Holger Löwenadler till minne
HANS LIV VAR TEATER
¤ Holger Löwenadler som vi minns honom. Alltid på språng mot nya
uppgifter på scenen. På ålderns höst flög också hans namn ut över
världen. Inte minst som den gamle skräddaren i Louis Malles film
"Lacombe Lucien". Det var också meningen att Holger Löwenadler
skulle ha filmat med Fredrico Fellini.
Holger Löwenadler satt i stolen vid sängkanten, magrad efter en lång sjukdom, men med de toviga ögonbrynen piggt guppande och den barskt bullrande rösten. Han upprepade för mig vad han sagt tidigare:
- Ni får inte se mig på scen igen. Jag har lovat mig själv att sluta i tid och inte stå där löjlig och tragisk.
Holger Löwenadler dog i går, 73 år gammal.
I februari tilldelades han Svenska teaterförbundets guldmedalj. Den överlämnades av skådespelaren Olof Widgren på sjukrummet på Karolinska sjukhuset. Jag besökte Holger Löwenadler några dagar senare. Han gav sin sista intervju.
- Magrat... sa han och hivade upp ögonbrynen några steg, det är väl snarast en skräddarfråga!
Vid 70-årsålder gjorde han internationell karriär med flera utländska roller, bland annat i den franska TV-serien "Kurtisanernas liv" och i Louis Malles-filmen "Lacombe Lucien", för vilken han fick pris för 1974 års bästa biroll.
Det var egentligen inte alls konstigt, det låg i linje med de råd han gav de unga skådespelarna under den nya politiska teaterns barnsjukdom.
- Fräls inte för mycket! Tänk på att bli en bra skådespelare! Det tar ett liv. Ett liv av koncentration. Man är inte färdig förrän det är dags att lägga av.
Holger Löwenadlers liv var teatern. Det stod en tät doft av sammet kring honom. Med sin nästan övernaturliga storlek kunde han vålla ett korsdrag som fick medelmåttor att blåsa ut i kulissen. Han kunde sätta skräck i Dramatens unga lovande; tålde inte slarv och privatsnack under repetitionerna. Men under sjukdomstiden på Karolinska var det framför allt ungdomarna som kom och besökte.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Han var en frodig, utåtriktad renässansmänniska, road av folk och med en mycket fruktad tunga. Man sa att han smakade av elakheterna som gåsleverpastej. Svenskt filmskådespelarlexikon inleder sin biografi över Löwenadler:
"Vår teaters mest uppoffrande tolkare av osympatiska roller".
Mellan 1932-1972 spelade han med i 66 svenska filmer! Och sedan ytterligare sex, varav några var utländska. Den sista filmen var "Paradistorg", regisserades av Gunnel Lindblom. Löwenadler kom in på Dramatens elevskola 1923 som kurskamrat med bland andra Greta Garbo och Alf Sjöberg. Förutom Dramaten, som han troget tillhörde nästan hela sitt teaterliv, var han engagerad vid Svenska teatern i Åbo, Blanche-teatern och TV-teatern. Han sågs förutom på scen och film även på Strandvägen, där han varje dag flanerade elegant klädd i hatt och handskar.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤
På bordet bredvid sängen låg kort och böcker från vänner: Karin Kavli, Edvin Adolphson, Sven-Bertil Taube, Stig Järrel, Gunn Wållgren och många andra. I en vas stod röda tulpaner blandade med vita prästkragar från Alice Lyttkens. Om sin framgång under de senaste åren sade han:
- Jag kan inte förklara varför. Det tyder på stor brist på äldre auktoritära herrar vid teater och film.
Även om han hade tillfrisknat hade han nog inte gått in på en scen igen.
- När jag var ung såg jag äldre skådespelare som misslyckades på grund av svaghet. Några var löjliga, de flesta tragiska. Jag lovade mig själv att aldrig bli fjollig.
