Roger Lindqvist

KOMMUNALA MUSIKSKOLAN PÅ LYCKAD TURNÉ -
OCH NÄSTA ÅR BÄR DET IVÄG TILL TYSKLAND


Piteå kommunala musikskola har varit på turné till Stockholm och Uppsala. En av orkestermedlemmarna Inger Nordlund har berättat om hela resan som PT återger i ord och bild.

Klockan tio på pingstdagens kväll startade vår resa mot Stockholm. Kvar på Christinasalens parkering stod föräldrar och syskon och vinkade en del kanske med en önskan att de själva varit i vår ålder och fått följa med.
Vi var alltså på väg på vår första "lång"-turné. Den skulle egentligen ha sträckt sig ända till Tyskland, men från den tyska sidan han man inte riktigt med att ordna bokningar och sovplatser m.m så vi beslöt att skjuta upp den resan till nästa år istället. Och Stockholm smäller inte dåligt det heller. I synnerhet om man utgår från att det längsta vi varit hitills är Norrfjärden.

Två nya bussar hade vi till vårt förfogande. Vi åkte ca 30 stycken i varje buss, så det var inte särskilt trångt. Men trots det blev det inte mycket sova av under resan. Vid 8-tiden på morgonen var det dags för frukost. Vi stannade vid ett motell i Uppsala. Vi fick välja mellan pommes frites och grillkorv eller filmjölk och flingor. De flesta tog filmjölk, utom några vars magar inte kan vara av denna världen. Hur man kan klämma ner en pompe efter att ha åkt buss i nära tio timmar kan jag inte riktigt förstå. Vi stannade vid motellet till ca halv tio för att inte komma för tidigt till Stockholm. Vi skulle nämligen inte få våra hotellrum förrän vid 11-tiden. Det passade oss precis. Drygt elva rullade bussarna in i Kungliga Huvudstaden.

Efter att ha packat upp och gjort oss klara åkte vi ut till Solliden för att äta middag. Den bestod av köttbullar, och nu passade det fint med mat. Efter middagen var det dags för Gröna Lund. Vi gick in på gruppbiljett, och till den hörde också fritt inträde i Skratt-kammaren och i Lustiga huset.

Besök på Gröna Lund
Vi började med skrattkammaren. Det är verkligen skönt att få skratta åt sig själv ibland. Dessutom kan man skratta åt andra också utan att någon tar illa upp. När vi kom ut efter vandringen bland speglarna var det dags för Lustiga huset. Sedan stod oss fritt att åka vart vi ville. En riktig berg- och dalbanefantast var Curth Nilsson (ledare). Han åkte mellan 10-12 turer och han skulle säkert ha åkt mer också om han hade hunnit. Men vid halv 10 var det dags att fara hem till hotellet. Vi hade en ansträngande dag framför oss.

Tisdagmorgon. Efter frukosten väntade vi på att klockan skulle bli halv 10, då affärerna öppnade. Då blev det en snabbtur på stan i cirka en timme. Sedan tillbaka till hotellet igen, där vi bytte om till uniform. Med buss tog vi oss sedan under guidning av Erling Nordlund, ut till Dramaten, på vars trappa vi skulle spela innan marschen började.
I bussen var det stor utdelning av klädnypor. De används för att hålla fast noterna och hindrar dem från att blåsa iväg. Det hade varit besvärligt att få tag på klädnyporna. Inga affärer hade så många som vi behövde. Till slut hittade man i alla fall tillräckligt många på Forum, vars inneliggande lager på 250 klädnypor snabbt tömdes.

Det var en kylig dag. Inte särskilt lämpligt väder för att marschera läns Strandvägen, tyckte vi. Men sedan vi väl satt oss i rörelse och börkat spela återfick vi värmen. Det gick bättre än vi trott. Det är klart, visst gjorde vi några missar här och var, men inte något direkt allvarligt. Innan vi visste ordet av var vi framme vid Djurgårdsbron. Bakom oss hade det hunnit bildas långa bilköer, och det var kanske en och annan bilist som inte uppskattade vår parad.


Piteåmusikanterna började med att spela på Dramatens trappa, sedan
marscherade man ut till Skansen.

