Roger Lindqvist

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Mikaelihelgen för 60 år sedan
DÅ BRANN KYRKSTADEN
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤



Detta område eldhärjades. 30-talet kyrkstugor och fem andra fastig-
heter blev lågornas rov.


Kommande helg är det Mikaelihelg, av tradition en stor kyrkhelg då folk vallfärdat till kyrkorna och kyrkstäderna. De äldre har många minnen förknippade med Mikaeli och de som i dag är i 70-80-årsåldern minns säkert en helg, som fick en mycket dyster avslutning. Det var Mikaelihelgen i början av oktober 1913, alltså för 60 år sedan. Den natten brann kyrkstaden i Öjebyn, 30 kyrkstugor och fem gårdar brann ner. Ingen människa skadades då de flesta lämnat stugorna och begett sig hem. Trots allt blev det en skräcknatt. Kyrkklockorna ringde hela tiden för att kalla brandmanskap. Man uppbringade alla brandredskap som fanns men man kämpade inför en hopplös uppgift.

Förutom kyrkstugorna brann flera gårdar och uthus ner. Man hann inte rädda något lösöre då branden fick en förödande fart. En kvinna, Hanna Eriksson, upptäckte branden vid 22-tiden på kvällen. Hon såg att det brann i ett rum i övre våningen i en kyrkstuga öster om kyrkan. Kvinnan väckte ringaren i kyrkan och de närboende. Ringaren satte igång kyrkklockorna för att larma folk. Och de kom i massor ända från Norrfjärden dit eldskenet från branden tydligt sågs.

SVÅRT MED VATTEN
Kyrkstugorna var snustorra och elden fick ett explosionsartat förlopp. Brandberedskapen var inte så utbyggd och det fanns liten tillgång på vatten. Man hade inga pumpar till att börja med utan fick hinka upp vatten ur brunnar och bära med ämbar. Man körde även vatten från Båtskatan. Men vattnet blev bara ånga i den fruktansvärda hettan och det tog inte lång tid innan hela området var lagt i aska. Det gamla tingshuset kunde man dock rädda men det var tack vare att en björkallé dämpade eldens framfart. Skräddaren Öhman var brandchef och han hade en jäktig natt i en hopplös kamp.

STORA FÖRLUSTER
De brunna kyrkstugorna ägdes i huvudsak av norrfjärdingar. Stugorna var oförsäkrade och även de andra fastigheterna som brann ner var lågt försäkrade varför alla fick vidkännas stora förluster. Släckningsarbetet pågick i flera dagar, enligt samtida vittnen.

De gamla kan berätta om det inferno som uppstod. Det var en kall och blåsig natt, kyrkklockorna ringde hela tiden, elden sprakade och lyste upp stora områden. Enligt en uppgift sågs branden t.o.m. i Luleå. Brandmännen, frivilliga förstås, fick eloger för sitt arbete då man arbetat under svåra betingelser. Det fanns ett tag sammanlagt åtta brandsprutor på plats, fyra tillhörande socknen, en statens järnvägsbygge, en från Munksund samt sprutorna 2 och 4 från staden, som det heter i ett referat från branden. Man hade också tillgång till ett av stadens brandsegel, som fästes på tingshuset och begjöts med vatten.

Enligt referatet ägdes den stuga, där branden började, av tre Rosviksbor. "Under helgen hade tre flickor och en yngling vistats i stugan". Man gissade att en fotogenlampa eller ett ljus kvarglömts.



Detta är en del av kyrkstaden i dag men det var ungefär lika på den tiden.
Trångt mellan husen. Och elden fick ett explosionsartat förlopp.
------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Onsdagen den 26 september 1973.