Fyra minus och knarr under skorna...
Nu kan jag väl ändå påstå att vintern har kommit. Ingen större snömängd, inte heller några "Sibiriska-grader". Men ändå så har nog Kung Bore kommit för att stanna. Dagen har varit perfekt för en promenad. Rundan ökades ut mycket pga att jag njöt av allt det perfekta runt omkring. Att promenera låg tidigare inte allra högst upp på min agenda. Men eftersom mina födelsedagar numera kommer alltför tätt, så har jag tagit mig i kragen och börjat med regelbunden motion. Vid förra läkarbesöket hade jag tappat hela 16 kilo, och när min doktor frågade vad jag hade gjort så sa jag: - Det vet jag inte! Men så här i efterhand så är nog svaret i alla fall att jag äter inte längre som en häst. Jag äter väldigt sparsamt idag.
Livet är för det mesta både spännande och roligt. Men ibland så kan det även ta sig ett rakt motsatt uttryck. Man har vid 50 plus, börjat inse att man inte längre är odödlig. Ett liv kan ta slut lika fort som man blåser ut ett ljus. Och jag tror att man behöver ibland ta sig tid att stanna upp för att fundera vad i hela världen man håller på med. Självrannsakan, kallar jag det för. Det gör jag då och då. Det är inte jämt "alla andra" som gör tokiga saker och fel, det gör man ju själv också. Lika viktigt som det är att kunna vara förlåtande mot sin medmänniska, måste man kunna förlåta sig själv också.
Jag har genom åren mött en hel del människor. Vissa personlighetstyper, har haft en "ryggsäck" på sig vars innehåll har varit gamla oförätter, dåligt samvete, brutna relationer som fortfarande gnager, nära och kära som plötsligt gått bort osv. Om den där ryggsäcken blir överbelastad - ja, då är risken stor att vi som människor bågnar under trycket. Vi kan kanhända inte längre fungera pga av allt den smärtsamma last vi ständigt bär på oss.
Nu låter det kanhända som om jag vore både präst och psykolog. Det är jag inte. Även om jag fick frågan för något år sedan av en trevlig dam, som kom fram och frågade om jag var präst. Jag vet inte om jag ser "prästlik" ut? Kanske för att jag har de här tankarna möjligen. Men jag skulle absolut ingenting ha emot att vara präst. De är ju "ordets förkunnare" och ord, ja, orden tycker jag om. Speciellt om de har ett djup, är livskraftiga och har ett innehåll.
Promenaden gick efter den vanliga rutten. När jag kommit ut på Ska-
tanvägen vände jag kameran först åt höger...
...sen åt vänster. Skatanvägen var tidigare gamla Riks 13. Per, min
barndomskompis och jag, blev en sommar vittne till en bilolycka just
precis på den här sträckan. En Volvo PV körde med hög fart av vägen
och voltade flertalet varv på andra sidan på en äng. Föraren kröp så
småningom ut, väldigt omtumlad, men vid liv.
Gångvägen upp mot byn. Jag fäste blicken mot ljuset vid horisonten,
samtidigt som jag hörde det välbekanta knarret under skorna. När
jag passerade Norrbyskolans område, kunde jag inte annat än le när
jag såg alla de hockeykrigare som kämpade med puck och klubba,
ute på skolgården. I målet stod - kanske en blivande målvakt - med
målvaktsklubba, plockhandske, benskydd och ansiktsmask. Då mindes
jag själv hur det var, de där åren när jag drömde om att bli en ny
Leif "Honken" Holmqvist.
Vid den f.d gymnastiksalen i Hortlax Centralskola, där en matsal nu-
mera finns, fanns ett litet förråd. I det förrådet hade jag mina mål-
vaktsbenskydd. Jag minns att varje gång jag skulle hämta fram dem,
så var odören väldigt plågsam. Pga av det material de var gjorda av.
Förrådet finns inte kvar, det bommade man igen när byggnaden fick
en ansiktslyftning. Förrådet är idag igenmurat, vilket kan ses på bilden.
1968/69 låg Hortlaxskolans hockeybana precis på samma ställe
där Sport- och simhallen i dag ligger. Det var på den ishala hockey-
rinken som jag en dag - under en batalj om en spade - tappade
balansen och föll framlänges rakt ner i isen. Resultatet blev en halv-
framtand mindre. Den borttappade tandhalvan ledde till att nästan alla
mina skolkompisar, och jag, letade som dårar efter att finna. Till slut
så ropade en av grabbarna: - Jag har hittat Rogers tand!
