Roger Lindqvist

I mars 2012 är det 33 år sedan jag muckade från 5:e kompaniet på I19 i Boden. Mina ryggbesvär gjorde att jag hamnade på ett så kallat "malaj-kompani". Den officiella benämningen var handräckningsman, och inget annat. En dag var vi ute i det fria. Jag vill minnas att vi hämtade mat i Kusträsk och att vi sedan åkte ut till respektive manskap som skulle "matas". Det var då jag mötte en ung officer på uppåtgående. Han hade sina skidor på sig när han plötsligt dök upp vid min sida. Följande samtal utspann sig:
    - Är det Lindqvist?
    - Ja, det stämmer bra!
    - Fin väder idag, heller hur?
    - Man kan inte klaga!
    - Jaa, vad sysslar Lindqvist på med i det civila om jag får fråga?
    - Jag jobbar på Furunäsets sjukhus i Piteå.
    - Det är väl ett sinnessjukhus, heller hur?
    - Ja, fast det korrekta namnet är mentalsjukhus.
    - Hur länge har Lindqvist jobbat där då?
    - Två år.

Den purunge officeren lutade sig framåt med sina skidstavar nedkörda i snön och fortsatte:
    - Det måste vara tungt att se dom där stackarna på sinnessjukhuset, heller vad tycker Lindqvist?
    - Tja, det är väl som vilket jobb som helst. Jag är mestadels chaufför och sköter om transporterna.
    - Jag menar, dom är ju sinnessjuka, sa han och tittade på mig.
    - Dom lär väl aldrig bli friska, heller hur Lindqvist?
    - Det stämmer. Det är kroniker, som varit sjuka i kanske hela sitt liv, sa jag. Så kom det som jag nästan inte trodde var sant:
    - Jaa, fan också, det vore ju lika bra att ställa upp dom på rad och avrätta dom...
Det var då jag blev svarslös. Han tittade återigen på mig, och jag kände att han ville ha ett svar. Men det där svaret kunde jag inte alls ge. Det infann sig endast en konstig otäck känsla i hela kroppen. Efter en stund skidrade han sin väg. Kvar stod jag, och min haka hade jag tappat ned i snön.

Jag tittade mig omkring, i hopp om att nån av mina kompisar hört samma sak som jag gjort. Men ingen var där. På vägen hem mot förläggningen, tog jag upp det hela med kompisen som körde pickupen.
    - Hörde du det där samtalet som jag hade därute för en stund sedan?
Han skakade på sitt huvud. Alltså hade jag inga som helst vittnen. Hade jag drömt heller hörde jag rätt?

Den här episoden kom jag att tänka på senast nu ikväll när jag tittade på "Uppdrag Granskning". Det handlade om Anders Breivik, massmördaren i Norge och hans eventuella svenska kontakter. Det var så mycket hat, som presenterades i TV-programmet, att jag undrade hur "vanliga" svenssons kan gå omkring i sina villaförorter med sina svarta hjärtan, samtidigt som man skjutsar sina barn på dagiset varje morgon.  Då kom jag att tänka på den där "vanlige" uppåtgående strebern till officer på I19 i Boden 1978/79. Vad blev det av honom och hans extrema åsikter? Bär han fortfarande på sig sina bistra tankar om "sinnessjuka - som borde ställas på rad för avrättning".

Som om det inte vore nog. Den kompanichef vi hade, såg till sitt yttre ut som en klar kopia av någon skräckfigur hämtad ur en bok av Stephen King. Samme man hade varit på general Francos begravning i Spanien 1975. Då kanske ni förstår åt vilket håll han hade sina åsikter. Man blir ju mörkrädd av blotta tanken.


Vi var 13 personer på luckan.

¤ BUSKA
¤ AIDANPÄÄ
¤ ELIASSON
¤ HIETA
¤ HEDLUND
¤ HEDBERG
¤ HÖRNLUND
¤ MELLQVIST
¤ NYBERG
¤ MARKSTRÖM
¤ LINDQVIST
¤ GRANSTRÖM
¤ KARLSSON

Jag blev gravt lomhörd i en hel vecka efter ett besök med kulspruta på skjutbanan. Alla fick varsitt hörselskydd - utom menige Lindqvist. Förklaringen var enkel: "Dom är slut". Det första jag sedan gjorde var att göra ett besök hos läkaren Per Morsing. Han tittade på mig och sa: - Om inte Lindqvist är återställd inom en vecka, kan han han göra ett återbesök.

Det var ett förfärligt oljud i mina stackars öron under den nästkommande veckan. Det var precis som om jag hade hela Londons Symfoniorkester i mitt huvud (med ostämda instrument). Men tack och lov så flyttade symfoniorkestern ut när veckan var över. Lumpen, denna onödiga sysselsättning. Den lyckligaste dagen i mitt då 22-åriga liv, var den 23 mars 1979. Då åkte jag hemåt och slapp eländet. Någon krigare blev jag därför aldrig. Och kommer så heller inte att bli. Så det så!

-----------------------------------------------------------------------------