THE SHANES bland Piteås popfrälsta / 1965
- Det är hemskt. Absolut andra och sista gången som vi anordnar en popgala. Detta sa´en av huvudmännen vid PIF:s gala på tisdagskvällen. Förmodligen till stor sorg och saknad bland Piteås popfrälsta, cirka 300 vid nämnda tillfälle.
En flicka som lyckats sig klämma sig allra närmast scenen sträckte fram en hand och strök den över en svettig skjorta som tillhörde en av grabbarna av The Shanes. Efter detta var hon lycklig, knäppte igen ögonen och skrek bara när dom andra gjorde det. En annan stod framför scenen med en liten kamera, högen av förbrukade blixtlampor bara växte nedanför hennes fötter. Och många torkade svett och tårar mot ärmen var och varannan minut.
Kom inte och säg att piteungdomarna inte vet hur man ska bete sig på en popgala, fråga någon av grabbarna i The Shanes. Dom har varit på de flesta platserna i landet och kan göra jämförelser.
- Ungdomarna här uppe är vildare än de söderut. Och en annan sak, de är så väldigt många som är fulla på popgalor här.
Varför blev man popidol, tycks trummisen i The Shanes tänka.
Ohygglig hetta, fruktansvärt oväsen och sällan lugn och ro.
Stig Seflin, är en av huvudmännen bakom galan:
- Det är bara en bråkdel av publiken som är "dåliga". Men tyvärr får dom så lätt med sig de övriga. När också en stor del av publiken har sprit med sig, är det omöjligt att hålla önskvärd ordning.
Och det var onekligen en stor del som hade flaskorna med sig. I samma takt som värmen steg i lokalen och turerna ut på toaletten och bakom husknuten blev allt tätare, så blev oordningen större. Nu satte man stopp, för trafiken ut vid ett ganska tidigt stadium, tur var väl det för de som hade gått för att lyssna på pop.
Innan Shanes uppträdde var det relativt lugnt. Det var till och med möjligt att komma fram till scenen. Många ägnade sig åt twist och shake på golvet, andra satt uppradade vid väggarna. Man undvek att hamna riktigt under högtalarna, några av banden försökte låta så högt som möjligt. Att dom lyssnat mycket på Beatles betvivlas inte, tyvärr kunde detta inte omsättas i praktiken. Vilka band som varit med längst hördes också.
En liten grabb på så där tio år är värd en extra eloge. Han stod troget alldeles under en högtalare under galan. Toppluvan som han hade djupt nerdragen över huvudet skyddade måhända mot en del oväsen, medan värmen i det närmaste var outhärdlig, trots att man inte bar någon huvudbonad på. Men när The Shanes manager, enligt egen utsago "Sveriges vackraste", presenterade grabbarna, då hade ingen tid med twist, shake eller toalettbesök. Att komma fram till scenen var också omöjligt.
Så här ska man se ut när det drar ihop sig till popgala. Långt hår,
(lär vara på tillbakagång i huvudstaden), skor med höga klackar och
varför inte solglasögon, även om det råkar vara mycket mörkt i
lokalen.
När grabbarna slog an de första ackorden på gitarrerna, då började en svettig halvtimme för "scenpolisen" Stig Seflin. Scenen saknade staket och naturligtvis skulle alla ligga framför sina idolers fötter. Två flickor, orkade inte, utan svimmade på grund av värme , trängsel och måhända en viss form av extas. När sista låten annonserades och den var till ända, ja då fanns det bara ett att göra för grabbarna . Ta gitarrerna och sticka innan något invasionsförsök hunnit fullbordas. När publiken insåg det lönlösa att nå sina idoler gick man loss på utrustningen. En mikrofon som någon i bandet använt, det är inte vilken souvenir som helst.
En grabb försökte också få en mikrofon men haffades. Han fick följa med bakom kulisserna för att försvara sina handlingar. Och personalen i restaurangen var tvungen skicka in grabbarna i köket för att slippa deras fans. Som inte gav upp. Fick man inte tag på dom inne, så var det bäst att haka på utanför. Och mycket riktigt, en av grabbarna föll offer för en skock flickor som lyckades få ned föremålet för beundran på backen. Så det var en kväll att minnas, inte minst för flickan med hårbandet där det stod broderat "The Shanes", eller för han som hyrde ut lokalen. Han spikade nämligen ledstänger tillsammans med en PIF:are under onsdagen...
