En titt i den musikaliska backspegeln...
- Jag finner ett nöje i att dokumentera det som händer, så sa regissören Tomas Alfredsson i ett TV-program häromkvällen. Med i samma program fanns även brodern Daniel även han en känd filmskapare, samt deras legendar till far, nämligen Hasse Alfredsson.
Det där med att dokumentera sin samtid samt även den historia som finns där bakåt har även för mig varit en ledstjärna under många år. Detta trots att jag inte är någon som helst känd person, eller arbetar som filmregissör eller liknande. Det finns mycket som vi människor får uppleva under den tid som vi går här på jorden. Tänk om varje individ skulle ta pennan och skriva ner till sina efterföljare alla de där sakerna. Ja, det skulle bli flera tjocka biografier/memoarböcker på bokhandelsdiskarna framöver. Oj, så spännande!
För några år sedan gjorde jag slag i saken. Jag skrev ner allt som jag tyckte mig komma ihåg, framförallt gällande allt det som jag upplevt genom musiken under alla åren. Förhoppningsvis kan det vara till glädje en dag, när barn och barnbarn vill börja "rota" i sin farfars bakgrund. Att sätta allt på pränt är nästan en omöjlighet. Men i stora drag kan ett sådant projekt hjälpa till att mejsla fram en bild över en anfader som inte längre finns. När jag själv släktforskade hade jag ibland en dröm om att hitta någon form av berättelse eller skrift gjord av någon av mor- eller farföräldrar. Tyvärr fanns inget sådant.
Som rubiken berättar så skulle detta inlägg handla om en titt i den musikaliska backspegeln. Så för att ställa allt till rätta så kommer det här...
Musik har varit min drivkraft alltsedan jag var 4-5 år gammal. Musiken har nästan genomsyrat allt som jag gjort. Även om jag inte längre är aktiv så fortsätter den musikaliska tråden att löpa vidare. En dag kommer allt jag gjort att falla i glömska. Eller (hemska tanke) som min kära pappa, som i slutet av sin levnad tappade bort allt p.g.a. den hemska Alzheimer-sjukdomen.
Som barn, och även i tonåren drömde jag att bli professionell musiker. I mina drömmar satt jag bakom mitt trumset i en framgångsrik orkester. Och i mina tankar hette orkestern Yngve Forssélls, som hade sin storhetstid just då. Visserligen träffade jag Yngve Forsséll ibland på diverse tillställningar, men att spela med i bandet; Nää!
Det blev aldrig någon proffssejour. Men nära var det. När jag så fick anbud tackade jag resolut nej, detta var dock en helt annan orkester, men även det bandet kom från Västerbotten.
Många år förflöt, jag hade slutat som aktiv, när jag en dag fick en hälsning. Det var ingen mindre än kapellmästaren himself, Yngve Forsséll som hälsade till mig. Åjo, han visste vem jag var. Han t.o.m. sa att han gärna kunnat tänka sig att ha mig med i sitt band. Härliga ord! Fast nästan 40-år försent! Men det är en sådan där grej som jag ibland tänker på. Hur skulle livet gestaltat sig om man bara vågat ta den där chansen? Ja, det svaret får nog aldrig något svar. Men jag är ganska nöjd med att sitta så här och teckna ner mina tankar och blickar i den musikaliska- och historiska backspegeln.
YNGVE FORSSÉLLS i Bosse Larssons "Nygammalt" 1974. En gång var
min dröm just denna. Professionell musiker i ett heltidsband. Gärna då
Yngve Forssélls från Skellefteå. Det blev aldrig så. Men många år där-
efter fick jag en hälsning av Yngve; Jo, den där Lindqvists pojken hade
jag gärna kunnat tänka mig i min orkester! Jojo!
