Roger Lindqvist

Nu är han här! Kung Bore med sitt vita frostbitna skägg anlände i natt. Exakt klockslag vet jag inte. Men han har i alla fall lämnat den där snövita varan i skog och mark, som är hans speciella kännetecken. Snömängden är än så länge väldigt sparsam. Men jag kan nästan lova att det kommer mer vad det lider. Jag vet två små som kommer att bli väldigt lyckliga över vinterns ankomst; Norah & Max. Naturligtvis alla andra små också. Och det är dom så väl värda. Min morfar brukade alltid ta sig en stund med våra barn när han kom på besök. Jag kommer speciellt ihåg ett uttryck som han flitigt använde, när samtalet kom in på de små: - Det är dom små som ska upprätthålla världen". När det var sagt, så brukade jag lägga märke till den där tåren som obligatoriskt kom ur ögonvrån.


Vår skog - ja, jag tar mig friheten att kalla den för vår, har fått sin
vinterklädsel.


Plötsligt uppenbarar sig en dam (i sina bästa år?). Elisabeth!
Det är sagt att det skall avverkas skog denna vinter. Hoppas att
man avverkar med känslig hand.


Orkar man lyfta sitt huvud uppåt, så ser man dessa maffiga lätt snö-
klädda kronor.


När man nu står med sitt mössbeklädda huvud och tittar uppåt, kan
man ju låta blicken vandra runt. Fast det kanske ser lite knasigt ut
när "den där" Lindqvist står med blicken i skyn hela tiden. För tänk
om det kommer nån, och ser mig stirrande på tallkronorna...Men
hörrni, det bjuder jag på! Livet är alldeles för kort för att tänka på
sådana trivialiteter. Just nu kommer jag att tänka på en av mina jobbar-
kompisar, som en gång sade detta: - Jag är inte rädd för vad folk ska
tycka och tänka, över hur jag är och vad jag gör. Så länge som jag
är en hederlig människa, och inte gör någon annan illa! Vilka kloka
ord, som faktiskt är värda att tänka på. Mannen som fällde dessa
bevingade ord (som jag tänker på ibland) hette Göte Lindkvist. Han
och jag var inte alls släkt med varandra. Men vi kom att jobba till-
sammans på Transportcentralen i många år, ute på Furunäsets sjuk-
hus. Sista gången vi möttes, tog han tag i mina händer, tittade mig
djupt in i mina ögon och med ett stort varmt leende sa han: - Men
hej Roger. Så kul att träffas. Hur har du det? Ett tid därefter var han
död.

----------------------------------------------------------------------------
Skogsfotograferare: ROGER LINDQVIST.