När klockans visare stannar...
"Tidevarv komma, tidevarv försvinna...". Våra människoliv är på den här jorden ett enda stort kretslopp. Den jordiska tiden rinner ut som sanden i ett timglas. Det är så mycket som vi borde ha gjort, men kanske aldrig kommer att göra, och aldrig förmår oss. Ibland tänker vi tankar som inte är så av värst uppbygglig art. Vi förbannar varandra, vi låter lag gå före rätt, vi bråkar om oväsentligheter, vi går på i all oändlighet, vi tjafsar och bär oss åt. Vissa finner en slags livsluft i att nedvärdera andra människor, man "armbågar" sig fram genom livet. Man tror och tycker att livets absoluta mening finns i detta. Men så en dag, vi vet inte när, suddas allt detta ut. Klockans visare stannar. Sanden i timglaset rinner ut. Och som de små skröpliga individer vi alla är, inför det eviga, så har vår tid på detta klot tagit slut.
"Nu blir den där Lindqvist så där djup igen..." kanske någon tycker. Men det är bättre att utforska sina inre djup, än att aldrig någonsin ägna det en enda tanke. För de flesta utav oss som ställs inför något sorts problem tänker ju till. Och för det mesta så är vi så pass vidunderligt skapta, att vi fixar det och mer därtill. Hjärnan har en sådan otrolig kapacitet att ordna upp de mest jobbigaste av problem.
Jag har stått inför höga trösklar ibland, och inte alls vetat hur jag ska ta mig över. Det har varit näst intill stört omöjligt. Men så efter ett tag, så har de där höga trösklarna krympt alltmer, och jag har helt obesvärat tagit mig förbi dem. Med trösklar menar jag förstås de saker som inneburit någon form av problem. Ju fler "trösklar" man stött på och klarat av, desto mer styrka pumpas in i ens medvetande.
Jag hittade ett foto i ett album. Ett enkelt färgfoto, utan några som helst finesser. Det var jag som en midsommarkväll för 42 år sedan, satte kameran mot min kind, kisade med ena ögat och KLICK! tryckte av. Det föreställer mina släktingar, eller åtminstone vissa delar av dem. Det var en midsommarafton 1969 i Byske i Västerbotten. Jag var 11 år, skulle fylla 12 i september. Då tänkte jag aldrig på djupa saker, då var det mest kompisar, serietidningar, trummor och spännande filmer i TV:n som existerade.
Hur hör nu detta ihop med det där djupa som jag nyss haft ett längre föredrag om? Jo, allt hör faktiskt ihop. Det har en stor del av livet att göra. Då 1969, lades mina grundstenar. Livets egna så viktiga grundstenar. Då danades min personlighet. Även om den kanske börjar redan vid 2-3 årsålder. Ju äldre jag blivit desto viktigare har livet och min lilla stund på jorden blivit. Helst skulle jag vilja ta ut varje pyttesekund och leva den riktigt fullt ut. Bara för att få så stor valuta som möjligt för det liv som jag föddes till. Men det kanske inte är genomförbart. Hur som helst så gör jag så gott jag bara kan. Och det tror jag de flesta utav oss också gör.
Härmed slut på "djupheterna" för denna gång. Nu stiger jag åter upp till ytan, och ytligheten som är vår vanligaste förekommande roll som vi spelar mot varandra i vardagen. Ha det så gott!
Midsommaraftonen 1969 firade vi med våra släktingar. Det började alltid tidigt på förmiddagen. Min pappa hämtade björkris i skogen. Han satte det framme vid bilens grill, liksom för att markera att det var midsommar. Vi brukade umgås rätt mycket med både mammas och pappas syskon och deras familjer. Den aktuella kvällen, när solen stod på sin allra högsta topp, åkte vi i en slags karavan mot Byske. Det var mina föräldrar och jag, pappas brorsa Sven och hans Elma. Kusinen Rigmor med sina föräldrar, Erik (min fars bror) och hustrun Essy. Med på midsommarturen var också Emmy och John. Emmy var pappas äldre syster och John hennes man. Jag minns att pappa alltid brukade spexa och skoja tillsammans med Sven. Dom var två underhållare som man fick skratta åt. Pappa höll ett tal vid campingbordet där i Byske. Efter att pappa pratat en stund, tar systern Emmy och vänder sig mot honom och utbrister på pitemål: "Men oj vo dö schwåll, John". (Men oj vad du svamlar, John), och alla brast ut i skratt. I och med detta så avrundade pappa sitt tal under spridda applåder.