--------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Söndagen den 19 juni 1977
¤ Holger Löwenadler som vi minns honom. Alltid på språng mot nya
uppgifter på scenen. På ålderns höst flög också hans namn ut över
världen. Inte minst som den gamle skräddaren i Louis Malles film
"Lacombe Lucien". Det var också meningen att Holger Löwenadler
skulle ha filmat med Fredrico Fellini.
Holger Löwenadler satt i stolen vid sängkanten, magrad efter en lång sjukdom, men med de toviga ögonbrynen piggt guppande och den barskt bullrande rösten. Han upprepade för mig vad han sagt tidigare:
- Ni får inte se mig på scen igen. Jag har lovat mig själv att sluta i tid och inte stå där löjlig och tragisk.
Holger Löwenadler dog i går, 73 år gammal.
I februari tilldelades han Svenska teaterförbundets guldmedalj. Den överlämnades av skådespelaren Olof Widgren på sjukrummet på Karolinska sjukhuset. Jag besökte Holger Löwenadler några dagar senare. Han gav sin sista intervju.
- Magrat... sa han och hivade upp ögonbrynen några steg, det är väl snarast en skräddarfråga!
Vid 70-årsålder gjorde han internationell karriär med flera utländska roller, bland annat i den franska TV-serien "Kurtisanernas liv" och i Louis Malles-filmen "Lacombe Lucien", för vilken han fick pris för 1974 års bästa biroll.
Det var egentligen inte alls konstigt, det låg i linje med de råd han gav de unga skådespelarna under den nya politiska teaterns barnsjukdom.
- Fräls inte för mycket! Tänk på att bli en bra skådespelare! Det tar ett liv. Ett liv av koncentration. Man är inte färdig förrän det är dags att lägga av.
Holger Löwenadlers liv var teatern. Det stod en tät doft av sammet kring honom. Med sin nästan övernaturliga storlek kunde han vålla ett korsdrag som fick medelmåttor att blåsa ut i kulissen. Han kunde sätta skräck i Dramatens unga lovande; tålde inte slarv och privatsnack under repetitionerna. Men under sjukdomstiden på Karolinska var det framför allt ungdomarna som kom och besökte.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Han var en frodig, utåtriktad renässansmänniska, road av folk och med en mycket fruktad tunga. Man sa att han smakade av elakheterna som gåsleverpastej. Svenskt filmskådespelarlexikon inleder sin biografi över Löwenadler:
"Vår teaters mest uppoffrande tolkare av osympatiska roller".
Mellan 1932-1972 spelade han med i 66 svenska filmer! Och sedan ytterligare sex, varav några var utländska. Den sista filmen var "Paradistorg", regisserades av Gunnel Lindblom. Löwenadler kom in på Dramatens elevskola 1923 som kurskamrat med bland andra Greta Garbo och Alf Sjöberg. Förutom Dramaten, som han troget tillhörde nästan hela sitt teaterliv, var han engagerad vid Svenska teatern i Åbo, Blanche-teatern och TV-teatern. Han sågs förutom på scen och film även på Strandvägen, där han varje dag flanerade elegant klädd i hatt och handskar.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤
På bordet bredvid sängen låg kort och böcker från vänner: Karin Kavli, Edvin Adolphson, Sven-Bertil Taube, Stig Järrel, Gunn Wållgren och många andra. I en vas stod röda tulpaner blandade med vita prästkragar från Alice Lyttkens. Om sin framgång under de senaste åren sade han:
- Jag kan inte förklara varför. Det tyder på stor brist på äldre auktoritära herrar vid teater och film.
Även om han hade tillfrisknat hade han nog inte gått in på en scen igen.
- När jag var ung såg jag äldre skådespelare som misslyckades på grund av svaghet. Några var löjliga, de flesta tragiska. Jag lovade mig själv att aldrig bli fjollig.
--------------------------------------------------------------
EXPRESSEN ¤ Söndagen den 19 juni 1977
Kommentarer
Trackback
