Roger Lindqvist

Det är tidig lördagsmorgon, den 1:a mars 1986. Elisabeth har åkt iväg på sin allra första arbetsdag efter 1 år och 9 månaders barnledighet. Klockan är strax före åtta, och jag sitter med Andreas och Robert i TV-rummet. Den här morgonen, liksom många andra lördagar, sänds "Go´morron Sverige" med Fredrik Belfrage som programledare. Men nåt är fel. Istället för den käcka signaturmelodin; Go´morron Sverige plingelingeling...så uppenbarar sig plötsligt Aktuellts Ingela Agardh i rutan, med en allavarlig min. I rutans övre del syns samtidigt ett foto av vår statsminister. Redan då börjar jag förstå att något allvarligt hänt.

Vad som sedan följer har jag svårt att ta in: Sveriges statsminister, Olof Palme är död! Han mördades igårkväll mitt i centrala Stockholm...

Palme mördad! Mitt på Stockholms gator. Det kan väl ändå inte vara sant, ungefär så gick tankarna de allra första minuterna. Det dröjde inte länge innan telefonen började ringa. Det var min mamma, som ville prata av sig en stund. Både hon och min far, bodde då i en lägenhet i Öjebyn. Och som vanligt om morgnarna så ramlade "husorganet-världsbladet" Piteå Tidningen ner på hallgolvet. Det räckte med en snabb anblick i den högra marginalen på PT:s första sida; John, Palme är mördad, han är död...Så beskrev hon de allra första sekunderna efter vetskapen om händelsen.

Vi var nog många som reagerade på samma sätt och vis. En känsla av overklighet smög sig tätt inpå oss. Och vi kände plötsligt ett stort behov i att "prata av oss". En kollektiv sorg lade sitt svarta tunga täcke över vårt lilla land. Det enda som man i fortsättningen samtalade om, var just detta overkliga som inträffat. I kollektivbussen, i Konsumkön, i väntrummet hos tandläkaren, öppnade "den tystlåtne" svensken plötsligt sitt innersta. I kyrkorna landet runt köade massorna för att få komma in i till de minnesgudstjänster som hölls för Olof Palme.

Jag och min far besökte kyrkan i Öjebyn vid en liknande minneshögtid. Världen över kom kraftiga reaktioner över det brutala mordet. T.o.m. den efterlevande Kennedybrodern, Ted Kennedy, höll ett gripande minnestal över den hädangångne svenska statsministern, där han kallade honom för "en broder". John Lennons änka, Yoko, berättade i ett tal om sin stora sorg över det inträffade. Ja, jag vill påstå att i den stunden var namnet Sverige på allas läppar. Så naturligtvis också Olof Palme.


Olof Palme var en ganska så kontroversiell person. Han skapade
ofta stora rubriker, som här i ett demonstrationståg 1968. Palme var
denna tid statsråd, men protesterade vilt mot USA:s krigföring i Vietnam.

-------------------------------------------------------------

25 år har snart gått sedan den ödesdigra fredagskvällen den 28 februari 1986. Ännu har ingen mördare ställts inför rätta, om man nu bortser från Christer Petterssons dom, som han så småningom frikändes från. Professorn och författaren Leif GW Persson har sin uppfattning ganska så glasklar.
- Christer Pettersson är inte Olof Palmes mördare. Det här ser mer ut som en större konspiration, där eventuellt polis och militär kan vara inblandade. Det finns ett vittne som både hörde och såg morddramat. Han påstår bestämt att den man som lunkade iväg från Sveavägen/Tunnelgatan INTE var den utpekade Pettersson. Vittnet bodde nämligen granne med Christer Pettersson, och vid en fotokonfrontation så sa han - Det faller inte ner nån polett. Skulle det varit Christer, så skulle jag naturligtvis känt igen honom.

Mot en bakgrunden så kan vi kanske tänka oss, att det fortfarande springer omkring en mördare på våra gator. En okänd mördare som förändrade vår politiska historia ganska så radikalt den där vinternatten för 25-år sedan. En gärningsman vars gärning var väl förankrad ända upp till högsta ort.
-----------------------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Bilder: www.radiogodis.se / www.dn.se