Roger Lindqvist

Både i låg- och mellanstadiet var det brukligt att vi innan lektionens början sjöng ett par psalmer. För den yngre generationen som idag inte ens har kristendom på sitt schema, verkar det hela kanske en aning främmande. Men så var kutymen då, 1964-1971. Min första lärarinna hette Gunhild Lundman. I skolsalen fanns en orgel som hon använde till den morgonsamling som vi hade som ett stående inslag. I klass 3 fick vi Annie Wiklund som var hustru till byns kyrkoherde Elof Wiklund. Morgonsamlingarna fortsatte precis som vanligt med psalmsång varje morgon. När jag så småningom flyttade över till den stora centralskolan, för att påbörja klass 4 i mellanstadiet, fick jag min förste manlige lärare, Gunnar Sundén. Han var förutom lärare även kantor i kyrkan men också logoped, vars uppgift var att hjälpa människor med talsvårigheter att "tala rätt".

Morgonsamlingen fanns även med i centralskolan. Förutom psalmsången så hade vi (den då) obligatoriska kristendomsundervisningen. I den ingick att fördjupa sig i de andliga frågorna. Däribland att lära känna de psalmförfattare som exempelvis Lina Sandell-Berg (Tryggare kan ingen vara) m.m. så även Johan Olof Wallin (Var hälsad sköna morgonstund), (Din klara sol går åter upp) m. fl. Ett alldeles speciellt minne, som fastnade fast i hjärnbarken, är de ord som pryder Ärkebiskopen Johan Olof Wallins grav; Jordens oro, för den frid som varar, grafven allt förliker, himlen allt förklarar. Vad jag fick med mig var förklaringen till denna gravskrift. Av namnets initialer J.O.W. bildades Jordens Oro Wiker = Johan Olof Wallin. Ett bevis för att en liten gnutta i alla fall stannade kvar i mitt medvetande.


Ärkebiskopen Johan Olof Wallin (1779-1839) ledamot i Svenska Aka-
demien, psalmförfattare samt översättare.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Johan Olof Wallins gravmonument med den inskription som jag ber-
ättat om, på Norra begravningsplatsen i Solna.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Bilder: www.wikipedia.se / www.gammelbo.se /