Lars Ekborg porträtteras / 1953
"HAMLET, MERA SÄCK!"
LARS-ÅKE EKBORG porträtteras av LARS-ERIC LÖFMAN
för veckotidningen "Frihet", april 1953.
LARS-ÅKE EKBORG.
"Såsom en av era filmbeundrare ber jag att få ett fotografi med egenhändigt signerad namnteckning. Jag försäkrar att ni kommer att inta hedersplatsen på min vägg (alternativt: byrå). Samtidigt får jag tacka för allt vad ni skänkt av god konst. Högaktningsfullt Linnéa Karlsson."
Så ser 90 % ut av den beundrarpost som Lars Ekborg får. Han är inte förtjust över det. Han undrar hur det står till med den svenska ungdomens fantasifullhet. Gärna mottar han ett erkännsamt ord, men det bör vara personligt menat. Det skall inte vara en modenyck.
Lyckan kommer, lyckan går och populariteten hör inte till det som består. Såvida den inte bygger på kunnande, ett långsamt och metodiskt uppbyggt kunnande. Det trycker Lasse på. Yrkesskicklighet och yrkesmedvetande är hörnstenarna för skådespelare liksom för alla artister, ja, för alla yrkesarbetare. Den trevlige grabben som sitter och pratar har trots sitt uppenbara engagemang i den här frågan inte hetsat upp sig, inte höjt rösten. Han är bilden av den avspända, klara naturligheten. Inga choser, inga affekter. Han vet vad han talar om och han gör det som en kyligt konstaterande vetenskapsman. Man får till och med en känsla av att han är litet rädd för att engagera sig helt och fullt i känslan. I samma ögonblick säger han:
- Men man får naturligtvis inte glömma bort att hjärtat måste vara med i allt arbete på scenen. Och man tror honom.
Sedvanliga data kan väl inte heller undvikas när det gäller Lars Ekborg. Eller Lars-Åke, som han egentligen heter och hans kamrater kallar honom. Lars-Åke föddes i Uppsala, men framlevde bara de två första åren av sitt liv där, så han minns ingenting av den gamla teaterladan Chateâu Barowiack eller några stadsteaterproblem. Sedan bodde han omväxlande i Stockholm och Västerås. Den sistnämnda staden hedrades med skolgången och de första framträdandena på tiljan.
I skolan som var en handelsmellanskola var han kamrat med Olov Thunberg, nu också Dramaten. De startade sin teaterbana med en skolsoaré, där Lasse debuterade i sketchen Häftstiftet. Det var hans första roll och den bestod i att på olika lustiga sätt förvränga titeln till sväfthiftet, viftsäftet osv. vilket i hög grad senterades av publiken på släktingars övligt välvilliga vis. Redan nästa år hade de båda kumpanerna så helt gripits av teaterflugan att de bildade en amatörförening "Scenklubben" som ännu lever i gurkstaden och i år kan fira 10-årsjubileum. En dag kom en föreningsfunktionär till dem och undrade om de inte kunde spela en pjäs "På lördag". I ungdomligt övermod beslöt de sig för att anta anbudet.
LARS EKBORG sittande i sin sminkloge.
Tillsammans med tre andra ungdomar gick de till verket med att ordna dräkter, Lasse köpte en allongeperuk från Lindarna, ett par sättstycken tillverkades och så hittade man på en blodig och underlig intrig om två grevar, varav den ene var bov och den andra litet galen. Man bestämde ungefär vad som skulle ske och hur det skulle sluta. Sedan gick man direkt in och improviserade föreställningen. De fem hade kolossalt roligt, men publiken begrep ingenting.
1946 tog Lasse gud i hågen och for till Stockholm, prövade till Calle Flygares teaterskola och kom in. På våren 1947 fick han göra sin första roll i Svend Rindoms Kopparbröllop på Medborgarhuset. Men mer än en säsong kunde Lasse inte komma överens med Calle Flygare och han lämnade skolan. På sommaren staterade han på Vanadis friluftsteater. I första akten gick han in med ett telegram, i den andra med en häst. Hästen hade 7:50 per kväll, Lasse 5:-. En månad den sommaren vek Lasse säck på Posten tillsammans med konststuderande ungdomar som behövde tillökning i kassan. När postisarna fick höra att Lars-Åke staterade på Vanadis, så skrek dom alltid: "Hamlet, mera säck!"
