Roger Lindqvist

"Nån däruppe måste gilla mig...", en låt som gamle Expressen-journalisten Peter Himmelstrand skrev. Låten blev även en framgång både för dansbandet Streaplers och Jan Sparring. En banal schlager, kanske någon tänker. Ingen "Tomas Tranströmer-text", med djup och skärpa. Men den väcker ändå nåt i ens inre.

På kyrkogården i Hortlax vilar två personer som föddes samma år som mig, men som tyvärr gick bort i alltför tidig ålder. Roger, var skolkompis, född 1957 och avled genom olyckshändelse den 28 juli 1982. Göran var också han född 1957, och avled tragiskt, även han i en olycka, den 30 mars 1983. Göran spelade tenorsax i Piteå Havsband där jag var trummis. Synd på två sådana unga personer, som aldrig fick den chans som jag fick.

I ett gult hus i Storfors bodde Sven och Elma. Sven, som jag tidigare berättat om, var en av många viktiga personer som jag omgavs av under min barndom. Sven var inte den ende, jag hade många nära och kära som i sin stora livsmognad, och sunda förnuft och uppriktiga kärleksfullhet gav mig en viktig trygghet. Visserligen var det min mor och far som uppfostrade mig. Men de andra som fanns runt omkring i form av bekanta och släktingar, var även de viktiga att ha. När det "begav sig" tänkte jag aldrig i de banorna, men ju äldre jag blivit har tankarna väckts alltmer.

Idag när vi passerade sonens hus, så fick barnbarnet syn på sin farmor och farfar. Hon stannade upp, tittade på sin mamma, och sen så tog hon fart och sprang oss till mötes. På samma gata lekte även hennes far när han var i samma ålder, likaså de två andra bröderna. Vid 54-årsålder har jag fått förmånen att "uppleva" barnbarnen. Det är det många som får, men även många som aldrig får tillfälle till. Roger och Göran på kyrkogården i Hortlax fick aldrig den chansen. Inte heller alla de andra som aldrig uppnådde 30, 40, eller 50-årsåldern.

Det har börjat glesna ut i släktleden vad vår släkt beträffar. Då menar jag den generation som min far och hans syskon representerade. Ordet glesna är helt fel. Det finns ingen kvar av dem längre. Med detta i bakhuvudet sköljer ödmjukheten över mig. Och det är då som Peter Himmelstrands text återigen dyker upp: "Nån däruppe måste gilla mig..."


Det var i den här fastigheten på Storforsvägen, som Sven och Elma
bodde. Huset köptes den 24 augusti 1951 av Anna Berggren, av en
summa på 8.000 kronor.


Den 3 oktober 1999 fyllde Sven 80 år. Av den anledningen gjorde vi
ett besök hos honom. På bilden ses Elisabeth och Sven, av någon
konstig anledning blundar de båda. Kanske pga av rädsla för demon-
fotografen.


När vi skulle åka hem följde Sven oss ut på bron. "Jag måste få ta ett
foto på dej", sa jag. Då bjöd Sven på ett leende, och den där glimten
av "full-i-sjutton", som han så ofta tog fram.


Under en paus i Östberlin sommaren 1974 passar några medlemmar
ur musikskolan på att "jamma". Fr. v. Håkan Norberg, Göran Högberg
som dog 25 år ung, 1983, Roger Lindqvist, Ralf "Rave" Lindberg, Sten
Andersson och Anders Lundkvist.


Medan skymmningen faller utanför fönstren i Erfurt, Östtyskland,
konserterar Piteå Havsband för den inbjudna publiken. I främre
ledet med det blonda håret, "tutar" Göran Högberg på sin tenorsax.
Övriga medverkande: Ledaren Sune Wiklund, Håkan Norberg, Ralf
Lindberg, Mats Lindberg, Ann Åström saxar. Bakre: Roger Lindqvist
trummor, Janne Bergman bas, Einar Jönsson, Svante Myhr och Bosse
Strandberg trumpet.

---------------------------------------------------------------------------------------