Roger Lindqvist -

Spelningen som glömdes bort...

Det hela utspelades en fredagskväll sommaren 1979. Vi hade äntligen en spelledig fredag (trodde vi). Vid den här tidpunkten, bodde jag och Elisabeth i Munksund. Den lediga kvällen skulle vi fira med en spektaktulär show på Hedens Idrottsplats i Storfors. Kvällens begivenhet var Hell Drivers. En grupp på flera våghalsiga personer som med sina läckra fordon visade upp de mest halsbrytande nummer. Hell Drivers hade jag sedan tidigare stiftat bekanskap med, några år tidigare, på Kvarnvallen i Piteå. Showen var slut cirka 19.30. Vi åkte då hem till mina föräldrar, i Hortlax. Så fort jag kommit innanför köksdörren, sa min mor att Hasse hade ringt, han verkade väldigt angelägen av att få tag på mig. Som ni förstår så var det här före mobilens tidevarv.

Jag ringde Hasse (kapellmästare, sångare och gitarrist i Rolf Åhmans), han verkade nästintill väldigt tagen.
   - Gud i himlen! var det första han sa i telefonluren.
   - Dom har ringt från Parken i Skellefteå, och undrar var vi håller hus. Vi ska spela där ikväll.
   - Men vi är ju lediga, sa jag.
   - Jag har tittat fel i spelplanen, sa Hasse litet bekymrad.
   - Hur gör vi, vi kan ju inte åka nu eller...? sa jag.
   - Det är redan ordnat, dom fick tag på ett annat band.

Jag är inte säker, men möjligen så var det Rune Lindstedts orkester från Boden, som räddade kvällen på Skellefteå Folkets Park. Det kan också varit något band från Skellefteå, minnet sviker mig där.
Trots alla år ute på vägarna, så hände det aldrig några allvarliga saker. Endast den gången då vi skulle spela i Bastuträsk Folkets Hus, som vi anlände en dryg timma försent. Men det var p.g.a. att vår orkesterbuss gick sönder. När vi kom fram så fick vi hjälp av publiken att lasta ur våra instrumen, förstärkare m.m. På hemväg från en spelning i Norsjö, sommaren 1977 så skar bussmotorn. Men som sagt, det var på hemvägen mitt i den ljusa sommarnatten, ingen publik och nervös dansarrangör stod och väntade. På hemväg från en spelning i Vändträsk logen, blev det en oförklarlig rökutveckling från instrumentbrädan. Efter en stunds vädring och fixande så fortsatte vi mot utgångsadressen Korsträsk, Älvsbyn.

Innan orkesterbussen kom, så hade vi personbil med släp. Rolf Åhman hade en blå Volvo herrgårdsvagn. I den satt vi alla fem bandmedlemmar och trängdes. På väg till en spelning i Junosoando, hade både jag och saxofonisten Gunnar Sandbladh feber. Jag minns att vi satt i baksätet och skumpade på, och önskade att kvällen skulle gå i racerfart så vi fick komma hem igen. Gunnar hade magsjuka under en spelning på Forum i Luleå. Han var kritvit i ansiktet, och drack nån slags gegga ur en stor flaska. Hans hustru, Lisbeth, var sjuksköterska hon hade ordinerat sin magsjuke man att dricka geggan.

När Rolf Åhmans så smått började om, 1988, så spelade vi mycket på fester. Jag hade problem med njursten vid ett tillfälle, i Logen Långträsk, så pass att jag så fort det bara gick sprang ut och in på toaletten. Stenen satt fast, och kunde i värsta fall orsaka mycket svår smärta. Ja, jag t.o.m. åkte in akut på lasarettet i Piteå när jag vid ett annat tillfälle plågades som allra värst. Sen bar det i väg till universitetssjukhuset i Umeå, där man "sprängde" bort den. Denna resa gjorde jag två gånger. När jag hade "tur" så kom den ut alldeles själv, då kändes det som om man vunnit flera miljoner.

ROLF ÅHMANS låg ute på vägarna i många år. Trots detta så hände