"Över en kopp kaffe..."
Min mor brukar skämtsamt säga att hon gärna skulle haft tio barn. Svaret från min sida blir, att då skulle kanhända 5-6 av dem, bott på andra ställen i landet. Eller möjligtvis i någon annan del av världen. Hon tycker om att ha sina två barn runt omkring sig, och vem vill inte det.
Min farfar och farmor bodde på ett rätt så strategiskt ställe i byn. Runt de båda fanns nästan alla deras barn med respektive familjer. Väldigt ofta kom nån av de tio barnen på besök, och även så barnbarnen. Min farmor var en väldigt social person, hon ville jämt ha huset fullt med släkt och vänner. Det minns jag själv personligen, i ett mycket starkt och varmt minne. Farfar var även han "med på noterna", även om han på slutet låg på kökssoffan när man kom för att hälsa på.
Undrar hur våra egna barn- och barnbarn kommer att minnas oss? Jag hoppas med ett glatt leende, och ett lätt sinne. Vid mitt besök hos min mor idag, kom vi in på det ämnet. Att minnas en barndom fylld av sarkasmer, ironi, fylla, misshandel, polisingripanden samt ingripande av sociala myndigheter mår ingen bra utav. Jag har sagt det förut - och jag säger det igen; slagna och psykiskt terroriserade barn, blir tidsinställda bomber som vuxna. Jag har i mitt tidigare inlägg den här dagen nära på ondgjort mig över det meningslösa våld som sprider sig som en löpeld genom vårt samhälle. Nu senast i går i Ludvika.
Jag kan aldrig nog betona vikten av en kärleksfylld barndom. Och om detta är väl nära nog varenda en utav oss ense. Men tyvärr så finns det ju också undantagsfall. De som kanske på ålderns höst endast minns sina barnaår som ofanligt jobbiga och plågsamma. Jag har hört berättas om en liknande händelse, där personen ifråga kände en sådan frustration över sin mor, att han inte ens besökte hennes grav på kyrkogården. Bitterhet mår ingen bra av. Det ger inga positiva "vibbar".
Såja, nu har jag lättat mitt hjärta (för en stund), och visar istället en bild på morsan hemma i hennes lägenhet. Besökte henne idag över en kopp kaffe. Det var då den här diskussionen kom upp, mellan kaffeslurken och go´kakan.
En bild fångad mitt i vardagen, hemma hos min mamma. Som vanligt
står kaffepannan mitt på bordet. I fönstret lyser adventstjärnan sitt
röda sken. På bordet ligger också "världsbladet" Piteå-Tidningen med
sina trycksvärtsluktande nyheter. Ljusen är tända, och mammas rollator
för en gång skulle helt rätt parkerad. Jag brukar ibland hota med park-
eringsböter, när den står mitt för vägen. Men eftersom hon är min rara
mor, så låter jag nåd gå före rätt (eller hur det nu var).
----------------------------------------------------------------------------------
Min farfar och farmor bodde på ett rätt så strategiskt ställe i byn. Runt de båda fanns nästan alla deras barn med respektive familjer. Väldigt ofta kom nån av de tio barnen på besök, och även så barnbarnen. Min farmor var en väldigt social person, hon ville jämt ha huset fullt med släkt och vänner. Det minns jag själv personligen, i ett mycket starkt och varmt minne. Farfar var även han "med på noterna", även om han på slutet låg på kökssoffan när man kom för att hälsa på.
Undrar hur våra egna barn- och barnbarn kommer att minnas oss? Jag hoppas med ett glatt leende, och ett lätt sinne. Vid mitt besök hos min mor idag, kom vi in på det ämnet. Att minnas en barndom fylld av sarkasmer, ironi, fylla, misshandel, polisingripanden samt ingripande av sociala myndigheter mår ingen bra utav. Jag har sagt det förut - och jag säger det igen; slagna och psykiskt terroriserade barn, blir tidsinställda bomber som vuxna. Jag har i mitt tidigare inlägg den här dagen nära på ondgjort mig över det meningslösa våld som sprider sig som en löpeld genom vårt samhälle. Nu senast i går i Ludvika.
Jag kan aldrig nog betona vikten av en kärleksfylld barndom. Och om detta är väl nära nog varenda en utav oss ense. Men tyvärr så finns det ju också undantagsfall. De som kanske på ålderns höst endast minns sina barnaår som ofanligt jobbiga och plågsamma. Jag har hört berättas om en liknande händelse, där personen ifråga kände en sådan frustration över sin mor, att han inte ens besökte hennes grav på kyrkogården. Bitterhet mår ingen bra av. Det ger inga positiva "vibbar".
Såja, nu har jag lättat mitt hjärta (för en stund), och visar istället en bild på morsan hemma i hennes lägenhet. Besökte henne idag över en kopp kaffe. Det var då den här diskussionen kom upp, mellan kaffeslurken och go´kakan.
En bild fångad mitt i vardagen, hemma hos min mamma. Som vanligt
står kaffepannan mitt på bordet. I fönstret lyser adventstjärnan sitt
röda sken. På bordet ligger också "världsbladet" Piteå-Tidningen med
sina trycksvärtsluktande nyheter. Ljusen är tända, och mammas rollator
för en gång skulle helt rätt parkerad. Jag brukar ibland hota med park-
eringsböter, när den står mitt för vägen. Men eftersom hon är min rara
mor, så låter jag nåd gå före rätt (eller hur det nu var).
----------------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