På hösten prövade han till Dramatens elevskola men sprack. I stället jobbade han ihop med Carl-Axel Heiknert (sedermera chef för teatern i Vasa) på den lilla Studiescenen. Nu liksom på våren i Kopparbröllop fick han beröm av kritiken. Men man lever inte av skådespel allena. Det behövs bröd också, och Lars-Åke blev affischklistrare hos Folkreklam. En annan liten filmstatering fick han också, hade t.o.m. några repliker i en kortfilm om kaffe. Våren 1948 blev han inkallad, och efter en tid kommenderades han till en roll hos Armé-, marin- och flygfilm. De övriga skådespelarna hade fullt gage, men Lars-Åke fick nöja sig med sina 1:50 om dan. En filmdag hade han också i Poppes Tappa inte sugen. Det gjorde han inte heller utan prövade till Dramaten och kom in.
Första året var arbetssamt men roligt och redan påföljande höst började Lasse synas i repertoaren. Efter ett par skolföreställningar och medverkan i Det nya spelet om Envar och Konserthuset vid SSU:s kongress kom den stora debuten i Anouilhs Älskar - älskar, inte mot Anita Björk. Lasse fick mycket goda recensioner och fick sedan fina uppgifter i Tokiga grevinnan, Cocktailparty och Amorina.
I radio har Lars-Åke varit flitigt anlitad, ett 50-tal roller är avverkade vid det här laget. På film har han inte synts lika mycket, men tycks nu i och med Sommaren med Monika, ha kommit i ropet. Lunchrasten är fullbordad och en ny påtänkt för sommaren. På tal om film vill han gärna betona hur underbart det är att arbeta under Ingmar Bergman.
- Han lockar fram det bästa inom en. Man gör sitt yttersta för att forma rollen på rätt sätt, säger Lars-Åke. Han är också rätt så nöjd med sin prestation i Monika.
- På nuvarande utvecklingsstadium är det nog så bra jag kan få det, tillägger han.
Och nu sitter vi här och pratar. Friskt och okonventionellt ger Lasse sina synpunkter på liv och arbete. Han har en litet trubbig charm som man förstår är oemotståndlig för töserna. Inte för inte är Lasse känd som en stor hjärtekrossare. Ja, det ryktas t.o.m. om Don Juan-tag. Men vi skall väl inte oroa fro Lola med att gå in på det kapitlet. Han är litet ledsen, Lars-Åke, för att han haft så litet att göra på Dramaten den senaste tiden.
- Under elevåren fick man fullt med stora uppgifter, men nu, när man känner att det börjat lossna, att man skulle ha något att prestera på allvar, då får man ingenting. Och blir det ett par roller per säsong, så är det fortfarande de slätkammade unga männen.
- Mitt utseende ligger mig i fatet. Jag ser ut som en osnuten pojke, men har faktiskt litet annat att komma med. Helst skulle jag vilja ta itu med Shakespearska narrar eller Holbergska betjänter. Commedia dell´arte ligger för mig, det har ingen upptäckt än, men jag vet det själv.
Kamratskapet betyder mycket för ens utveckling, säger Lars-Åke.
- Vi var en kull som hade en härlig gemenskap och sporrade och inspirerade varann. Jag tror det haft en avgörande inverkan på de flesta av oss.
Framför allt vill Lasse dock ha bort romantiken kring skådespelaryrket. Det är ett hårt och strävsamt jobb först och främst. Flickor och pojkar som drömmer om teater och film och i andanom ser sina namn i neonljus, skall veta att vägen är lång och törnbeströdd och att det endast finns en väg till framgång. Den heter arbete.
------------------------------------------------------------------------
FRIHET ¤ April 1953.