Ingången till skolans gympasal. Den är fortfarande intakt, precis som
den såg ut på min tid. På trappan stod den glasögonprydde Roger,
med gympapåsen och med gympaskorna och shortsen i och väntade på
gymnastikläraren Sten Lindberg.
Så fortsatte promenaden upp mot "Hortlax city".
Efter en njutbar stund ute i det fria, så bar det av hemåt...
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Livet är för det mesta både spännande och roligt. Men ibland så kan det även ta sig ett rakt motsatt uttryck. Man har vid 50 plus, börjat inse att man inte längre är odödlig. Ett liv kan ta slut lika fort som man blåser ut ett ljus. Och jag tror att man behöver ibland ta sig tid att stanna upp för att fundera vad i hela världen man håller på med. Självrannsakan, kallar jag det för. Det gör jag då och då. Det är inte jämt "alla andra" som gör tokiga saker och fel, det gör man ju själv också. Lika viktigt som det är att kunna vara förlåtande mot sin medmänniska, måste man kunna förlåta sig själv också.
Jag har genom åren mött en hel del människor. Vissa personlighetstyper, har haft en "ryggsäck" på sig vars innehåll har varit gamla oförätter, dåligt samvete, brutna relationer som fortfarande gnager, nära och kära som plötsligt gått bort osv. Om den där ryggsäcken blir överbelastad - ja, då är risken stor att vi som människor bågnar under trycket. Vi kan kanhända inte längre fungera pga av allt den smärtsamma last vi ständigt bär på oss.
Nu låter det kanhända som om jag vore både präst och psykolog. Det är jag inte. Även om jag fick frågan för något år sedan av en trevlig dam, som kom fram och frågade om jag var präst. Jag vet inte om jag ser "prästlik" ut? Kanske för att jag har de här tankarna möjligen. Men jag skulle absolut ingenting ha emot att vara präst. De är ju "ordets förkunnare" och ord, ja, orden tycker jag om. Speciellt om de har ett djup, är livskraftiga och har ett innehåll.
Promenaden gick efter den vanliga rutten. När jag kommit ut på Ska-
tanvägen vände jag kameran först åt höger...
...sen åt vänster. Skatanvägen var tidigare gamla Riks 13. Per, min
barndomskompis och jag, blev en sommar vittne till en bilolycka just
precis på den här sträckan. En Volvo PV körde med hög fart av vägen
och voltade flertalet varv på andra sidan på en äng. Föraren kröp så
småningom ut, väldigt omtumlad, men vid liv.
Gångvägen upp mot byn. Jag fäste blicken mot ljuset vid horisonten,
samtidigt som jag hörde det välbekanta knarret under skorna. När
jag passerade Norrbyskolans område, kunde jag inte annat än le när
jag såg alla de hockeykrigare som kämpade med puck och klubba,
ute på skolgården. I målet stod - kanske en blivande målvakt - med
målvaktsklubba, plockhandske, benskydd och ansiktsmask. Då mindes
jag själv hur det var, de där åren när jag drömde om att bli en ny
Leif "Honken" Holmqvist.
Vid den f.d gymnastiksalen i Hortlax Centralskola, där en matsal nu-
mera finns, fanns ett litet förråd. I det förrådet hade jag mina mål-
vaktsbenskydd. Jag minns att varje gång jag skulle hämta fram dem,
så var odören väldigt plågsam. Pga av det material de var gjorda av.
Förrådet finns inte kvar, det bommade man igen när byggnaden fick
en ansiktslyftning. Förrådet är idag igenmurat, vilket kan ses på bilden.
1968/69 låg Hortlaxskolans hockeybana precis på samma ställe
där Sport- och simhallen i dag ligger. Det var på den ishala hockey-
rinken som jag en dag - under en batalj om en spade - tappade
balansen och föll framlänges rakt ner i isen. Resultatet blev en halv-
framtand mindre. Den borttappade tandhalvan ledde till att nästan alla
mina skolkompisar, och jag, letade som dårar efter att finna. Till slut
så ropade en av grabbarna: - Jag har hittat Rogers tand!
Ingången till skolans gympasal. Den är fortfarande intakt, precis som
den såg ut på min tid. På trappan stod den glasögonprydde Roger,
med gympapåsen och med gympaskorna och shortsen i och väntade på
gymnastikläraren Sten Lindberg.
Så fortsatte promenaden upp mot "Hortlax city".
Efter en njutbar stund ute i det fria, så bar det av hemåt...
-------------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Kommentarer
Trackback
