På besök i mormor & morfars gamla hus
Lördagen den 8 april var en skön och vacker vårdag. Jag och Andreas bestämde oss för att göra ett besök (på skidor) till mormor Beda och morfar Sanfrids hus i Blåsmark. Det var cirka 6-7 år sedan sist. Och eftersom huset stått obebott sedan mitten av 50-talet, visste jag på förhand att mötet med min mammas gamla föräldrahem inte skulle bli så värst angenäm. Så sant som det var sagt! Vad som mötte oss var ett gammalt ruckel, som naturen sakta men säkert håller på att ta i besittning. Morfar flyttade in året 1924, då var han ensam, men något år därpå mötte han mormor, och så småningom kom barnen som på ett pärlband. Senaste gången vi var på besök, var Elisabeths syster Sol-Britt och hennes man Kjell också med. Då kunde vi sitta ner i köket vid bordet och dricka kaffe. Men vid det här besöket så fick vi vackert dricka vårt medhavda kaffe ute i solskenet. Jo, det var så sant, jag nämnde att vi åkte skidor. Gissa vem som gjorde en praktvurpa? Jo, en viss Roger Lindqvist! Men den vurpan bjöd jag min son på. Till mitt försvar kan jag säga att det är länge sedan jag åkte skidor sist, om det nu kan vara nån förklaring i sammanhanget. Varsågod - här kommer bilderna:
Lördagen den 8 april gjorde vi ett besök i det gamla huset i Blåsmark.
Andreas och jag åkte skidor ner till mammas föräldrahem.
Vägen till stugan är rätt så lång. Vilket barnen i familjen Lundgren
vackert fick erfara när de skulle gå till skolan.
På vägen passeras denna älv, med tillhörande bro.
Efter en stunds skidande är vi framme.
När barnen var små, brukade vi åka upp till huset för att plocka bär i
den skog som finns bredvid.
Vid första anblicken slås vi av vilken förödelse som huset befinner sig
i sedan förra besöket.
Under 1960-talets somrar träffades släkten här uppe, för att äta sur-
strömming och för att umgås.
De gamla pelarbordet som stod på vindan, har någon mindre nog-
räknad person kastat ut genom fönstret.
Köksrutorna är krossade.
Skidesset Lindqvist vid målgången...fast vänta, vart har laggarna
tagit vägen? Jo, alldeles bakom Linkovesi...
Morfars järnspis har någon knuffat nerför trappan.
Den här trappan upp mot vinden brukade framkalla kalla kårar när
jag och kusinen Robert lekte under sextiotalets somrar. Med dragna
pistoler gick vi den knarrande trappen upp mot det okända...hjärtat
bultade i taktfasta hammarslag. Man visste ju inte vad som kunde möta
däruppe.
Den 12 augusti 2006 publicerades en artikel med rubriken "Morfars hus"
i Piteå-Tidningen. Författare till denna var undertecknad, Roger Lindqvist.
Sonen Andreas vid gammelmorfars hus i Blåsmark.
--------------------------------------------------------------------------