---------------------------------------------------------------------------------------
"Nu blir den där Lindqvist så där djup igen..." kanske någon tycker. Men det är bättre att utforska sina inre djup, än att aldrig någonsin ägna det en enda tanke. För de flesta utav oss som ställs inför något sorts problem tänker ju till. Och för det mesta så är vi så pass vidunderligt skapta, att vi fixar det och mer därtill. Hjärnan har en sådan otrolig kapacitet att ordna upp de mest jobbigaste av problem.
Jag har stått inför höga trösklar ibland, och inte alls vetat hur jag ska ta mig över. Det har varit näst intill stört omöjligt. Men så efter ett tag, så har de där höga trösklarna krympt alltmer, och jag har helt obesvärat tagit mig förbi dem. Med trösklar menar jag förstås de saker som inneburit någon form av problem. Ju fler "trösklar" man stött på och klarat av, desto mer styrka pumpas in i ens medvetande.
Jag hittade ett foto i ett album. Ett enkelt färgfoto, utan några som helst finesser. Det var jag som en midsommarkväll för 42 år sedan, satte kameran mot min kind, kisade med ena ögat och KLICK! tryckte av. Det föreställer mina släktingar, eller åtminstone vissa delar av dem. Det var en midsommarafton 1969 i Byske i Västerbotten. Jag var 11 år, skulle fylla 12 i september. Då tänkte jag aldrig på djupa saker, då var det mest kompisar, serietidningar, trummor och spännande filmer i TV:n som existerade.
Hur hör nu detta ihop med det där djupa som jag nyss haft ett längre föredrag om? Jo, allt hör faktiskt ihop. Det har en stor del av livet att göra. Då 1969, lades mina grundstenar. Livets egna så viktiga grundstenar. Då danades min personlighet. Även om den kanske börjar redan vid 2-3 årsålder. Ju äldre jag blivit desto viktigare har livet och min lilla stund på jorden blivit. Helst skulle jag vilja ta ut varje pyttesekund och leva den riktigt fullt ut. Bara för att få så stor valuta som möjligt för det liv som jag föddes till. Men det kanske inte är genomförbart. Hur som helst så gör jag så gott jag bara kan. Och det tror jag de flesta utav oss också gör.
Härmed slut på "djupheterna" för denna gång. Nu stiger jag åter upp till ytan, och ytligheten som är vår vanligaste förekommande roll som vi spelar mot varandra i vardagen. Ha det så gott!
Midsommaraftonen 1969 firade vi med våra släktingar. Det började alltid tidigt på förmiddagen. Min pappa hämtade björkris i skogen. Han satte det framme vid bilens grill, liksom för att markera att det var midsommar. Vi brukade umgås rätt mycket med både mammas och pappas syskon och deras familjer. Den aktuella kvällen, när solen stod på sin allra högsta topp, åkte vi i en slags karavan mot Byske. Det var mina föräldrar och jag, pappas brorsa Sven och hans Elma. Kusinen Rigmor med sina föräldrar, Erik (min fars bror) och hustrun Essy. Med på midsommarturen var också Emmy och John. Emmy var pappas äldre syster och John hennes man. Jag minns att pappa alltid brukade spexa och skoja tillsammans med Sven. Dom var två underhållare som man fick skratta åt. Pappa höll ett tal vid campingbordet där i Byske. Efter att pappa pratat en stund, tar systern Emmy och vänder sig mot honom och utbrister på pitemål: "Men oj vo dö schwåll, John". (Men oj vad du svamlar, John), och alla brast ut i skratt. I och med detta så avrundade pappa sitt tal under spridda applåder.
---------------------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Postat av: Ilone
Ibland önskar jag att det på bloggsidorna fanns en "tummen-upp-knapp" som på face-book, för ibland hittar man inte orden.
Så du får tummen upp!
Postat av: Ilone
Ursäkta, jag hade för bråttom, skrev fel bloggadress.
Postat av: Roger
Tusen tack Ilone!
Trackback