En polis från Piteå
Men vi hade en polis i spetsen som kunde skydda oss mot eventuella upphetsade chaufförer. Det visade sig sedan att denne polis var från Piteå. Han hette Rolf Olofsson och är hemmahörande från Stridholm. Han kom till Stockholm 1970, då han började i polisskola. Sedan 1971 har han arbetat som polis, och f n jobbar han i Östermalmsdistriktet. Det är ansett som ett mycket bra distrikt i motsats till Norrmalm, där man har stora problem med narkotika. Han trivs mycket bra med sitt arbete, men det hindrar inte att han besöker Piteå så ofta han får tid. Han är nämligen mycket intresserad av fiske. Och några fiskemöjligheter bjuds ju inte i Stockholm. Så skulle han få arbete i t ex Piteå flyttar han gärna tillbaka.

Framme vid Skansen åkte vi bergbanan upp. Inte berg- och dalbana, som någon påpekade. När vi kommit upp marscherade vi runt litegrann och sedan var det dags för lunch på Solliden. Norrbottningar i all ära, men har man ätit renskav var femte måndag i skolan, i ett par års tid, så är det kanske inte ren man speciellt längtar efter. Men  vi var ordentligt hungriga och det smakade inte alls så tokigt. Sedan var det fritid fram till klockan fyra. Då var det meningen att vi skulle hålla en konsert vid Galejan. Men man ändrade på programmet och istället marscherade vi runt på Skansen och spelade. Backe upp...och backe ner.

Efter denna motionsrunda åkte vi tillbaka till hotellet. Där blev det omklädning och en snabb tur på stan för den som ville - och orkade. Sedan snabbt tillbaka till hotellet igen för att byta om till uniform. Buss tillbaka till Solliden och väntande Pommes frites och grillkorv. Klockan åtta var det dags för en konsert från Stora scenen på Solliden. Folke Asplund från Norrbottensteatern presenterade programmet. Förutom honom medverkade även tre andra skådespelare från Norrbottensteatern: Rolf Hedberg, Mats Bergman och Leif Stålhammar. De spelade och sjöng visor från Norrbotten. Onsdagens förmiddag såg i stort sett ut som dagen före. Med undantag av att vi åt lunch på ett annat ställe än vi gjort tidigare. Omkring halv 12 gick bussarna ut till Strandvägen. Idag hoppade vi över inledningen på Dramatens trappa och började marschen direkt. Denna gång med en ny polis i täten. Han var visserligen inte från Piteå, utan från Falun, men det gick bra ändå. Han namn var Roland Ericsson. Förutom polis har vi också haft hjälp av två flickor som burit plakat där det stod "Piteå Kommunala Musikskola". Första dagen bars plakaten av två flickor från Stockholm. Idag bars de av två Pajalaflickor, Ulla-Karin Svala och Neli Lasara.


Kommunala musikskolan från Piteå marscherade från Dramaten via
Strandvägen fram till Skansen. Det musikaliska inslaget uppskattades
säkerligen av alla stadsflanörer.


Ivriga fotografer
Tage Hansson och Erling Nordlund har varit ivriga fotografer under alla våra fraämträdanden. Särskilt Erling Nordlund vars huvudsakliga uppgift under Stockholmsresan var just att filma och fotografera oss för olika ändamål. Under tiden vi marscherade sprang de fram och tillbaka och fotograferade. Skulle man lägga ihop den sträcka de sprungit skulle de säkert bli Strandvägen ett par gånger. Klockan fyra skulle vi hålla konsert vid Bollnästorget på Skansen. I väntan på att den skulle börja kom jag i samtal med en äldre herre. Det var en äkta stockholmare, som tyckte mycket om dagens ungdom. Och sånt är ju alltid trevligt att höra. Han hade varit mycket ute och rest, bl a till Amerika. Men det längsta norrut han hade varit i Sverige var Örnsköldsvik. Vi passade på att göra lite PR för Piteå. Då sade han att han faktiskt funderat på att åka upp hit. Han hade läst att det skulle vara så trevligt här. (Och det där med Piteås vackra flickor fick han ju många levande bevis på...)