Många droppar av svett och tårar torkades från ansiktet.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 8 april 1965.
En flicka som lyckats sig klämma sig allra närmast scenen sträckte fram en hand och strök den över en svettig skjorta som tillhörde en av grabbarna av The Shanes. Efter detta var hon lycklig, knäppte igen ögonen och skrek bara när dom andra gjorde det. En annan stod framför scenen med en liten kamera, högen av förbrukade blixtlampor bara växte nedanför hennes fötter. Och många torkade svett och tårar mot ärmen var och varannan minut.
Kom inte och säg att piteungdomarna inte vet hur man ska bete sig på en popgala, fråga någon av grabbarna i The Shanes. Dom har varit på de flesta platserna i landet och kan göra jämförelser.
- Ungdomarna här uppe är vildare än de söderut. Och en annan sak, de är så väldigt många som är fulla på popgalor här.
Varför blev man popidol, tycks trummisen i The Shanes tänka.
Ohygglig hetta, fruktansvärt oväsen och sällan lugn och ro.
Stig Seflin, är en av huvudmännen bakom galan:
- Det är bara en bråkdel av publiken som är "dåliga". Men tyvärr får dom så lätt med sig de övriga. När också en stor del av publiken har sprit med sig, är det omöjligt att hålla önskvärd ordning.
Och det var onekligen en stor del som hade flaskorna med sig. I samma takt som värmen steg i lokalen och turerna ut på toaletten och bakom husknuten blev allt tätare, så blev oordningen större. Nu satte man stopp, för trafiken ut vid ett ganska tidigt stadium, tur var väl det för de som hade gått för att lyssna på pop.
Innan Shanes uppträdde var det relativt lugnt. Det var till och med möjligt att komma fram till scenen. Många ägnade sig åt twist och shake på golvet, andra satt uppradade vid väggarna. Man undvek att hamna riktigt under högtalarna, några av banden försökte låta så högt som möjligt. Att dom lyssnat mycket på Beatles betvivlas inte, tyvärr kunde detta inte omsättas i praktiken. Vilka band som varit med längst hördes också.
En liten grabb på så där tio år är värd en extra eloge. Han stod troget alldeles under en högtalare under galan. Toppluvan som han hade djupt nerdragen över huvudet skyddade måhända mot en del oväsen, medan värmen i det närmaste var outhärdlig, trots att man inte bar någon huvudbonad på. Men när The Shanes manager, enligt egen utsago "Sveriges vackraste", presenterade grabbarna, då hade ingen tid med twist, shake eller toalettbesök. Att komma fram till scenen var också omöjligt.
Så här ska man se ut när det drar ihop sig till popgala. Långt hår,
(lär vara på tillbakagång i huvudstaden), skor med höga klackar och
varför inte solglasögon, även om det råkar vara mycket mörkt i
lokalen.
När grabbarna slog an de första ackorden på gitarrerna, då började en svettig halvtimme för "scenpolisen" Stig Seflin. Scenen saknade staket och naturligtvis skulle alla ligga framför sina idolers fötter. Två flickor, orkade inte, utan svimmade på grund av värme , trängsel och måhända en viss form av extas. När sista låten annonserades och den var till ända, ja då fanns det bara ett att göra för grabbarna . Ta gitarrerna och sticka innan något invasionsförsök hunnit fullbordas. När publiken insåg det lönlösa att nå sina idoler gick man loss på utrustningen. En mikrofon som någon i bandet använt, det är inte vilken souvenir som helst.
En grabb försökte också få en mikrofon men haffades. Han fick följa med bakom kulisserna för att försvara sina handlingar. Och personalen i restaurangen var tvungen skicka in grabbarna i köket för att slippa deras fans. Som inte gav upp. Fick man inte tag på dom inne, så var det bäst att haka på utanför. Och mycket riktigt, en av grabbarna föll offer för en skock flickor som lyckades få ned föremålet för beundran på backen. Så det var en kväll att minnas, inte minst för flickan med hårbandet där det stod broderat "The Shanes", eller för han som hyrde ut lokalen. Han spikade nämligen ledstänger tillsammans med en PIF:are under onsdagen...
Många droppar av svett och tårar torkades från ansiktet.
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Torsdagen den 8 april 1965.
Kommentarer
Trackback
