mycket piggare.
- Va bra, sa jag. Att det har ordnat upp sig.
- Ha det så bra, Roger, vi hörs!
Tiden gick, och det närmade sig jul och nyår. Jag såg fram emot min ledighet, att få vara hemma med frun och våra tre söner. Det enda problem som fanns på min himmel, var hur tiden skulle räcka till. Jag jobbade, spelade trummor i ett band, på kvällarna så var det alltid någon slags aktivitet med barnen.
En dag så mötte jag honom igen. Det hade nu gått en tid sedan sist. Men nu lade jag genast märke till att hela hans kroppshållning på något sätt sjunkit ihop. Han var grå i ansiktet, hans hår och skägg hade i mina ögon, blivit alltmer glest och han såg långtifrån frisk ut. Så fort våra blickar möttes, styrde han stegen rakt mot mig.
- Hej Roger! Jag har fått en tråkig nyhet. Cancern har kommit tillbaka.
- Kan du tänka dig, dom sa på sjukhuset att den spritt sig till huvudet också. Huvudet...!
Jag såg att han givit upp. Beviset var som jag tidigare nämnt hela hans sätt att gå och röra sig. Kroppshållningen talade sitt klara enkla språk. Vi blev stående en bra stund. Han och jag. Till sist innan jag skulle gå, önskade han mig ettt Gott Nytt År. Jag önskade honom detsamma. Hela den dagen och de efterföljande veckorna, hade jag honom tätt inpå i mina innersta tankar. Det där nya året kom - och gick. Men så en dag i mitten av januari, fick jag syn på hans dödsannons i tidningen. Jag läste..."Har avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av..."
Tänk så bräckligt livet ter sig. Nästa gång kanske det är min tur (otur). Ingen vet, bestämt. Nu stundar ett nytt oskrivet blad. Ett nytt år ligger framför oss. Man kan endast hoppas att det nya året skall vara snällt mot oss alla.
Så därför till alla er därute GOTT NYTT ÅR! Var rädda om varandra!
Roger
- Dom säger att jag har lungcancer, sa han och tittade oroligt på
mig. En dag strax efter det nya året, såg jag en dödsannons med hans
namn. Ja, tänk vilka obehagliga överraskningar livet bjuder oss på
ibland.
---------------------------------------------------------------------------
ROGER LINDQVIST
Kommentarer
Trackback