Strax innan konserten började inträffade en liten olycka. En av pojkarna i orkestern fick sin ena framtand avslagen av trumpeten. Det blev snabbt iväg till en tandläkare. Vi andra började konserten. Denna gång presenterad av Olle Björklund. Vi var inte särskilt nöjda efteråt. Det hade inte låtit så bra som det borde. Dessutom visste vi att den tyske kulturattachén suttit och lyssnat på oss. Men han hade varit imponerad och hälsat oss välkomna till Tyskland nästa år. Så var det dags för oss att lämna Stockholm och bege oss till Uppsala, där vi skulle göra en anhalt innan vi fortsatte hem mot Piteå. Vi råkade åka just precis som fotbollsmatchen Sverige-Ungern ägde rum. Vid varje svenskt mål hejade vi våldsamt.

Jenka som uppvärmning
I Uppsala bodde vi i en skola, typ internat. Vi låg två och två i varje rum. Det var riktigt lyxigt om man jämför med Stockholm där vi bodde fyra i varje rum på lika stor yta. Sedan vi packat upp uniformerna och gjort oss hemmastadda i rummen, var det dags för samkväm i allrummet. Vi började med att dansa jenka som uppvärmning. Och nog blir man varm alltid! Sedan fortsatte vi med dans till en specialsammansatt orkester, bestående till största delen av ledare. Det var en orkester med mycket bred repertoar. Man kunde få dansa till både gammeltjo och allt från Godnattvalsen ur Dimmornas bro, till rock av värsta slag. Så småningom blev det paus för korvgrillning i öppna spisen. Sedan vi ätit oss mätta fortsatte dansen igen.

Vi hade blivit lovade revelj klockan halv tio på torsdagens morgon, men den uteblev. Vi kom oss upp i alla fall och var stort sett klara för frukost klockan tio. Efter frukosten bytte vi om till uniform för att hålla en konsert på Forumtorget i Uppsala centrum. Ett tag var det hotande nära att börja regna, men det nöjde sig med att smådugga. Vi var mycket uppskattade av vår publik, och efter konsertens slut var det flera som kom fram till oss och tackade. Bland dem kom också en man som undrade om vi fortfarande hade snö kvar i Norrland. Jag antar att han skämtade, eller finns det fortfarande de som tror att det springer omkring renar på gatorna, att det snöar på midsommarafton här, och att vi saltar i kaffet?

Klockan ett serverades lunch. Efter den blev det en snabbis tillbaka till förläggningen för att byta om till vanliga kläder. Vi skulle nämligen ut på sightseeing. En guide hade vi också fått med oss. Först åkte vi till domkyrkan och tittade på den. Vidare besökte vi ett bibliotek, och sedan såg vi på Uppsala slott. Därefter åkte vi ut till gamla Uppsala där vi beskådade de tre gravhögarna och fick veta litegrann om asatron. Så småningom åkte vi tillbaka till vår skola där vi packade ihop våra tillhörigheter. Det var ett betydligt tröttare gäng som nu åkte hem, än det som åkte ner för fyra nätter sedan. Nu sov vi bort en stor del av resan, och innan vi visste ordet av hade vi passerat Umeå. Till spridda applåder passerade vi sedan gränsen till Norrbottens län, och när klockan slog nio körde vi in i Piteå. Vi kunde kontatera att allt såg ut precis som vanligt. Kanske var det en och annan som saknade den karaktäristiska lukten, men den lär vi få nog av ändå. Vid Christinasalen stod våra föräldrar och väntade. Det kändes vemodigt att behöva skiljas från sina reskumpaner, men vi tröstade oss med att vi skulle få träffa varandra snart igen.

Till sist skulle jag å orkesterns vägnar vilja tacka våra ledare och alla andra som hjälpt till att ordna resan. Och sist men inte minst ett stort tack till våra trevliga chaufförer Janne Nilsson och Erik Lundström som gjorde resan om möjligt ännu trevligare.


Det var Inger Nordlund som berättade om Kommunala
Musikskolans turné i Stockholm i juni 1973.
----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Juni 1973.