Tisdag - en dag i mörkrets tecken...
Under min promenad upp till byn, ringer telefonen. Det är en journalist som heter Lars och som jobbar på Expressen. Först så hör jag ingenting, pga av alla bilar som susar vägen förbi, men så lyckas jag urskilja ordet Expressen. Lars hade läst min blogg, och tyckte att det fanns så otroligt intressanta bilder och annonser. Bl. a. ett av "lill-prinsen" Carl-Gustaf vår nuvarande kung från 1950. Det var ett inlägg jag gjorde våren 2009 på min blogg, som han fastnat för. Lars ville använda några av mina saker i tidningen. Och det sa jag ja till. Fortsättning följer...
Den som älskar ljus från en klarblå himmel, kan inte vara så värst överväldigad just för tillfället. Jag tillhör den skara som brukar bli ganska så påverkad av mörker och lågtryck. Det är just därför som jag älskar den svenska sommaren. Men så finns det ju personer som har sina åsikter åt rakt motsatt håll: "Sommarhatarna". De svär och gormar så fort den stackars solen kommer på besök. De fortsätter att gorma åt den klibbiga värmen, som får dom att formligen gå i taket. Jag har aldrig förstått mig på sådana människor. (Jag är faktiskt förstående om man plågas av värme pga medicinska skäl). Men nu pratar jag om "vanliga" män och kvinnor som öser ut sitt hat mot den bästa av årstider.
Tänk er en sibirisk-morgon. Bara namnet får mig att huttra och en tanke att fort som attan dra på mig vargskinnspälsen omedelbums. Bilen översnöad, vindrutetorkarna har fastnat fast i vindrutan, så att när man skall dra bort dem, så är risken överhängande att hela framrutan lossnar. Trots långkalsonger så känns den sibiriska kylan ända upp till hårfästet. Näsan rinner, det ilar i mina öron. Frossan har nu helt tagit sitt kommando. Hela kroppen, från vänster stortå, (höger också naturligtvis) via benen, armarna (som inte längre går att använda) mage, bröst, hals, haka, nästipp, ögon som också rinner, som ett takdropp i april. Ja, t.o.m. hjärnan påverkas, trots min fina gamla vintermössa, neddragen ända till glasögonbågarna. Mitt sätt att tänka förändras, kylan är som ni ser min allra värsta fiende.
Meeeen...så finns det ju sköna somriga dagar, när undertecknad sitter med hustrun i sin grillhörna, vickar på tårna, hör en humla surra, känna blommornas dofter, i varsin näsborre, både höger och vänster, dååååå...är livet ett paradis. Men tyvärr så är vi inte där än. Man får väl acceptera rinnande ögon, näsor, kalla fötter, armar, osv. Man får väl fösöka stå ut dessa bistra vinternätter, när kylan gör sig hörd i husknuten. Eller när parabolantennen inte längre fungerar pga av all den snö som ligger som fastklistrad i "TV-tallriken".
Just nu har stackars genomfrusna lilla mej endast en önskan. Nämligen den, att jag tillsammans med familjen skall få njuta av julens absoluta höjdpunkt, med de två "Kallarna": Moraeus & Anka. Då kanske värmen stiger en aning i min kropp...
Sommarhatare: är ni nöjda nu?
-------------------------------------------------------------------------------
Fotograferingsgubbe: ROGER LINDQVIST
